temaw.jpg




Jordbruket – intensivt med små marginaler

Jordbruket i Kina har sedan det började utvecklats ständigt hotats av för mycket eller för lite vatten och andra naturkatastrofer. Å andra sidan har kinesiska bönder, till skillnad från nästan alla andra bönder, kunnat odla jordarna utan avbrott i tusentals år. Kina har idag runt 200 miljoner jordbrukshushåll, med i genomsnitt mindre än en hektar jord per hushåll (i Sverige är genomsnittsstorleken på ett jordbruk 37 hektar):
  • Vad karakteriserade Kinas jordbruk i historisk tid?
  • Hur har man kunnat odla utan att låta jordarna vila?
  • Hur kunde en så stor befolkning överleva med så lite odlad jord?
  • Vad orsakade de många svältperioderna?
  • Vem ägde den odlade marken?
  • Vad innebar kommunismens seger 1949?
  • Hur ser Kinas jordbruk ut idag?
 
När Kina började bli mer känt i Europa, under 1600- och 1700-talen, förundrades man bland annat över det kinesiska jordbruket, som gav betydligt högre avkastning än det europeiska. En fransk agronom, Pierre Poivre, gästade Kina på 1720-talet och skrev senare en reseskildring i vilken han undrade om kineserna ägde någon hemlig konst som gjorde detta möjligt (Travels of a Philosopher, Or, Observations on the Manner and Arts of Various Nations in Africa and Asia, 1769).
Pierre Poivre begav sig ut till bönderna och studerade vad de gjorde, vilket i stort handlade om en noggrann och genomtänkt odling baserad på goda kunskaper om när man skulle så etc för bästa resultat. Han beundrade kinesernas förmåga att utnyttja varje tum av marken och deras terrassodlingar. Framför allt förundades han över det faktum att man aldrig behövde låta åkrarna ligga i träda, som i Europa, utan kunde fortsätta odla dem år efter år utan avbrott. Anledning var en omfattande gödsling med allt som kunde berika jorden – inte minst med allt det som européerna låter sköljas ut i deras vattendrag, ”allt som produceras av jorden återförs till den med största omsorg”.

Jordbruket och civilisationen?
Jordbruk är inte bara en fråga om bönder eller om den mat de producerar. Jordbruket, speciellt odlingen av spannmål (vete, ris etc), var troligen den mest avgörande förutsättningen för framväxten av mer avancerade civilisationer, som den kinesiska. I en artikel om vetet i tidskriften Scientific American (July 1953) skriver Paul C. Mangelsdorf: ”Ingen civilisation värd namnet har någonsin blivit grundad på något annat jordbruk än spannmål.”
Det handlar kanske främst om dessa grödors näringsvärde, skriver Mangelsdorf. Men det kanske också handlar om den ”disciplin” som odlingen av spannmål kräver av odlarna. Mangelsdorf fortsätter:
Spannmäl växer bara från frön och måste sås och skördas under de rätta årstiderna. I det avseendet skiljer de sig från rotfrukter, vilka i milt klimat kan planteras och skördas nästan när som helst på året. (…) Odlandet av spannmål har alltid hängt ihop med ett stabilt levnadssätt. (…) Odlingen av spannmål sörjde för en stabil tillgång på livsmedel och skapade därmed ledighet, vilket i sin tur främjade konsterna, hantverket och vetenskaperna.”
Nu var det mer sällan bönderna som själva fick njuta av den ”ledighet” som odlingen av spannmål möjliggjorde. Men eftersom den skördade spannmålen är enkel att både transportera och lagra blev den också praktisk att beskatta. Därmed gjorde den det möjligt för konstnärerna, hantverkarna, vetenskapsmännen och – icke att förglömma – den politiska och ekonomiska överklassen att överleva utan att själva behöva slita på åkrarna.

Begränsad mängd odlad jord
Kina har den största jordbruksproduktionen i världen, men bara femton procent av landet lämpar sig för odling, vilket utgör ca sju procent av den odlade jorden i hela världen. På denna areal ska man försörja drygt tjugo procent av världens befolkning. Denna begränsade yta har under Kinas historia varit ett ständigt problem; även relativt måttliga torrperioder eller översvämningar har skapat återkommande katastroflägen.
Dock, Kina är stort. Provinser och regioner kan drabbas av torka, men inte hela Kina. Stora delar av landet har under historien uppvisat gemensamma mönster eller trender, vad gäller odlingsmetoder, ägande etc. Andra delar kan samtidigt ha sett annorlunda ut – på grund av naturliga förutsättningar, förekomsten av etniska minoriteter, lokala sedvänjor etc.
Dessutom har Kina under längre perioder varit delat i mindre riken, vilka då för ett antal decennier eller för ett par hundra år utvecklats i delvis olika riktningar. Ungefär som i Europa, med dess många stater. Idag ser vi detta när man jämför Folkrepubliken Kina med Taiwan – en separation som varat sedan 1949.

Hur det startade
De första ansatserna till jordbruk i det område som idag utgör Kina startade troligen i Långa flodens dal för ca 9 000 år sedan med risodling samt i norra Kina för ca 8 000 år sedan med odling av hirs. Långt senare, för drygt två tusen år sedan, skulle dessa två områden bli delar i ett enat kejsardöme.
Det jordbruk som kom att prägla det kinesiska kärnlandet i norr, startade och utvecklades i det upp till några hundra meter djupa lössjordsområdet i nordvästra Kina, främst i provinserna Shanxi och Shaanxi. Dessa lätta jordar med finfördelad mylla var bördiga och lättarbetade – även med primitiva träkäppar, människans första jordbruksredskap. Och myllan fylldes på varje vår med dammiga vindar från det inre av Asien. Det gjorde det möjligt att fortsätta odla år efter år utan att jorden behövde vila.
Nederbörden var visserligen sparsam men de flesta år tillräcklig. Framför allt föll regnet i huvudsak under sommaren då det man sått skulle gro och växa. De första jordbrukande bosättningarna fanns längs de otaliga mindre vattendrag som ingår i Gula flodens avrinningsområde längs dess mellersta lopp (se Natur & miljö > Gula floden).
Dessutom var det lätt att gräva ut grottor i lössjordslagret och få bostäder som var varma på vintern och svala på sommaren – behagligt i detta inlandsområde med kalla vintrar och heta somrar. När de kinesiska kommunisterna efter den långa marschen 1934-35 slog sig ned i Yanan i norra Shaanxi bodde Mao Zedong och de andra i sådana grottor. Fortfarande föredrar en del dessa grottbostäder framför moderna lägenheter i höghus av betong.

20140807_175854_0.png
Lössjordsområden i norra Kina. Området vänster om mitten av bilden visar olika djup på lössjorden kring Gula flodens högre mellersta lopp, med mer än 250 meters djup inom de mörkare delarna. Det gråa fältet till höger i bilden visar det område där den lössjord som eroderats av vattnet på de högre belägna områdena avsatts av Gula floden på det lägre slättlandet, kring flodens nedre lopp, närmare havet till höger. Den tjocka svarta linjen markerar området för det ursprungliga kärnområdet för den kinesiska kulturen. (Källa: Ping-Ti Ho: The Loess and the Origin of Chinese Agriculture, The American Historical Review, October 1969.)

Hirs för de fattiga och ris för de rika
Hirs var den vanligaste grödan i lössjordsområdet i förhistorisk tid, kanske från 5000-talet f.Kr. Ris var framför allt vanligt i söder, men odlades också tidigt i norra Kina, från ca 3000 år f.Kr. – vilket kan verka förvånande för alla som sett bilder på vattendränkta risfält i södra Kina. Men primitiv risodling kräver varken bevattning eller omplantering av de unga plantorna, en teknik som kom först något hundra år e. Kr. och som avsevärt ökade skörden – och arbetsinsatserna.
Vete och korn kom relativt sent till Kina, någon gång under Shang-dynastin (ca 1600–1045 f.Kr.) – förmodligen från Mellanöstern via kontakter med folk i det inre av Asien. Det var inga lättodlade grödor i dåvarande norra Kina. Både riset och vetet verkar ha varit lyxmat för den politiska och ekonomiska eliten, medan folk i allmänhet fick nöja sig med hirset.
Som komplement till jordbruket ägnade man sig också åt jakt, i alla fall inom den styrande klassen. Vanliga bönder tycks ha lidit av proteinbrist, vilket ändrades då man började odla sojabönor kanske tusen år f.Kr. Det var först då man kan påstå att det kinesiska jordbruket blev näringsmässigt välbalanserat för i stort sett alla och inte bara för eliten.
Man odlade inte bara för att få mat utan även för att klä sig. Under lång tid – fram tills att bomullen introducerades på 1200-talet e.Kr. – använde kineser i allmänhet kläder gjorda av hampa. Överklassen klädde sig däremot gärna i siden, gjord av silkesmaskar som lever på mullbärsträd.

