temaw.jpg





Fotbindningen – plåga och stolthet…   

När seden att binda små flickors fötter för att de skulle bli så små som möjligt upphörde under första hälften av 1900-talet hade den pågått i flera hundra år.
  • Vad innebar fotbindningen?
  • Hur kunde en sådan tradition uppstå och spridas till nästan hela Kina?
  • Varför kunde den hålla på så länge?
  • Hur vanlig var den?
När den sexåriga Eviga pärlan någon gång i mitten av 1800-talet såg sin mor tillverka ett par små skor undrade hon för vem de gjordes. Modern svarade att de var för henne och att det var dags att binda hennes fötter, därför att de började bli för stora och klumpiga. Dessutom sprang hon omkring alldeles för mycket för att vara en flicka.
Eviga pärlan protesterade inte, hon visste att alla flickor måste få fötterna bundna och hon kunde inte vara annorlunda. Efter flera smärtsamma år blev hon beundrad för sina små fötter, som var ett tecken på hur mycket hennes mor brydde sig om henne och planerade för ett gott giftermål. Om Eviga Pärlan kan man läsa i Anna Magdalena Johannsens bok Everlasting Pearl (1913).

En ovan vana
Man bör akta sig för att göra Kina – eller vilka länder som helst – mer exotiska än de är. När det gäller primära behov, ambitioner, relationer etc är kineser inte mer exotiska än exempelvis svenskar. Det är som det står i inledningen till San Zi Jing, Tre Teckens Klassiker, en första läsebok för barn i form av en sammanfattning av det konfucianska tänkandet (boken skrevs på 1200-talet och användes i skolor fram till slutet av 1800-talet):
Människor vid födseln
är naturligen goda,
deras natur är liknande,
deras vanor gör dem olika.
En sådan vana som under lång tid gjorde Kina olik andra länder var seden att binda flickors och kvinnors fötter för att de skulle bli så små som möjligt. Små fötter på kvinnor lär ha varit ett skönhetstecken – åtminstone bland män – redan under Han-dynastin (202 f.Kr.–220 e.Kr.). Men det var först på 900-talet som det finns belägg för att man avsiktligt försökte göra fötter mindre – och då gällde det danserskor vid det kejserliga hovet.
Senare skulle den här seden sprida sig utanför hovet i allt vidare ringar, med början inom eliten. För kanske fem hundra år sedan, blev det vanligare att han-kvinnor hade bundna fötter, så kallade liljefötter, än att de inte hade det. Under Qing-dynastin (1644–1912) hade praktiskt taget alla han-kvinnor bundna fötter. Traditionen förbjöds enligt lag 1912, men det skulle dröja flera decennier innan den i praktiken upphörde i hela landet.

Spreds till nästan hel Kina
Det gick således ungefär tusen år från de första känd fallen med bundna fötter tills att denna sed upphörde. Hur länge som traditionen varade för kinesiska kvinnor i allmänhet är inte känt. Men på 1100-talet lär i alla fall den konfucianske tänkaren Zhu Xi (1130–1200) ha varit en förespråkare för att ärbara kvinnor skulle ha bundna fötter. Om traditionen vid den tiden blivit vanlig enbart inom den bildade eliten eller om den också hunnit spridas i vidare kretsar vet man inte.
Efterhand skulle seden i alla fall spridas i allt vidare kretsar, både geografiskt och socialt. Men den spreds inte bland alla och inte i lika hög grad i alla grupper. Om man ska våga sig på några generaliseringar vore det följande:
  • Fotbindningen spred sig först inom eliten och senare allt längre ner i den sociala hierarkin – trots att den blev ett svårare handikapp för kvinnor i fattiga familjer som ofta tvingades arbeta utomhus (sådana kvinnor fick dock vanligen fötterna mindre hårt bundna).
  • Fotbindningen spred sig långsammare och senare till provinser långt från den kejserliga huvudstaden (å andra sidan tycks det också ha varit i sådana trakter som seden höll i sig längst under 1900-talet).
  • Fotbindningen spreds bara delvis bland de etniska minoriteterna och inte bland exempelvis hakka-folket i södra Kina (en undergrupp till han-folket).
Varierad bindning
Det fanns således olika grader av fotbindning, från lätt bindning till mycket hård bindning, som ledde till en extrem deformering. Hård bindning innebar att ben i tår och fotvalv bröts medan lätt bindning bara tvingade fötterna att bli smalare, ungefär som att använda för trånga skor. Det var mindre vanligt med hårt bundna fötter bland södra Kinas risbönder, där arbetet på åkrarna ofta krävde att hela familjen deltog.
I de delar av landet där jorden var magrare och produktionen lägre inom jordbruket var det vanligt att män sökte arbete där det gick att få – vilket ofta var långt från hemorten. Då fick hustrun ta hand om jordbruket och där detta ofta förekom var det mer ovanligt med bundna eller hårt bundna fötter.
Under 1800-talet hade kanske hälften av alla kvinnor i Kina hårt bundna fötter och inom överklassen nästan alla kvinnor. Manchurerna, som erövrade Kina 1644 och etablerade Qing-dynastin, band inte kvinnornas fötter och försökte förbjuda seden bland han-kineserna. Men medan de lyckades få de kinesiska männen att anpassa sig till den manchuriska hårstilen, hade de ingen framgång i försöken att få dem att överge fotbindningen (se Historien > Kejsarnas Kina II).
Det var till och med så att manchuriska kvinnor – som var förbjudna att binda deras egna fötter – band fötterna utan att deformera dem och använde speciella skor som gav illusion av att sitta på små bundna fötter (Susan Mann: Precious Records – Women in China’s Long Eighteenth Century, 1997).