Bronsyxans betydelse
I början, för mer än tre tusen år sedan, var det kinesiska jordbruket inte alls så intensivt som idag. Norra Kina, runt Gula floden, var i forntiden fläckvis täckt av gles skog som begränsade hur mycket man kunde odla upp. Det var inte förrän man började använda yxor av brons som man på allvar kunde röja skog och ge plats åt än mer jordbruk i större skala.
Över huvud taget var de naturliga förutsättningarna för jordbruk betydligt sämre i norra Kina än i till exempel tvåflodslandet i nuvarande Irak (å andra sidan kunde odlingarna i Kina fortsätta oavbrutit år ut och år in tack vare det årliga tillskottet av lössjord från det inre Asien).
Detta en av var anledningarna till att det dröjde längre i Kina än i Mellanöstern innan man fick en tillräckligt stor befolkning för att kunna skapa en civilisation med olika eliter, med städer, skriftspråk etc. I Mellanöstern var geografin och klimatet annorlunda och det var lättare för de folk som slog sig ned där att starta med omfattande jordbruk.
Dessutom var det till områdena i nuvarande Mellanöstern, bland annat till tvåflodslandet med Eufrat och Tigris, som människorna först kom när de lämnade Afrika – människornas urhem.

Klimatförändringar
Under Shang-perioden, ca 1600–1045 f.Kr, var klimatet varmare i norra Kina och då kan man ha haft en ganska blandad odling, också med en hel del husdjursskötsel.
Under de första århundradena av Zhou, ca 1045–256 f.Kr, tycks det ha blivit betydligt kallare och man tvingades gå över till mer köldtåliga grödor, som hirs och vete. När klimatet igen blev varmare, under Vår- och höstperioden 770–476 f.Kr, ökade både skördarna och folkmängden.
Men slätterna runt Gula floden var begränsade och för att försörja en större befolkning blev det nödvändigt med ett intensivare jordbruk. Då fanns det inte längre något utrymme för betande husdjur, bara för svin och hönsfågel.
Klimatförändringar kom att under Kinas historia periodvis leda till sämre skördar, svält, social oro, krig och till kejsardynastiers fall.

Ägande
Under mer än två tusen år, sedan förste kejsarens tid (221–206 f.Kr.), har det kinesiska jordbruket karakteriserats av en intensiv odling på en begränsad yta för en mycket stor befolkning. Jorden var familjeägd, till skillnad mot marken i många områden med etniska minoriteter. Det var framför allt staten som hade intresse av att dela in jorden i privata brukarlotter, vilka var lätta att beskatta. Skatten låg normalt på tio procent av vad familjen producerade i livsmedel och kläder, utom under tider av svår kris. Men äganderätten till marken var inte total. Kejsaren betraktades som den egentligen ägaren och kunde omfördela jorden.
Under långa perioder har jordbruket dominerats av mindre och medelstora gårdar; under andra perioder har storgods med livegna bönder dominerat i delar av Kina. Men man tycks aldrig ha haft så ojämna ägarförhållanden som var vanliga i Europa.
Storgodsägare levde ofta under hot om konfiskering, särskilt under början av dynastier då ambitiösa och dugliga kejsare hade anledning att minska motsättningarna i landet genom att omfördela jord. Det skedde till exempel i början av Tang-dynastin (618–907) då en stor del av godsen konfiskerades och marken delades ut till fattiga bönder. Efterhand blev fler och fler bönder fria och självägande.

Lika fält-systemet
Fram till år 755 och An Lushan-upproret omfördelades jorden regelbundet enligt vad som benämndes ”lika fält-systemet”. Men det omfattande upproret fick kraften att gå ur dynastin och därefter klarade man inte av att göra fler omfördelningar. Istället började jord igen att koncentreras till rikare jordägare.
Under dynastiers nedgångsperioder, med svaga kejsare och försämrad ekonomi, tenderade de större jordbruken att bli allt större. En orsak var att fattigare bönder då ofta blev skuldsatta och inte kunde betala tillbaka skulderna annat än med mark.
I början av Ming-dynastin (1368–1644) konfiskerades också stora gods för att delas ut till fattiga, på order av Zhu Yuanzhang, den förste Ming-kejsaren. Han började sin karriär som fattigbonde. Innan dess, under Song-dynastin (960–1279), bröts godsägarnas politiska makt genom införandet av obligatoriska examinationer för blivande kejserliga ämbetsmän. Examinationerna var öppna för i princip alla män. Men eftersom de var synnerligen krävande var det framför allt söner från mer välbärgade familjer som hade råd och tid att ägna flera år åt intensiva studier (se Historien > Examinationssystemet).
De större jordägarna kom att spela en viktig roll för hela jordbruket. Det var de som hade resurser att utveckla metoder och tekniker och de fungerade ofta som pionjärer. Eftersom centrala Kina var så tätt befolkat kunde man som regel inte öka produktionen genom att röja och odla upp mer mark. Ville man få större skördar gällde det att använda bättre utsäde och bättre metoder.

Småskaligt jordbruk  
Normalt var de allra flesta ägorna små, vanligen mindre än en hektar, men de odlades desto intensivare, ibland med flera skördar per år. Det blev framför allt vanligare när man kunde få fram mer snabbväxande ris och andra grödor. Man använde sig av växelbruk och ofta odlade man två olika grödor samtidigt på samma yta, i alla fall i södra Kina. Det kinesiska jordbruket kan närmast liknas vid intensiv trädgårdsodling i väst. Det finns uppskattningae som visar att för varje enhet utsäde fick man i Kina 20-30 gånger så mycket i skörd. I det medeltida Europa låg produktiviteten vanligen på 3-4 gånger insatsen.
Priset för denna höga produktion var ett intensivt arbete på små ytor med stor insats av mänsklig arbetskraft.
Terrass-odlingar förekom sedan länge och blev vanligare i bergiga trakter som följd av den stora folkökningen under Ming- och Qing-dynastierna. Att anlägga och underhålla terrasser var arbetskrävande och innebar många gånger att varje lott bara var några få kvadratmeter stor. Men den ytan kunde utgöra skillnaden mellan en halv och en hel skål med mat.

Effektivt?
Det kinesiska jordbruket var och är effektivt räknat efter produktion per areal eller per mängden utsäde, kanske det effektivaste någonsin. Men i förhållande till antalet arbetstimmar var jordbruket ineffektivt i jämförelse med Europa eller Nordamerika.
Risodlingen är speciell, ingen annan gröda kan ge så stor avkastning per areal som riset kan. Men ingen annan gröda kräver heller så stor insats av arbetskraft som riset gör. Riset är, som Fernand Braudel skrev, en ”…tyrannisk växt” (Vardagslivets strukturer – Det möjligas gränser, 1982).
Utvecklingen av det kinesiska jordbruket var arbetskraftskrävande, inte arbetskraftsbesparande. Med exempelvis rissorter som mognade snabbare gick det att ta ut fler skördar per år från samma åker – men till priset av ännu mer arbete.
Å andra sidan, om man räknar produktionen av energi i förhållande till insatsen av energi, då är det småskaliga kinesiska jordbruket mycket effektivare än till exempel det nordamerikanska storskaliga. Det kräver visserligen fler händer som jobbar på fälten, men moderna tekniskt avancerade jordbruk förutsätter industrier som tillverkar traktorer och jordbruksmaskiner, konstgödsel, bränsle etc. Den ensamme bonden på sin skördetröska är egentligen inte så ensam…   

Storskalig infrastruktur
Det intensiva och småskaliga kinesiska jordbruket möjliggjordes av en storskalig infrastruktur i form av bevattningssystem, som troligen började konstrueras under Zhou-dynastin (1045–256 f.Kr.). I de norra och torrare delarna av centrala Kina gällde det att distribuera vattnet från Gula floden och andra floder till varje åkerlapp. Vattenmängden kunde variera stort från ett år till nästa, från alldeles för lite vatten till katastrofalt för mycket. Med flodvallar och kanaler reglerade och fördelade man det vatten man fick. Dessa system krävde stora kollektiva insatser under ledning av den kejserliga administrationen.
De krävde också stora kollektiva insatser för att varje år underhålla dem och till exempel se till att kanaler inte slammade igen. För varje investering i arbetskraft m.m. för att bygga nya sådana anläggningar intecknade man också en årlig del av framtida arbetskrafter för att hålla dem istånd.
Några av dessa stora anläggningar anlades av kungariket Qin och av förste kejsaren (Qin Shi Huangdi), som år 221 f.Kr. enade Kina. Qin-riket lyckades besegra de andra rikena till stor del tack vare en satsning på att utveckla jordbruket. Två sådana anläggningar, som fortfarande fungerar, är kanalen Zhengguo, 246 f.Kr. i det gamla Qin-riket (nuvarande Shaanxi-provinsen) och Dujiangyan-anläggningen, 256 f.Kr. i riket Shu (nuvarande Sichuan), som Qin erövrat (den stora jordbävningen i maj 2008 hade sitt centrum nära Dujiangyan, men dammen fick bara lättare skador, se Historien > Diverse > Dujiangyan).
I de södra och regnigare Kina gällde det framför allt att fördela och reglera vattnet till risfälten, så att det varken blev för lite eller för mycket. Eftersom vattentillgången var betydligt rikligare än i norra Kina kunde kanaler och slussar anläggas och underhållas av mindre kollektiv än i norr, exempelvis av en enskild by. Det gällde även de terrasser man anlade på bergssluttningar.

Rena städer  
Allt som fungerade som gödning gick till jorden, som vanligen kunde odlas utan avbrott i tusentals år. Viktigast var gödsel bestående av människors och djurs avföring. Även städernas befolkning bidrog till gödningen av åkrarna.
Detta krävde också en väl organiserad infrastruktur för att ta hand om ”folkskiten” – speciellt i storstäder med flera hundra tusen invånare – och transportera ut den till böndernas odlingar. Denna gödsel samlades in på nätterna och den värdefullaste kom från de förmögnare kvarteren där man åt mer näringsrik mat.
Att transportera denna gödning över längre avstånd var förstås dyrt. Därför var det bönderna närmast städerna som främst kunde utnyttja den. En extra fördel av detta system blev att kinesiska städer var renare – och förmodligen hälsosammare – än städer i Europa.

Gödning eller parasiter?
Men sådan gödning innebar också en stor risk för spridning av parasiter, vilket lär ha varit den vanligaste dödsorsaken i det gamla Kina. Det var en av flera motsättningar som rådde; användningen av mänsklig avföring ökade jordens bördighet så att fler människor kunde överleva – samtidigt som parasiterna spred sjukdom och död.
Nästan allt som odlades konsumerades av människor och bara några få procent av kinesernas energi-intag kom från animalisk föda. De som hade råd ägde ett eller ett par större djur – oxar, vattenbufflar, åsnor eller hästar. De användes som dragdjur och för att få gödsel, inte för mjölkproduktion. De som inte hade råd fick nöja sig med mindre djur, främst grisar, höns och ankor. Slitgörat med att dra plogen, trampa vattenpumpen, forsla grönsakerna till marknaden etc – det hamnade på bonden själv och hans familj.
Det fanns en god anledning till att välbalanserade enhjuliga kärror började användas på norra Kinas slätter före vår tideräknings början, mer än tusen år innan skottkärror började användas i Europa. Det fanns och finns flera typer av sådana kärror, en del kunde bära upp till två ton, dragna av en person. Ibland satte man till och med segel på kärrorna.

Vete och ris
För två tusen år sedan och tidigare var hirs som nämnts den dominerande grödan på slättlandet norr om Långa floden och runt Gula floden. Senare blev vete allt vanligare i norr medan riset kom att dominera i det södra och våtare Kina.
Ris odlas även i norra Kina och då är det idag så kallat bergsris. Men det är sumpriset i söder som fått en avgörande roll i Kinas historia. Det började med att riset kom till södra Kina för kanske fyra tusen år sedan och långsamt spred sig. Långt senare, för tusen år sedan, fick man tillgång till snabbväxande rissorter, så att man kunde få två och ibland tre skördar per år. Dessa nya rissorter spreds snabbare och då kunde, som Braudel skriver, ”…den stora folkökningen i södra Kina ta sin början”.
Det var från nuvarande norra Vietnam som man importerade en rissort som mognade på sextio dagar istället för på mer än dubbelt så lång tid – det kanske enskilt viktigaste utvecklingssteget under lång tid. Det skedde i början av Song-dynastin och innebar att bönderna kunde få två eller till och med på vissa platser tre skördar med ris om året eller två skördar ris och en vete.
Å andra sidan (det tycks oftast finnas en sådan sida) innebar detta att man måste börja odlingssäsongen tidigare på året och avsluta senare, vilket innebar större risker för frostskador. Och frost kunde det bli så långt söderut som i de subtropiska provinserna Guangdong och Fujian.
Den nya rissorten gjorde det också möjligt att odla ris på marker som inte hade tillräckligt mycket vatten under tillräckligt lång tid för att man skulle kunna odla de gamla sorterna. Följden blev att de risodlande arealerna mer än fördubblades under Song-dynastin, bland annat genom omfattande terasseringar av kullar och bergssluttningar i södra Kina.
Följden blev också att befolkningen blev ungefär dubbelt så stor under Song-dynastin.

Odling utan träda
Som nämnts var det möjligt att odla kontinuerligt, utan avbrott, på lössjordarna i norra Kina. Risfälten i söder kunde också odlas oavbrutet, så länge som man kunde tillföra näringsrikt vatten. När vattentillförseln fungerar kan man fortsätta öka skördarna av ris genom att satsa ännu mer arbetskraft på att ta hand om varje risplanta.
Dessutom, de mygg som bär på malarians mikrober gillar inte det dyiga vatten som ger näring till risplantor. Däremot blev det möjligt att odla fisk, olika karparter, på de vattendränkta risfälten. Fisken åt av ogräset och mygglarver och de gav ett värdefullt tillskott av kväven genom deras avföringar. Slutligen gav de ett proteintillskott till odlarna.
Ett antal andra grödor odlades också, som kål och sojabönor i norr och frukt och te i söder. En annan viktig planta i södra Kina var och är bambu, som kan ätas och användas till allt från ätpinnar till byggnadsställningar. Innan papperet blev tillräckligt bra för att kunna skriva på, i Kina för två tusen år sedan, klöv man bambu i smala stickor som man skrev på och band ihop till rullar – den tidens böcker.
Bönder i södra Kina hade gärna mullbärsträd för odling av silkesmaskar. Sidenet användes som kläder för de lite mer välbärgade men gick också på export. Om Kinas nordliga grannar, de hästburna nomaderna, behövde mutas för att stanna på deras sida om gränsen, var siden en åtråvärd vara. Underskjortor av siden användes för övrigt av Djingis Khans mongoliska krigare. Siden är segt, det hindrar pilspetsar att tränga för djupt in i kroppen och det gör det lättare att dra ut pilar ur  såren.
Man kombinerade ofta odlingen av mullbärsträd och andra fruktträd med fiskdammar. Fisken åt av det organiska material – som silkesmaskarnas avföring – som föll från träden, vilka växte vid kanten längs dammarna. Fiskrens användes i sin tur som gödning av träden och risfälten intill fiskdammarna.

Utvecklingsperiod
För ca tusen år sedan genomgick jordbruket en längre period av tekniska och metodiska förbättringar, framför allt i södra Kina. Det handlade om metoder att bearbeta jorden med bättre redskap och mer kunnande samt om mer utvecklade bevattningsmetoder. Man fick även, som nämnts, fram nya varianter av ris och andra grödor som gav större avkastning, snabbare mognad eller bättre motståndskraft mot torka. En offentlig tidskrift i ett av länen i södra Kina listade exempelvis 21 olika sorters ris med skilda egenskaper. Man började även odla bomull.
Förbättrade tryckmetodet under Tang- och Song-dynastierna bidrog till att sprida nya metoder och ny teknik över hela landet. Det producerades ett antal böcker, skrivna på enkelt språk och med illustrationer. En av dem var en bok med titeln Bilder och poem om jordbruk och vävning, skriven av Lou Shou. En annan hette Avhandling om jordbruk, av Wang Cheng. Den trycktes första gången 1313 och innehöll nästan tre hundra illustrationer.
Systemet med bildade ämbetsmän som tjänstgjorde som lokala magistrater och som regelmässigt bytte tjänst och placeringsort bidrog också till att nya metoder och ny teknik kunde spridas över landet.
Denna utveckling ledde till att Kina på tolvhundratalet ”…förmodligen hade det mest sofistikerade jordbruket i världen” (Mark Elvin: The Pattern of the Chinese Past, 1973).

Statens ansvar
Till skillnad mot vad som var vanligt i exempelvis Europa spelade den kinesiska staten en avgörande roll för jordbrukets utveckling. Bland annat tog man fram och distribuerade kunskaper och erfarenheter av olika odlingsmetoder, inklusive att sprida nya upptäckter eller tekniker som gjorts någnstans i riket. Staten tog också ansvar för större bevattningsanläggningar, beredskapsförråd med spannmäl, stöd till fattiga bönder etc. Det mest omfattande och ständiga statliga projektet var kontrollen av Gula floden (se Natur & miljö > Gula floden).
Det var en plikt för kejsaren och hans ämbetsmän att aktivt stödja jordbruket, inte bara för att öka statens skatteintäkter och säkra ett stabilt samhälle. Det fanns också ett kosmologiskt och moraliskt ansvar:
För att uppfylla Himlens mandat måste en rättskaffens härskare hänge sig åt folkets välfärd, sträva efter att förbättra deras levnadsvillkor och skydda dem mot fattigdom och hungersnöd, mot riskerna av kommersialism samt mot exploatering av mäktiga jordägare. Offentliga instruktioner om effektiva odlingsmetoder hjälpte bönderna att uppfylla deras del av det sociala kontraktet, att föda och klä både deras familjer och staten." (Francesca Bray: Science, technique, technology – passages between matter and knowledge in imperial Chinese agriculture, ur British Journal for the History of Science, June 2008.)
Men även enskilda jordägare skrev handböcker för bönder. En av dem var Pu Songling (1614–1715) som 1705 publicerade en bok som komplement till en skrift skriven på 1200-talet. Pu Songling är dock idag mer känd som författare till ett antal kortare berättelser med övernaturliga inslag, vilka är översatta till engelska (Strange Tales from a Chinese Studio, 2006).
Dessa handböcker om odling vände sig till alla bönder. På grund av det kinesiska jordbrukets karaktär av små och intensivt odlade lotter var det inte i första hand dyr teknik som utgjorde skillnaden mellan dem som fick goda skördar och andra utan skickligheten i att använda de medel man hade, som exempelvis att veta exakt när man för en viss gröda och jord borde ge ett tillskott av gödningsmedel, av vad sort och hur mycket.