Smärtsamt och illaluktande
Fotbindningen började när flickorna var barn, runt sexårsåldern, och pågick under flera år. Målet var att flickornas fötter skulle hinna få en idealisk storlek innan de nått giftasåldern i början av tonåren. Med idealisk storlek menades fötter på maximalt tre tum.
Det säger sig själv att det var en smärtsam process, som alltså varade flera år. Förmodligen fick kvinnor därmed en träning i att härda ut svårigheter; knappast något av det de kunda uppleva som vuxna kan ha känts värre än barndomens långsamma deformering av deras fötter.
Det var också en illaluktande process med fötter hårt insnörda i lager av bindor. Oavsett hur ofta man tvättade fötterna och la om bindorna måste de ha luktat, vilket man försökte dölja med parfymer och väldoftande örter.
Bundna fötter visades aldrig nakna, inte ens för de närmaste. Utanpå bindorna hade kvinnorna små mjuka inneskor som de även sov med. På dagarna hade de andra skor över inneskorna och dessa la de ner stor omsorg på att göra särskilt vackra. När kvinnor gick ut hade de särskilda skor av till exempel läder vid regn eller lera.
Hårt bunda fötter måste man hålla bundna hela livet ut. När fötterna deformerats blev det en lika smärtsam process att lossa på bindorna och släppa fötterna fria. Under Taiping-upproret i mitten av 1800-talet, som startades och leddes av hakka-folk, förbjöds fotbindningen inom de områden som behärskades av rebellerna. Kvinnor med bundna fötter tvingades släppa dem fria och lära sig gå utan det stöd som bindorna gav. De som vägrade riskerade att få fötterna avhuggna (se Historien > Taiping-upproret).

Orsaken?
Det har diskuterats vad orsaken till denna tradition kan ha varit. Var små fötter verkligen så sexuellt attraktiva för män som en del hävdar? Fötterna blev ju så deformerade och illaluktande att de aldrig kunde visas för andra, inte ens för de egna männen. Å andra sidan var det de små och ofta utsökt dekorerade skorna som beundrades – ungefär som en fyllig byst idag beundras trots att den döljs av tyg.
Var det ett sätt att kontrollera kvinnorna, eftersom det blev besvärligare för kvinnor med hårt bundna fötter att lämna hemmen för längre utflykter? Å andra sidan var det ofta inte värre än att det gick att ta sig fram gående.
Var det som vissa hävdar ett sätt för att markera skillnaden mellan han-kineser och andra folk? Det är högst tveksamt om det kan ha varit en ursprunglig anledning. Men det kan ha varit ett motiv för han-kineser att senare hålla fast vid traditionen under tider då Kina var utsatt för aggressioner utifrån.
Detsamma kan sägas om hypotesen att fotbindningen skulle ha varit ett sätt att framhäva skillnaden mellan kvinnor och män. Det kan knappast heller ha varit den ursprungliga orsaken. Men när seden väl blev allmän kan det ha uppfattats som okvinnligt med stora fötter – ungefär som kvinnor med grova röster.  
Ytterligare en förklaring som förts fram är att kvinnor med bundna fötter var ett bevis på att deras män var så framgångsrika att de hade råd med hustrur som ej behövde bidra till familjens försörjning. Det kan möjligen ha varit ett motiv under de första århundradena då fotbindningen ännu inte blivit allmän – men när alla kvinnor hade bundna fötter… Dessutom arbetade i vilket fall som helst flertalet kvinnor för deras familjers försörjning, med eller utan bundna fötter. Men de arbetade vanligen i hemmen med traditionellt kvinnliga arbeten, såsom att sköta odlingen av silkesmaskar och tillverkningen av siden.
Ett annat skäl skulle vara att kvinnor med hårt bundna fötter i tidig ålder tvingades till självdisciplin. Det antogs säkerligen göra henne lämpligare för att giftas bort i en helt främmande och inte alltid familjär familj.
I vilket fall som helst, när väl seden med bundna fötter blev tillräckligt förankrad bland han-kineserna blev det i praktiken så att familjer tvingades binda deras döttrars fötter för att de över huvud taget skulle ha en chans till ett något så när förmånligt äktenskap.

Oppositionen
Det fanns opposionella röster, som Che Ruoshui under Song-dynastin (960–1279), som 1274 skrev att han inte kunde förstå varför små barn, som inte gjort något ont, måste utstå sådan olidlig smärta. Men dessa opponenter fick uppenbart inget gehör under den period då det neo-konfucianska tänkandet formades, bland annat under ledning av den nämnde Zhu Xi (1130–1200). Neo-konfucianerna stod för en moraliserande syn på kvinnor, vilket säkerligen bidrog till att fotbindningen spreds i mer bildade kretsar.
Det var först i slutet av 1700-talet som fler bland den bildade eliten började ifrågasätta och kritisera fotbindningen. Men inte förrän hundra år senare, runt förra sekelskiftet, blev oppositionen starkare och även organiserad. En ledande reformivrare, Kang Youwei (1858–1927), bildade till exempel tillsammans med några vänner en förening för naturliga fötter 1883. Medlemmarna lovade att deras hustrur, döttrar – och konkubiner – skulle avstå från fotbindningar.
Men den kanske skarpaste kritiken mot fotbindningen kom från en kvinna, Qiu Jin (1875–1907), feminist, skribent, radikal och revolutionär. Hon studerade i Japan och var starkt influerad av västerländska idéer. Hon startade bland annat en kvinno-tidning och uppmuntrade kvinnor att skaffa sig utbildning, bli ekonomiskt självständiga, göra motstånd mot manligt förtryck i familjerna samt att sluta upp med att binda sina egna och döttrarnas fötter.
Qiu Jin arbetade också för att störta Qing-dynastin och anslöt sig till revolutionära grupper. 1907 arresterades hon, anklagad för konspiration mot regeringen och avrättades, 31 år gammal. (The Red Brush – Writing Women in Imperial China, red: Wilt Idema & Beata Grant, 2004.)
Vid sekelskiftet började även kinesiska tidningar publicera artiklar med råd om hur man kunde frigöra bundna fötter utan alltför olidlig smärta.

Slutet
Den allt starkare oppositionen och det direkta förbudet 1912 ledde till att traditionen gradvis upphörde i början av 1900-talet. Det gick snabbare i städerna, mindre snabbt på landsbygden i centrala Kina och långsammast i mer avlägsna delar av landet. Det var inte förrän på femtiotalet, efter kommunisternas seger i inbördeskriget 1949, som fotbindningen upphörde i hela riket.
Det fanns således en hel del motstånd mot de nya idéerna, speciellt i vissa delar av landsbygden. År 1928 satte den republikanska regeringen igång en ny kampanj mot fotbindningen. Man var djupt oroad över folkets fysiska hälsa. En ny lag stadgade att flickor med bunda fötter skulle tvingas ta av bindorna omedelbart om de var under fjorton år gamla. De som var äldre skulle få tre månader på sig att frigöra fötterna. På vissa håll gjorde polisen räder i hemmen för att konfiskera och bränna fotbindor. I ett län tvingades pojkarna i skolan att bära armbindlar med texten ”Jag svär att aldrig gifta mig med en kvinna med bundna fötter” (Henrietta Harrison: China – Inventing the Nation, 2001).