Nya grödor
Mot slutet av 1500-talet infördes nya grödor i Kina. De kom med spanska handelsfartyg över Stilla Havet. Det var majs, jordnötter, vanlig potatis och sötpotatis. Dessa grödor lämpande sig bland annat för att odla i det  bergiga sydvästra Kina – dit en hel del kineser migrerade från de norra och centrala delarna av landet. Det fick också stora konsekvenser för de ekosystem som tidigare varit relativt opåverkade av människor.
Från Amerika kom även tobaken som blev vanlig på 1700-talet. Tobak var kanske inte det Kina framför allt behövde, men det fick värre följder när det blev vanligt att röka tobak tillsammans med opium. Under mer än tusen år hade opium använts av läkare som smärtstillande medel, men på 1700-talet började man använda det som narkotiskt medel.
Senare förbjöds odlingen av opium i Kina, men då hade ovanan hunnit sprida sig så mycket att brittiska handelsmän på 1800-talet fann en mogen marknad för insmugglad opium från Indien. De olika förbud mot odling, handel och bruk av opium som genomfördes fick liten effekt, istället kom en allt större andel av den kinesiska jorden att under slutet av 1800-talet användas för odling av opium (se Tema-sidor > Opiumet).

Mekanisering?
Någon mekanisering av själva jordbruket blev egentligen aldrig aktuell. Dels var odlingslotterna vanligen alldeles för små, dels fanns det inget intresse av att mekanisera om det ledde till mindre skördar, vilket var fallet; klumpiga maskiner kunde inte ersätta känsliga fingrar. Dessutom hade Kina, tack vare jordbrukets effektivitet, en stor befolkning och led vanligen ingen brist på arbetskraft.
För Kinas bönder, med små åkrar, var det viktigare att få så stor skörd som möjligt än att spara arbeskraft. Däremot gjordes åtskilliga tekniska innovationer för att reglera vattnet, från pumpar till slussar.

Folkökning
Förbättringarna i form av odlingsmetoder och grödor möjliggjorde en anmärkningsvärd – kanske i förmodern tid unik – befolkningstillväxt. Från ca 1400 till ca 1800 blev Kinas befolkning kanske upp till fyra, fem gånger större (statistiken osäker) medan Europas bara fördubblades.
Samtidigt gjorde den ökande folkmängden det möjligt att satsa på ännu intensivare odlingsmetoder, vilka gav ännu högre utbyte men också krävde ännu mer insatser av arbetskraft…

Hantverk
Många jordbrukande familjer ägnade sig också åt olika hantverk, vilket i alla fall delvis kunde mekaniseras med till exempel spinnmaskiner. Denna småskaliga hemindustri var ett viktigt tillskott till ekonomin och flertalet produkter såldes på lokala marknader. Men hemindustrin drabbades svårt under senare delen av 1800-talet då Kina tvingats tillåta västmakterna att sälja billiga textilier från Europas nya industrier.
Senare, efter kommunisternas seger 1949, försvann de sista resterna av familjehantverket och ersattes av kollektiv och av mer eller mindre moderna fabriker.
Ännu senare, i modern tid, är rollerna ombytta. Sedan nittiotalet är det billiga produkter från Kinas nya storskaliga industrier som slår ut äldre fabriker i Europa.  

Små marginaler
Det kinesiska jordbruket var ett jordbruk med små marginaler för en stor del av odlarna. De gamla centrala delarna av Kina, de delar som utgjorde Rikena i mitten under Zhou-dynastin var och är ett vidsträckt och enformigt slättlandskap. Den lilla ursprungliga natur som kunde finnas kvar mellan de odlade markerna och människors bosättningar gav inte mycket utrymme för vare sig jakt eller fiske och dessa små fickor av vild natur blev färre och färre. När skördarna slog fel, på grund av för mycket eller för lite vatten, låg katastrofen nära.
Och skördarna slog ofta fel. Enligt en undersökning vid Nanjings universitet drabbades någon del av Kina av svält 1828 gånger mellan år 108 f.Kr. och 1911 – det vill säga nästan en gång per år. Enligt historiska noteringar av den kejserliga administrationen drabbades någon del av Kina av 1 056 stora torrperioder och 1 029 stora översvämningar mellan är 206 f.Kr. och 1949 e.Kr. (se Natur & miljö > Naturkatastrofer).
Man hade visserligen bisysslor som framför allt kvinnorna ansvarade för, som odling av silkesmaskar i södra Kina. Men det hjälpte knappast mycket om det inte fanns tillräckligt att äta.

Vallar och murar
På det tättbefolkade och bördiga slättlandet runt Gula flodens nedre lopp levde man ständigt en jordvall från katastrofen. Floden för med sig mängder av slam från lössjordarna längre åt väster och dessa avsätts på botten när floden når slättlandskapet och dess flöde saktar ner. Jordvallar håller floden på plats sedan ett par tusen år, men de kräver ständigt underhåll. Det var detta behov av skyddsvallar som gjorde det nödvändigt att en gång i tiden bygga upp en central makt med auktoritet att kommendera ut folk till massarbeten.
Man kan tillägga att de nomadiserande folken som levde norr och nordväst om Rikena i mitten också var utsatta för naturens nycker. När betesmarkerna torkade ut på grund av för lite regn var ofta enda chansen att överleva att göra räder mot de jordbrukande kineserna – som tack vare att de var bofasta kunde anlägga beredskapsförråd inför dåliga tider.
Det fanns således goda anledningar till att man byggde Långa muren (se Historien > Långa muren).

Torka eller översvämning?
De vanligaste orsakerna till svält innan folkrepubliken etablerades 1949 var antingen för lite eller för mycket vatten, dvs torka eller översvämningar. Vanligen var det torkan som ledde till mer omfattande svältkatastrofer och fler döda.
Långa torrperioder kan vara upp till några år och drabba vida områden, oavsett hur terrängen ser ut. Torkan kommer smygande och förvärras efterhand, vilket ger människor och myndigheter tid att förbereda nödåtgärder, som att till exempel planera för att transportera livsmedel från andra delar av landet. Å andra sidan är det säkerligen frestande att tro att regnet kommer vilken dag som helst...
Översvämningar kommer däremot ofta plötsligt och oväntat. De varar å andra sidan inte så länge och det kan finnas högre belägna områden som förblir opåverkade. Men människor tvingas ofta fly för att senare komma tillbaka för att finna att deras hus och ägodelar förstörts eller försvunnit.
Korta perioder på ett eller ett par år av för lite eller för mycket vatten har varit vanliga. Men Kina, liksom andra delar av världen, har också haft längre perioder då klimatet blivit kallare och därmed direkt förkortat odlingssäsongen. Det har lett till minskade skördar, svält, social oro, uppror och anfall av nomader på stäpperna i norr där klimatförändringar ofta fått ännu svårare följder (se Historien > Kinas Klimathistoria).  

Beredskapsförråd
Under nödår fick man förlita sig på beredskapsförråden och hoppas på att skördarna skulle bli goda nästa år. Några sju magra år var förråden inte uppbyggda för.
Beredskapsförråd har varit kejsarens ansvar sedan urminnes tider, men de var förmodligen som mest effektiva under Qing-dynastin. Då fanns tre slags förråd utspridda över landet:
  • Statliga förråd direkt under magistraten. Syftet med dessa var att stabilisera de lokala priserna på spannmål, att kunna ge lån till bönder och att ge nödhjälp vid hungersnöd. Dessa statliga förråd kunde också i nödsituationer användas för att hjälpa folk i andra områden.
  • Byförråd och välgörenhetsförråd var lokaliserade ute i byarna för att kunna ge lån till bönder och vid behov tjäna som nödhjälp. De byggdes upp genom bidrag och extra skatter från jordägare och handelsmän. Men de sponsrades också av staten som menade att det var den lokala eliten som under överinseende av magistraten bäst och mest effektivt kunde avgöra hur förråden skulle användas.
Staten försökte också – med begränsad framgång – förmå nödställda att stanna i hemtrakterna och inte ge sig ut på vägarna och söka sig till städerna, där de befarades skapa kaos.
Sådana insatser förutsatte en väl fungerande administration, från uppbyggande och underhåll av beredskapsförråd etc. Och de förutsatte en politisk vilja att prioritera folkets välfärd. Under dynastiers nedgångsperioder var administrationen dock mindre väl fungerande, infrastrukturen av vägar och kanaler eftersatt, viljan att prioritera folkets välfärd svagare.