Exemplet Tinghsien
1929 gjordes en undersökning om förekomsten av fotbindning i Tinghsien (Dingzhou), ett jordbruksområde i provinsen Hebei ca 200 km söder om Beijing (refererad i en artikel av Sidney D. Gamble i The American Journal of Sociology, nr 2, 1943). Tinghsien bestod då, 1929, av 515 familjer. Av de totalt 1 736 flickorna och kvinnorna hade drygt hälften, 909, bundna fötter medan 827 hade obundna.
När man delar upp den kvinnliga befolkningen på åldersgrupper ser man den förändring som relativt snabbt ägde rum i denna trakt efter förra sekelskiftet. Bland de kvinnor som var födda före 1890, och som alltså vid undersökningen 1929 var fyrtio år eller äldre, hade nästan alla bundna fötter. Bara fyra av 492 kvinnor hade obundna fötter (ca 0.8 procent).
För de kvinnor som föddes under de tio åren 1890-99 hade andelen med obundna fötter ökat något, till tolv av totalt 212 (drygt 5 procent). Det kan ha berott på påverkan av den opposition mot fotbindningen som då börjat växa fram. Det kan också ha berott på ändrade ekonomiska villkor i området.
Efter sekelskiftet började i alla fall förändringen gå snabbare. Bland de kvinnor som föddes under perioden 1900-04 hade drygt 18 procent obundna fötter och för dem födda 1905-09 hade motsvarande andel ökat till drygt 40 procent.
Av dem födda under åren 1910-14, då kejsardömet föll och Kina blev republik, var det över 80 procent av flickorna som slapp få sina fötter bundna. Utvecklingen fortsatte och 1929 fanns det ingen flicka under 13 års ålder med bundna fötter.
I denna del av den kinesiska landsbygden tog det således ungefär tjugo år för en tradition som varat kanske ett halvt årtusende att helt upphöra (fotbindningen började som nämnts redan under 900-talet bland elitens kvinnor, men det tog flera hundra år innan den spridits till folk i allmänhet på landsbygden).

Andra exempel
Tinghsien är ett exempel på utvecklingen i en bygd i centrala Kina och säger nödvändigtvis inte så mycket om hur det gick till i andra delar av landet. På 1980-talet träffade Joseph Rupp ett antal äldre kvinnor med bundna fötter som han kunde intervjua. De flesta av de 27 kvinnorna var då i sjuttio- och åttioårsåldern, En av dem var dock bara 56 år gammal år 1989, vilket innebär att hon föddes 1933 och att hennes fötter började bindas nästan trettio år efter förbudet 1912.
Ingen av dessa kvinnor talade mandarin, vilket visar att de var uppväxta i byar betydligt längre från huvudstaden än kvinnorna i det nämnda Tinghsien-området. Dessa kvinnor var uppväxta i fattigdom, de hade aldrig gått i någon skola och de var ej läskunniga.

Chen Gan-nian
En av kvinnorna, Chen Gan-nian, berättade att hon var född i en liten by där alla han-kvinnor hade bundna fötter. Det fanns minoritetsfolk i och runt byn – yi, hui och miao – men de band inte sina fötter och han-kineserna såg därför ned på dem. Om det hade funnits någon han-flicka som inte hade bundna fötter skulle hon också ha blivit föraktad som minoritets-kvinnorna. En äktenskaps-mäklare skulle aldrig åta sig att hitta en make åt en han-flicka med normala fötter (och så gott som alla äktenskap bland han-kineser arrangerades då med hjälp av äktenskaps-mäklare).
Chen Gan-nian var fyra år när hennes fötter började bindas. Processen – och smärtorna – höll på tills hon var i tioårsåldern, då fötterna formats till den ideala storleken, dvs tre tum (drygt 7,5 cm). Under de fem, sex åren bands fötterna efterhand allt hårdare, tills benen brutits och tårna helt kunde vikas under fotvalven. Fram tills dess hade hon bara arbetat hemma med allt slags hushållsarbete och med att tillverka dofu (bönost) som modern sålde. Men när hon blev tio år gammal fick hon också börja jobba ute på fälten, med familjens jordbruk.
När hon blev tretton började hon tillverka sina egna skor. Då började hon göra skorna aningen större för varje nytt par så att hon gradvis kunde lätta lite på bindningen. Men fötterna förblev bundna hela hennes liv. Hon tvättade dem bara en gång i veckan eftersom det tog så lång tid att lossa på bindorna, tvätta sig och binda dem igen. Hon tvättade aldrig fötterna så att någon kunde se dem. Hon bar inneskor som alltid var på, utom när hon tvättade fötterna, och som hon sov med. De yttre skorna skyddade de inre när hon var vaken och dem hade hon gjort särskilt vackra.
Chen Gan-nian berättade också att en del kvinnor började avstå från fotbindningen på trettiotalet och att regeringen då började utdöma böter för dem som fortsatte att binda fötterna. Det gjorde henne ”extremt nervös” eftersom hon då var nitton år gammal och fortfarande ogift. Kvinnor som hunnit fylla tjugo ansågs för gamla och hade svårt att finna en äktenskapspartner; om hon dessutom av regeringen tvingades att lossa på fotbindorna skulle hon aldrig få någon chans att gifta sig.
Hon blev gift innan hon hunnit fylla tjugo. Efter bröllopet – då hon såg sin man för första gången – bekymrade hon sig mindre för sina bundna fötter. Hon ville fortfarande inte slänga bindorna, på grund av den smärta det skulle innebära, men hon var i alla fall gift.