Två torrperioder
Under hösten-vintern 1743-44 drabbades stora områden i norra Kinas kärnland av en omfattande torka som förstörde nästan all skörd. Nödhjälpen som sattes igång av hovet och ansvariga ämbetsmän i provinserna var effektiv. Beredskapsförråden var välfyllda och stora mängder säd transporterades i tid till nyckelplatser i det drabbade området. Snabbt organiserades nätverk av nödcentraler där spannmål och kontanter delades ut. Soppkök sattes upp i de städer dit flyktingar från landsbygden tog sig. Under den följande våren delades utsäde ut till de drabbade familjerna, liksom oxar som dragdjur.
Tack vare dessa insatser kunde man nästan helt förhindra att någon svalt ihjäl och torkan fick bara försumbara följder för regionens ekonomi. Den tyske sinologen Felix Wemheuer betraktar dåvarande Qing-dynastins katastrofberedskap som den mest avancerade i världen – åtminstone på den tiden.
Ett århundrade senare var den tidigare framgånsrika Qing-dynastin på nedgång. Åren 1876-79 drabbades fem nordliga provinser – Shanxi, Henan, Shandong, Zhili och Shaanxi – av en långvarig torka som möjligen orsakades av El Niño (eller ENSO = El Niño Southern Oscillation). Det är ett kraftfullt väderfenomen som regelbundet, vart fjärde till sjunde år, uppträder i Stilla Havet och som påverkar stora delar av världen. Den kan störa de årliga monsunvindarna, som norra Kina är beroende av för att få tillräckligt med regn under sommarhalvåret.
Av 70-100 miljoner drabbade svalt mellan nio och tretton miljoner kineser ihjäl. Många försökte överleva genom kannibalism och genom att sälja flickor och unga kvinnor som man inte mäktade försörja (vilket fick som följd att just unga kvinnor lyckades överleva i större utsträckning än unga män).
Hovet försökte dämpa nöden, men dess resurser var mindre än hundra år tidigare. Katastrofen drabbade också ett större område och fler människor, men utan den nödhjälp som trots allt kom fram hade antalet offer blivit betydligt större.
Opium-odlingen bidrog också till katastrofen. Till exempel vägrade man i Ningxia att skicka nödhjälp till den drabbade provinsen Shaanxi, helt enkelt för att beredskapsförråden var tomma. Hälften av all mark användes nämligen för att odla opium istället för livsmedel (Jonathan D. Spence: Chinese Roundabout).
Dessutom hade förstörelsen av skogarna gått ännu längre än tidigare. Det fanns inte längre några områden på nordkinesiska slätten med vilda djur och växter eller annat ätbart (se Natur & miljö > Skogarna).

Skuldsättning och arvsregler
Under perioder av hungersnöd tvingades många bönder att sälja all mark eller delar av marken – eller brukningsrätter (se nedan) – till bättre lottade bönder. Ofta fortsatte de sedan att odla samma jord, men nu som arrendebönder med skyldighet att betala hyra för marken istället för skatt.
Skuldsättningar var annars den vanligaste orsaken till att bönder blev av med jord. Även om vädret var gynnsamt och inga naturkatastrofer inträffade kunde man drabbas av sjukdomar, kostsamma bröllop eller begravningar etc. Eftersom räntorna på lån ofta låg på 30-40 procent var det inte ovanligt att bönder fick betala skulderna med mark.
Men även om man inte skuldsatte sig kunde en familj sjunka ner i fattigdom på grund av arvsreglerna, som sedan början av Han-dynastin stadgade att alla söner i stort skulle ärva lika mycket. En familjs främsta plikt var att ha åtminstone en son i livet när föräldrarna dog. På grund av den höga barnadödligheten krävde det att åtminstone två söner skulle födas. Men om båda dessa söner överlevde då skulle de båda bilda familj och båda skulle dela på gården när fadern dött. Om gården då inte var större än att en familj nätt och jämt kunde leva på den…
Enligt ett gammalt kinesiskt talesätt varade en familjeförmögenhet – oavsett hur stor den var – högst tre generationer. Denna rörlighet nedåt motsvarades av att det också fanns rimliga möjligheter för även fattiga familjer att klättra uppåt och förbättra deras levnadsvillkor.

Permanenta arrenden
Ägandeförhållandena ändrades således ofta. Men en försäljning av mark innebar inte alltid någon radikalt förändrad situation för de som tvingades sälja. I stora delar av Kina, främst i risodlande områden, tillämpades sedan åtminstone 1600-talet vad som kallats permanenta arrenden.
I sådana områden skiljde man på mark med äganderätt och mark med brukarrätt (kejsaren ansågs förr vara den formelle ägaren av all mark och kunde därmed omfördela den efter behag; idag är det staten som äger marken). En bonde kunde således sälja äganderätten till en del av sin mark men behålla brukarrätten, som var absolut och som ärvdes. Som arrendator skulle han visserligen betala arrende till markägaren, men denne kunde inte på något enkelt sätt bli av med en arrendator som inte kunde eller ville betala.
Man kunde också sälja brukarrätten till jorden, med villkoret att man hade rätt att köpa tillbaka den.
Permanenta arrenden gav arrendatorer en starkare ställning gentemot jordägare. Sådana former tenderade att öka under perioder då jordägarnas ställning försvagats, då det exempelvis rådde brist på arbetskraft på grund av epidemier eller naturkatastrofer.
Det var vanligt att en bonde i en by brukade jord på olika platser i byn, som i Sverige före skiftesreformerna i början av 1800-talet. En del av jorden både ägde och brukade han, andra delar arrenderade och brukade han permanent medan han kanske i sin tur ägde jord som han lät andra bruka som permanenta arrendatorer.
En del av dessa olika arrangemang kunde vara resultat av att han sålt jord eller brukarrätter för att betala skulder; andra för att han föredrog att arrendera mark som låg nära bostaden för att istället låta andra bruka den jord som låg längre bort.
Detta innebar att det vanligen fanns olika alternativ och möjligheter för en bonde att arrendera andras mark och arrendera ut egen mark. Därmed var småbönder också mindre beroende av enstaka större jordägare.
Den som arrenderade jord betalade arrende till jordägaren, som i sin tur betalade jordskatten till staten. Man hade vanligen också en skyldighet att utföra dagsverken under jordbrukets lågsäsonger, men det var till staten och inte till jordägaren. Det handlade framför allt om arbeten för att bygga och underhålla infrastrukturen: kanaler, flodvallar etc.

Jordbruket 1949
Vid kommunisternas seger 1949 var läget för Kina allt annat än gott. Bildandet av folkrepubliken avslutade ett århundrade av splittring, inbördeskrig, krig och naturkatastrofer som började med Taiping-upproret 1850–64 (se Historien > Taiping-upproret).
Jordbruket var sedan länge i kris och klarade egentligen inte av att försörja befolkningen på en anständig nivå. Anledningen – förutom den förstörelse som följde av krigen m.m. – var att jordbruket sedan länge nått dess maximum. Bönderna klarade med tillgängliga metoder och teknik inte längre av att öka skördarna för att mätta en allt större befolkning – som dessutom blev ännu större och äldre tack vare freden och insatserna för bättre hälsovård under femtiotalet. Man hade till exempel inte tillgång till konstgödning.
Det stora problemet – och utmaningen – för den kommunistiska ledningen var att det var just överskottet från jordbruket som skulle betala den snabba industrialisering som man planerade för. Det handlade både om att få fram tillräckligt med livsmedel för alla de arbetare som de tänkta nya industrierna skulle komma att kräva och om att producera ett överskott på spannmål som kunde exporteras för att bekosta importen av alla de maskiner man behövde i fabrikerna.

Första jordreformen
Den första jordreformen, 1949–52, var en omfördelning av mark från så kallade godsägare till ”mellanbönder”, ”fattigbönder” och till jordlösa. De forna ”godsägarna” som överlevde och inte dödades fick ofta flytta till byns sämsta hus för att jobba med de minst attraktiva sysslorna. Dessa godsägare var dock inte så många i jämförelse med alla andra bönder vilket innebar att effekterna av omfördelningen ofta blev tämligen blygsamma.
Gruppen ”rika bönder” förlorade den mark de tidigare arrenderat ut, men fick behålla resten. Detta var uppenbarligen avsiktligt eftersom man insåg att det var just den gruppen av relativt välbeställda bönder som hade större möjligheter att öka produktionen – vilket var det övergripande syftet med jordreformen. De rikare bönderna hade exempelvis råd att vänta med att skörda tills den mest gynnssamma tidpunkten. Fattiga bönder tvingades ofta skörda så fort det gick, för att få mat i magarna och för att betala av på skulder.
Men den grundläggande anledningen till jordbrukets kris, att det nått dess maximum med dåvarande teknologi, var oförändrad. Något mer drastiskt behövde göras. Den lösning Kinas ledning såg var att förändra de traditionella familjejordbruken och istället satsa på stordrift – så som skett i Sovjetunionen.

Folkkommuner
Först slogs jordbruk ihop till kooperativ och sedan till kollektiv för att slutligen, i och med andra femårsplanen 1958, bilda s.k. folkkommuner. Det var stora jordbruksenheter med mindre industrier där kollektiven ägde allt och där privata odlingar till en början var förbjudna.
En av fördelarna med folkkommunerna var att det blev lättare att med stora enheter investera i maskinell utrustning – men produktiviteten blev trots det betydligt sämre än på tidigare och senare privat brukad jord.
Dock, under de drygt två decennier under vilka folkkommunerna existerade gjordes omfattande arbeten för att kontrollera vattnet, ordna konstbevattningar etc. Enligt Pao-yu Ching ökade andelen konstbevattnad jordbruksland från 24,4 procent 1957 till 45,2 procent 1979 (How Sustainable is China's Agriculture?, 2007).

Stora språnget
Samtidigt med folkkommunerna sjösattes också Mao Zedongs kampanj Stora språnget framåt, med målet att under några få år lyfta Kina till europeisk industriell standard (se Historien > Stora språnget). Så var tanken men så blev det inte. Prioriteringen av industrin på jordbrukets bekostnad ledde istället till en omfattande hungersnöd, som vad gäller antalet offer till och med överträffade svälten under 1876-79, kanske med tre eller fyra gånger så många döda.
Under Stora språnget genomfördes 1958 en annan kampanj mot råttor, flugor, moskiter och sparvar. Sparvar sågs som ett skadedjur därför att de åt säd och folk uppmanades att förstöra sparvbon, krossa ägg och döda ungarna samt att genom ihållande trummande skrämma dem så att de inte vågade landa utan flög tills de föll ned av utmattning. Men det visade sig att sparvarna framför allt åt insekter och när man väl insåg hur det låg till var det för sent. Sparvarna och flera andra insektsätande fåglar hade nästan försvunnit och lämnat fältet fritt för fler insekter, bland annat gräshoppor.

Ägande och ansvar?
Efter misslyckandet med Stora språnget blev det från 1962 åter tillåtet att ha privata odlingslotter i folkkommunerna. Men villkoren för bönderna kom att skifta på grund av vilka politiska riktningar som för tillfället var förhärskande inom partiledningen. Liu Dachang, professor vid en skogshögskola i Kunming, använde i en artikel 2001 ägandet av fruktträden i länet Chuxiong i provinsen Yunnan som exempel.
Äganderätten till fruktträden i länet fördes 1956 över från enskilda hushåll till kooperativ. Två år senare, 1958, bytte fruktträden ägare igen och kom att tillhöra den nybildade folkkommunen. På grund av problemen med folkkommunerna fick de enskilda hushållen 1961 igen äganderätten till fruktträden, för att åtta år senare, 1969, gå miste om den då träden överfördes till produktionslaget inom folkkommunen. År 1971 gick träden tillbaka till hushållen, bara för att sex år senare, 1977, igen föras över till produktionslaget. Ett par år senare fick hushållen åter igen äganderätten till dessa fruktträd (Tenure and Management of Non-State Forests in China since 1950 – A Historical Review).
Det säger sig självt att denna politik knappast gynnade långsiktigt planerande. Istället passade bönderna och kollektiven på att ta tillvara det man kunde medan man hade äganderätt till träden, vilka till stor del följaktligen höggs ned medan det inte fanns någon som tog ansvar för någon återplantering (se Natur & miljö > Skogarna).  
I början av 1980-talet avvecklades folkkommunerna och så gott som all jord började brukas privat – som före revolutionen 1949. Dock, fortfarande var marknaden för jordbruksprodukter reglerad av staten.

Industrialisering trots allt
Trots begränsningarna och de misslyckade kampanjerna ökade ändå överskottet av livsmedel, vilket möjliggjorde en grundläggande industrialisering under Mao Zedongs tid som Kinas ledare. Men det var en ojämn ökning, inte minst som följd av felsatsningarna under kampanjen Stora språnget framåt. Enligt Barry Naughton var den årliga ökningen av spannmål från mitten av femtiotalet till slutet av sjuttiotalet i genomsnitt 2,2 procent, bara aningen högre än folkökningen (The Chinese Economy – Transitions and Growth, 2007).
Förklaringen till den produktionsökning som ändå ägde rum är att man odlade upp ännu mer mark, på bekostnad av främst de skogar som fortfarande fanns kvar och av de gräsbevuxna stäpperna i norr – vilket kom att i sin tur leda till ökad jorderosion och ökenspridning.
Förklaringen är också att bönderna genom minimala matransoner fick offra sig för att de i städerna skulle kunna äta – vilket vanligen innebar att de till skillnad från bönderna fick äta sig mätta.
Bönderna tvingades även jobba än mer, bland annat genom att bygga fler stora bevattningsanläggningar. Medan sådana anläggningar i väst byggdes med industrisamhällets maskiner anlades de i Maos Kina med böndernas muskelkraft. Men Kina var fattigt och det fanns knappast några alternativ om man skulle kunna förbättra jordbruket och göra det mindre beroende av naturens nycker.

Reformerna  
Reformeringen av jordbruket på åttiotalet handlade framför allt om att förändra två övergripande principer, vilka fram tills dess hade styrt både vad som producerats och hur produktionen gick till. Dessa var också vadsom ansågs vara de grundläggande orsakerna till jordbrukets ineffektivitet:
• Den centrala planeringen.
• Det kollektiva ägandet.
Den centrala planeringen tas till exempel upp av Zhao Ziyang, premiärminister 1980-87, i hans memoarer ”Statens fånge – en kinesisk premiärministers hemliga tankar” (2010). Produktionen inom jordbruket följde de nationella femårsplanernas krav, vilka ofta inte var anpassade efter de skiftande naturliga förutsättningarna i olika delar av landet:
Ett annat exempel var Shandongprovinsens nordvästra regioner, där myllan hade höga halter av alkalisalt. Större delen av området skulle ha gett rika skördar av bomull. Men under många år hade jordbrukspolitiken förhindrat bönderna att odla bomull, och i stället växte där vete. Resultatet var att ju mer vete de odlade desto mindre blev skördarna och desto större växte sig risken att bönderna skulle svälta. Ju mindre skördarna av spannmål blev desto större blev kravet på att odla ännu mer spannmål. En ond cirkel hade uppstått.” (Statens fånge)
När man väl tillåtit bönderna att odla det som var mest lämpligt för de jordar man hade samt sälja överskottet blev jordbruket betydligt effektivare och böndernas inkomster ökade.
Det kollektiva ägandet var själva grunden i folkkommunerna, även om viss privat odling som nämnts tilläts efter katastrofåren under Stora språnget. I hans memoarer skriver Zhao Ziyang om hur bönderna i folkkommunerna under några få år i början av åttiotalet förvandlades från kollektiv till arrendebönder – ”…trots att de flesta ledare och kadrer förhöll sig skeptiska” (Statens fånge):
Allteftersom genomförandet av kontraktssystemet för hushållen på landsbygden expanderade från gräsrotsnivå och spred sig uppåt blev dess överlägsenhet som system alltmer uppenbar. Den stora majoriteten ledare och kadrer som varit kritiska bytte efter hand åsikt. Detta var en betydande utveckling och en erfarenhet man kan lära mycket av.” (Statens fånge)
Det var dock inte enbart lokala ledare som var skeptiska till privatiseringen av folkkommunerna. Det fanns även skeptiska bönder. Eftersom de centrala direktiven och kollektiven avskaffades ungefär samtidigt vet man dock inte vad resultatet hade blivit om enbart centralstyrningen upphört. För privatiseringen skulle också visa sig få några allvarliga baksidor (se nedan).  
Jorden i folkrepubliken betraktas fortfarande som statligt ägd, vilket utnyttjas av lokala partiledare för att säga upp hyreskontrakten med bönder när de anser att marken behövs för andra ändamål. Det har också använts för att inom byar omfördela mark när familjerna efter ett tag blivit större eller mindre – en omfördelning som tycks ha skett med stöd av den överväldigande majoriteten.  

Resultatet av reformerna
Effekterna av förändringarna syns i statistiken över de årliga skördarna. Enligt Chris Bramall (Chinese Land Reform in Long-Run Perspective and in the Wider East Asian Context, ur Journal of Agrarian Change, 2004) låg den genomsnittliga årliga ökningen av jordbrukets produktion på följande:
• 1965–76: 2,5 procent.
• 1976–80: 4,6 procent.
• 1980–84: 19,1 procent.
• 1984–2001: 4,5 procent.
Under den första av dessa fyra perioder (1965–76) hade jordbruket återhämtat sig från kampanjen Stora språnget framåt. det var en tillräckligt stor ökning för att klara av folkökningen, men inte mycket mer.
Under den andra perioden (1976–80) gjorde några viktiga förbättringar. Flera stora bevattningsanläggningar som började anläggas på sextiotalet blev färdiga. Tillgången på konstgödsel ökade snabbt och nya högavkastande grödor togs fram (den så kallade gröna revolutionen). Dessutom höjdes statens fasta inköpspriser vilket blev en extra sporre för bönderna.
Under den tredje perioden (1980–84) avvecklades kollektiven och man gick över till familjejordbruk, vilket innebar att bönderna själva kunde välja vad de odlade. Den stora ökningen av produktionen var uppenbarligen en följd av dessa reformer, men också av de förbättringar som gjordes i slutet av sjuttiotalet.
Under den fjärde perioden (1984–2001) saktade ökningstakten ned, vilket var vad man kunde vänta sig. Det blev således en lugnare ökningstakt, som i slutet av sjuttiotalet, men från en högre nivå.

Folk fick det bättre  
Det som framför allt ökade snabbt var produktionen av kött (främst fläskkött och fågel), ägg och fisk – vilket är att vänta när folk får det bättre. Och folk fick det bättre. Enligt Bramall fanns det 1978 ca 260 miljoner på landsbygden som levde i absolut fattigdom (33 procent). År 1983 hade antalet absolut fattiga gått ned till 123 miljoner (15 procent av landsbygdens befolkning) och 2002 till 28 miljoner (4 procent). Man ska visserligen ta alla sådana här statistiska uppgifter med en stor nypa salt, men utvecklingen var dramatisk.
Dock får man inte glömma att vissa samhällstjänster – utbildning och hälsovård – med avkollektiviseringen plötsligt blev något man måste betala för.