Mo Yan om hans mor   
Till sist ytterligare ett exempel: Under ett föredrag vid Columbia University, New York, presenterade den kinesiska författaren och nobelpristagaren Mo Yan sin roman ”Fylliga bröst och breda höfter”, som utkom på engelska 2006. I presentationen, som är översatt av Göran Malmqvist, berättade han bland annat om sin mor och hennes bundna fötter (på Göran Malmqvists blogg finns hela texten i svensk översättning):
När min mor var fyra år gammal började hennes faster binda hennes fötter. Mina åhörare känner säkert till att det fanns en tid då kinesiska kvinnors fötter utsattes för denna brutala behandling, men ni känner kanske inte till hur fruktansvärt grym den behandlingen var. Min mor har flera gånger berättat för mig hur det gick till när fastern band hennes fötter. Vid fyra års ålder, när flickebarn i våra dagar är små bortskämda kelgrisar, utsattes min mor för den tortyr som fotbindning innebar. Det var självfallet inte bara min mor som i det förflutna utsattes för denna tortyr, det gjorde miljoner av hennes medsystrar.
Fotbindning går till så att benen i fyra tår bryts och med hjälp av bambuspjälor och våta tyglindor pressas mot fotsulan, så att foten får formen av ett bambuskott. Jag har flera gånger sett min mors fötter och jag står inte ut med att beskriva hur de såg ut. Min mor har berättat att fotbindningen pågick i tio år, från fyraårsåldern och tills hon hade fyllt fjorton år. Den långa perioden var fylld av blod, tårar och lidande. Men när min mor berättade om den tiden lyste hennes ansikte av den stolthet, som en pensionerad general känner när han berättar om sina dåd på slagfältet.


Att fundera på…
  • Vad kan rimligen ha varit den ursprungliga anledningen till fotbindningen?
  • Och vad kan ha varit orsaken eller orsakerna till att den här traditionen kunde spridas till i stort sett hela Kina och komma att hålla på så länge?
  • Fotbindningen var en synerligen smärtsam process som varade flera år och som ledde till att kvinnor fick mer eller mindre svårt att gå. Men kan det ha funnits någon fördel för kvinnorna – utöver att bundna fötter ansågs vara nödvändiga för att hitta en lämplig make?
  • Hur kan man förklara eller förstå den sista meningen i citatet från författaren Mo Yan, då han säger: ”…när min mor berättade om den tiden lyste hennes ansikte av den stolthet, som en pensionerad general känner när han berättar om sina dåd på slagfältet”?
Fördjupningstips


2015-07-18
© Tore Persson
Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net 
webb.folkbildning.net/kina
20130907_210925_0.png
En sko för bundna fötter. Kvinnorna tillverkade
traditionellt sina egna skor. Idealet var att fötterna
skulle vara högst tre tum långa, dvs drygt sju
och en halv centimeter. (Wikimedia Commons)


20130907_211648_2.png
En jämförelse mellan en kvinna med naturliga fötter
med en kvinna med bundna fötter 1902 (Wikimedia
Commons).


20130907_211412_1.png
En kvinnamed bundna fötter men utan bandaget
(Wikimedia Commons).

20150222_003325_0.jpg
En kvinnlig tjänare, med bundna fötter, 1874 (fotograf:
Adolf Erazmovich Boiarskii, World Digital Library).