Men det fanns några baksidor…
Dock, övergången till familjejordbruk hade också några allvarliga baksidor:
• Med uppdelningen av jorden på familjer återgick man till det traditionella kinesiska jordbruket med intensivt odlade små jordlotter – så små att mekaniseringar blev svåra eller omöjliga.
• Avkollektiviseringen innebar också att man avskaffade den organisation som gjort det möjligt att på egen hand både bygga och underhålla gemensamma anläggningar för bevattning m.m. Med privatiseringarna kom andra mål än långsiktig hållbarhet att prioriteras.
• När kollektiven delades upp på familjerna, delades jorden så rättvist som möjligt (även om familjer med kvinnor som överhuvuden tycks ha missgynnats). Varje familj fick en del av den bästa jorden, en del av den mindre bra o.s.v. vilket ledde till små uppstyckade jordar som försvårade mekaniseringen.
• Familjerna fick brukarrätt men ej ägarrätt, vilket skapade osäkerhet och kom att hämma riktigt långsiktiga investeringar. Familjernas kontrakt löpte ofta på tre till fem år, trots att den statliga normen var 15 år för att öka till det dubbla i slutet av nittiotalet.
• En hel del familjer fick svårt att få tillräckligt med inkomster från deras små jordlotter, vilket lett till att en hel del jord övergivits för att man istället satsat på mer inkomstbringande arbeten. Enligt Pao-yu Ching gick ca sju procent av den odlade marken förlorad under de 25 första åren efter reformperiodens inledning (varav en stor del på grund av expanderande städer, industrier, vägnät etc).

Nytt ”lika fält-system”
När folkkommunerna upplöstes delades jorden rättvist mellan familjerna efter antal familjemedlemmar. Men när antalet medlemmar i med tiden ändrades, exempelvis genom att döttrar giftes bort, började man i många byar att mer eller mindre regelbundet omfördela marken så att den skulle fortsätta att vara så rättvist fördelad som möjligt. Det blev som ett nytt ”lika fält-system”, som det som gällde på 700-talet. Därför var det en poäng med att ha korta kontraktsperioder, på tre till fem år. Enligt Jonathan Unger fanns det ett starkt stöd bland bönderna för att regelbundet göra sådan omfördelningar av jorden (Family Customs and Farmland Reallocations in Contemporary Chinese Villages, ur Social Transformations in Chinese Societies, Volume 1, 2005).
Däremot motarbetade den kommunistiska partiledningen sådana omfördelningar. Istället gav man direktiv om att jorden skulle arrenderas på trettio år. Men enligt Jonathan Unger fortsatte många byar med korttidskontrakt och återkommande omfördelningar. Med tiden har dock sådana omfördelningar blivit mindre angelägna, i takt med att andra inkomster kommit att bli viktigare än vad man kan få ut av det man odlar.

Konstgödning
Den förmodligen enskilt viktigaste orsaken till jordbrukets ökande produktion sedan sjuttiotalet är konstgödningen. Under folkrepublikens första decennier hade Kina bara några få anläggningar för att tillverka konstgödsel. Men det  första kommersiella resultatet av president Nixons besök i Kina 1972 var enligt Robert B. Marks en beställnig på tretton av världens största fabriker för att tillverka konstgödsel. Senare köptes än fler sådana anläggningar och på åttiotalet klarade Kina av att bygga egna. Denna utveckling av jordbruket blev en förutsättning för den snabba industrialiseringen efter sjuttiotalet (China – Its Environment and History, 2012).

Naturkatastrofer?
Även det moderna Kina drabbas av perioder av torka och av floder som svämmar över. Men idag har Kina helt andra möjligheter att undsätta drabbade regioner – inklusive att importera livsmedel. Dagens kineser lever ett säkrare liv vad gäller naturkatastrofer än de gjorde fram till 1949, när kommunisterna stod som segrare i inbördeskriget – trots att befolkningen mer än fördubblats sedan dess.
Istället är det misslyckade politiska kampanjer som under den maoistiska perioden utgjort de största hoten mot folkförsörjningen. Idag tycks drastiska och ovetenskapliga kampanjer tillhöra historien. Det som istället blivit stora hot mot jordbruket och folkets försörjning är konsekvenser av den ekonomiska utvecklingen.

Gao-byn
Ett konkret exempel är Gao-byn i provinsen Jiangxi, söder om Långa floden. I boken ”Gao Village – Rural Life in Modern China” skildrar författare, Modo Gao, hans födelseby. Byn ligger i ett risodlingsområde, där byarna ligger tätt, med bara i genomsnitt runt en halv kilometer mellan byarna. 1949, vid kommunisternas seger och utropandet av Folkrepubliken Kina, hade Gao-byn 160 invånare. I slutet av nittiotalet hade antalet ökat till drygt 350 registrerade invånare, varav drygt hundra var migranter som jobbade i någon av de stora industristäderna långt från byn.
Den uppodlade marken var i slutet av nittiotalet drygt 300 mu (drygt 20 hektar)*, vilket bara var en marginell ökning sedan 1949. Anledningen är att byns ägor direkt gränsar till andra byars ägor. Det faktum att den samlade arealen odlad mark är liten, att den inte går att öka samt att befolkningen å andra sidan ökat innebär att även om ingen bybo tycks ha dött av svält – inte ens under kampanjen Stora språnget framåt – var man ständigt hungrig.
Gao-byn var, liksom de andra byarna i området, självförsörjande fram till modern tid, dvs fram till slutet av åttiotalet. Byborna hade så gott som inga kontakter med de andra byarna i närheten, utom med en av dem, en annan ”Gao-by”, som också beboddes av av kineser som tillhörde samma klan och där alla män hade familjenamnet Gao (kvinnorna, som enligt traditionen kom från andra byar, behöll sina egna familjenamn, se Tema-sidor > Familjen).
Befolkningen började öka på allvar efter 1963, då byn för första gången fick tillgång till läkare som var skolade såväl i västerländsk som traditionell medicin (se Tema-sidor > Medicinen). Det innebar framför allt en drastisk minskning av barnadödligheten.

Fyra förändringar för Gao-byn
Med en stigande befolkning, men med oförändrad areal odlad mark, blev försörjningen minst sagt en utmaning. Den klarade man, främst tack vare fyra förändringar:
  • För det första började man odla en mer snabbväxande rissort som gjorde det möjligt att få två skördar per år. Man fick således en dubbelt så stor skörd – men till priset av dubbelt så mycket arbete. Man odlade också mer ensidigt; ju mer mat som krävdes desto mer satsade man på det som gav rikligare skördar och fyllde magarna mer, dvs ris.
  • För det andra började man också använda konstgödsel och kemiska insektsmedel. Det ökade skördarna ytterligare – men alla kemikalier tog  kål på det tidigare rika vattenlivet i vattendragen och på risfälten (vilket också bekämpningen av schistosomiasis – bilharzia eller snäckfeber – i början av sjuttiotalet bidrog till). Fram till åttiotalet kunde byns invånare fånga fisk, krabbor m.m. medan de skötte om risplantorna; därefter blev de tvungna att köpa fisk – om de hade råd.
  • För det tredje innebar reformperioden från 1979 en ekonomisk förbättring tack vare att den odlade marken privatiserades, att regeringen satte ett högre pris på jordbruksprodukter och att den mängd spannmål som skulle levereras till staten minskade. Det innebar att byborna kunde sälja en del av deras överskott på marknaden och därmed få mer kontanter.
  • För det fjärde har levnadsvillkoren ytterligare förbättrats från slutet av åttiotalet tack vare de många migrant-arbetarna från byn. De jobbar i stora industristäder långt hemifrån och skickar regelbundet hem en del av det de tjänar. På nittiotalet var runt 30 procent av byns invånare sådana migranter, vilket för övrigt också lättade på byns försörjningsbörda.
Dessa förändringar har således inte bara medfört förbättringar: Fler risskördar kräver mer arbete. Mer kemikalier förstör den naturliga miljön. De familjemedlemmar som är migrant-arbetare träffar man vanligen bara under det kinesiska nyåret.
En stor förändring som reformerna definitivt lett till är att Gao-byns invånare också blivit del av det moderna konsumtionssamhälle som Kina utvecklats till sedan åttiotalet.
(Observera dock att detta är en summarisk sammanfattning av en del av det som utspelade sig i en enda by under de sista femtio åren av 1900-talet. Kina har hundratusentals byar och de är alla mer eller mindre olika varandra och från ett tänkt genomsnitt. Byar i södra Kina skiljer sig exempelvis stort från byar i norr, liksom byar nära kusten skiljer sig från de i inlandet eller byar på slättlandet jämfört med dem i bergen. Lokala traditioner och sedvänjor är inte desamma överallt. Byarna skiljer sig också åt vad gäller de politiska ledare de har, vilket till exempel har påverkat hur mycket byborna har drabbats av ett-barns-politiken och av olika kampanjer.)

Andra hot…
Under nittiotalet och senare har det kinesiska jordbruket efterhand blivit allt mer kommersiellt och marknadsanpassat. Den snabba ekonomiska utvecklingen har lett till allt vidare klyftor, inte minst mellan städer och landsbygd, men även mellan olika bönder. De som bor nära snabbt växande städer har en levnadsstandard som bönder i mer avlägsna byar bara kan drömma om.
Samtidigt har dessa expanderande städer – liksom nya städer och industrier – lagt beslag på mängder av jordbruksmark. Detta är tydligast i de ekonomiskt expansiva kustprovinserna. Konfiskeringar av mark, ofta i kombination med en utbredd korruption, är för övrigt en av de vanligaste anledningarna till lokala konflikter. Till detta kommer de åkrar som lämnats obrukade på grund av dålig lönsamhet.
Den snabba urbanisering har inneburit att det framför allt är yngre som flyttar in till städerna medan de äldre blir kvar i byarna. Kommer denna åldrande befolkning att leda till en minskad produktion av livsmedel i Kina eller kommer den ökande användningen av jordbruksmaskiner att kunna kompensera för denna förändring?
Användningen av konstgödsel har ökat drastiskt. Idag samlas inte längre stadsbornas avföring – folkskiten – in för att transporteras ut till åkrarna. Istället spolas den ut med moderna vattenklosett-system. Andra kemikaler har också blivit allt vanligare, som olika sorters insektsmedel.
Ett annat nytt inslag i det kinesiska jordbruket under de senaste decennierna är genmodifierade grödor, med bomull som den vanligaste växten.
Den snabba ekonomiska utvecklingen – med kommersialisering och korruption – har också lett till omfattande problem med miljögifter, industriellt avfall, försurningar, övergödningar, förgiftad mat, otillåtna eller farliga tillsatser i livsmedel etc. Det är anledningen till att många kinesiska turister i Europa köper på sig så mycket barnmat de förmår ta med sig hem.
Bristen på vatten är ett annat problem. Jordbruket förbrukar ungefär två tredjedelar av allt sötvatten och den totala årliga konsumtionen av vatten överstiger vida det det årliga tillskottet. För att producera ett ton spannmål går det åt tusen ton vatten… (se Natur & miljö > Vattnet).   

20141006_012841_0.png
Produktionen av ris, vete och majs i dagens Kina (källa: National Bureau of Statistics).

Ökande köttkonsumtion
Den snabba ekonomiska utvecklingen, med allt bättre ekonomisk levnadsstandard för allt fler kineser, har också lett till en ökad efterfrågan på kött. Det har i sin tur lett till en ökad uppfödning av köttdjur inom landet, med en ökande andel av spannmålsproduktionen som går till att föda upp dessa djur. Det har också lett till en ökad import av kött.
Enligt Philip C. C. Huang har kinesers konsumtionsmönster av livsmedel sedan åttiotalet förändrats från 8:1:1 till 4:3:3, dvs 40 procent spannmål, 30 procent kött och fisk samt 30 procent grönsaker och frukt (China’s New-Age Small Farms and Their Vertical Integration: Agribusiness or Co-ops?, ur Modern China, 2011).
Omkring år 1990 gick Kina om USA som den största konsumenten av kött i världen och 2012 var den kinesiska köttkonsumtionen dubbelt så stor som USAs. Kineserna äter av tradition framför allt fläskkött – hälften av allt som äts i världen. Konsumtionen av just fläskkött ökade från nio miljoner ton 1978, innan den s.k. reformperioden startade, till 52 miljoner ton 2012.
I det traditionella Kina hade familjerna på landsbygden vanligen en gris eller ett par, vilka åt matrester och annat som inte tilltalade människor. I dagens urbaniserade Kina, där mer än hälften av landets befolkning lever i städer, sker uppfödningen av svin i industriell skala. Grisarna utfordras med bland annat sojamjöl som till största delen importeras. År 2011 konsumerade Kina fem gånger så mycket soja som odlades inom landet – och bara en tiondel av denna soja användes direkt som föda åt människor i form av sojasås och den kinesiska specialiteten dofu. Resten används som foder för grisar, nötkreatur och för alla de fåglar som producerar en allt större mängd ägg varje år. En stor del går också till den omfattande odlingen av fisk och skaldjur.
Kina köper mer än hälften av all soja som är tillgänglig på världsmarknaden, vilket innebär att landet avlägsnat sig långt från den självförsörjningspolitik som gällde under Mao Zedongs tid.

Den globala livsmedelshandeln
För att kompensera för både bristen på odlingsbar mark och bristen på vatten importerar Kina idag således stora mängder spannmål, inte minst för att föda upp köttdjur. Det innebär bland annat att Kina blir beroende av de långt ifrån stabila världsmarknadspriserna på vete, soja etc. En utbredd torka på USAs jordbruksslätter leder lätt till höjda priser, som blir särskilt betungande för alla de familjer i utvecklingsländer för vilka matinköp kan svara för sjuttio procent eller mer av de totala utgifterna.
Höjda matpriser drabbar fattiga svårast och leder lätt till social oro och till ett ifrågasättande av de styrande, oavsett om de är tillsatta genom allmänna val eller ej. Därför försöker dessa regeringar att motverka prisökningar genom att exempelvis begränsa exporten av spannmål för att hålla nere de interna priserna – vilket bland andra Ryssland och Argentina gjorde 2008. Följden blir då ett minskat utbud på världsmarknaden och högre priser, vilket drabbar alla länder som är beroende av import av spannmål – som till exempel Kina.
I ett försök att göra sig mer oberoende av världsmarknadens priser, och av andra länders vid kriser skiftande vilja att exportera jordbruksprodukter, har Kina börjat köpa in jordbruksmark i andra länder. Man har gjort det i Afrika och i september 2013 blev det klart att Kina köpt ca en tjugondel av Ukrainas mark (30 000 kvadratkilometer, vilket är en yta motsvarande hela Belgien).
Kina är långtifrån det enda land som satsat på markförvärv i andra länder. Saudiarabien, Sydkorea, Indien med flera länder har i ökad utsträckning köpt eller arrenderat odlingsmark i främst östra Afrika (Sudan, Sydsudan, Etiopien) men också i till exempel Brasilien.

Hållbarheten?
Kan Kinas jordbruk betraktas som hållbart på längre sikt? Med bara kanske sju procent av jordens samlade odlingsbara mark för att försörja mer än en femtedel av världens befolkning?
Man kan lägga till att Kinas tillgångar på färskvatten per invånare bara är en fjärdedel av genomsnittet för hela världen och bara en åttondedel av genmsnittet för Sverige (se Natur & miljö > Vattnet). Man använder sig inte bara av det vatten som tillkommer varje år utan tar också av grundvattnet som snabbt minskar.
Dessutom är en stor del av detta vatten förorenat på grund av övergödning av åkrar, spridandet av bekämpningsmedel inom jordbruket, samt utsläpp av orenat vatten från industrier och avloppssystem.
Man får inte heller glömma den globala uppvärmningen som på kort sikt visserligen kan öka flödet i de floder som för med sig smältvatten från tibetanska högplatåns glaciärer, men som på sikt troligen kommer att leda till minskande vattenmängder när dessa glaciärer blir mindre och färre.
Kan Kinas jordbruk med dessa förhållande betecknas som hållbart?


* Gao-byn med dess ett par hundra invånare har drygt 20 hektar uppodlad mark. Ett svenskt jordbruk, dvs en gård, har idag i genomsnitt en åkerareal på ungefär 37 hektar.

Att fundera på…
  • Hur kan ägarförhållandena ha påverkat utvecklingen av det kinesiska jordbruket?
  • Vad gjorde det möjligt – eller nödvändigt – för Kina att ha ett så effektivt jordbruk?
  • Vad innebär effektivitet och beroenden i olika slags jordbruk, om man till exempel jämför kinesiskt jordbruk med europeiskt?
  • För- och nackdelar med folkkommuner?
  • Hur kan man lösa Kinas vatten-problem?
  • Vilka kan ha varit de mest omvälvande förändringarna för invånarna i Gao-byn sedan grundandet av folkrepubliken 1949?
  • Hur ska man se på att till exempel Kina förvärvar odlingsmark i andra länder för att tillfredsställa de egna behoven av livsmedel?
  • Är Kinas jordbruk hållbart på längre sikt?

Fördjupningstips
(utförligare presentationer finns under Studie-tips):
  • Caroline Blunden & Mark Elvin: Cultural Atlas of China (1983).
  • Lester R. Brown: Hungerns planet – En Plan B-analys av den nya geopolitiken kring matbristen (20129.
  • Lloyd E. Eastman: Family, Fields and Ancestors – Constancy and Change in China's Social and Economic History, 1550-1949 (1988).
  • Mark Elvin: The Pattern of the Chinese Past (1973).
  • Robert B. Marks: China – Its Environment and History (2012).
  • Modo C.F. Gao: Gao Village – Rural Life in Modern China (1999).
  • Fei Hsiaoting: Peasant Life in China (1939).
  • Fei Xiaotong: From the Soil – The Foundations of Chinese Society (1992).
På Youtube:
Se även på denna webb-plats:


2017-01-05  
© Tore Persson
Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net
webb.folkbildning.net/kina

20141222_001504_0.png

En illustration som handlar om gödning av risfält, ur
en handbok skiven av Lou Chou i mitten av 1100-talet.

20120612_175407_0.jpg
Illustration ur en teknisk encyklopedia, ”Tian
gong kai wu” (ung. Exploateringen av naturens
verk), skriven av Song Yingxing 1637.

20120813_213735_0.jpg
Jordbruk i provinsen Fujian i sydöstra Kina.