20111228_163813_0.png





Gula floden – mest dramatisk där den flyter som lugnast

Gula floden (Huang he) utgjorde, tillsammans med lössjorden och norra Kinas monsunvindar, de nödvändiga naturliga förutsättningarna för framväxten av den kinesiska civilisationen för några tusen år sedan. Samtidigt har Gula floden – ”Kinas sorg” – på grund av dess oberäknelighet orsakat otaliga katastrofer för folket på den nordkinesiska slätten. Det har ofta handlat om katastrofer vars omfattning är svåra att föreställa sig för dem som bara har europeiska erfarenheter.
  • Vad är så speciellt med Gula floden?
  • Varför har den fått dess namn?
  • Gula flodens historia?
  • Varför har den ändrat riktning då och då?
  • vad händer idag?
 
Gula floden är med dess drygt 5 400 km Kinas näst längsta flod. Det är den tionde längsta i världen och den avvattnar ett område större än Frankrike, med ungefär en tiondel av Kinas befolkning. Längs dess väg passerar floden idag nio provinser och autonoma regioner: Qinghai, Sichuan, Gansu, Ningxia, Inre Mongoliet, Sha’anxi, Shanxi, Henan och Shandong. Floden mynnar idag ut norr om Shandong-halvön i Bohai, den innersta delen av Gula havet utanför Kinas östkust.
Liksom Långa floden (Yangzi) har Gula floden dess källor på den tibetanska högplatån i väster och rinner i stort österut. Ser man till den genomsnittliga vattenmängden är Gula floden inte särskilt imponerande, med 1 365 kubikmeter per sekund jämfört med i genomsnitt ca 32 000 kubikmeter för Långa floden eller 180 000 för Amazonfloden i Sydamerika. Däremot är Gula floden den bland världens floder som för med sig mest slam, i genomsnitt ca 34 kilogram per kubikmeter när floden når fram till den nordkinesiska slätten (men beroende på var man mäter, vilket år och vilken årstid kan mängden slam variera mycket, upp till flera hundra kilo per kubikmeter vatten). Det är detta slam som sedan ett par tusen år gett floden dess namn, Gula floden.
Slammet kommer från det område med s.k. lössjord som floden passerar genom under dess mellersta lopp innan den når fram till slätten. Varje år sköljer Gula floden och dess biflöden bort stora mängder av denna lösa och finfördelade jord, som varje vår ersätts med nya mängder lössjord som förs med av de dammiga vinderna från det inre av Asien. När den strida floden når fram till nordkinesiska slätten innehåller den som nämnts stora mängder slam. Men när vattnet rinner ut på den plana slättmarken saktar flödet ner och det är då problemen börjar.
Från början, för mer än 2500 år sedan, kallades floden bara för Floden (He). Den förde förmodligen redan då med sig ganska stora slammängder från lössjordområdet. Men slammet ökade mer och mer efterhand som mer och mer skog fälldes för att ge plats för odlingar – och ju mer av det tidigare täckande gräset ersattes av odlingar som lämnade jorden bar och extra utsatt för erosion under delar av året. Till slut, några hundra år före vår tideräknings början, blev slammet så rikligt att man började kalla floden för Gula floden.

Invallad flod   
Gula floden rinner österut från källorna i provinsen Qinghai på tibetanska högplatån. När den kommit ner från högplatån gör den en lång båge norrut upp mot Inre Mongoliet innan den återigen viker av österut. Vid staden Zhengzhou, i provinsen Henan, rinner floden ut på den nordkinesiska slätten, som är platt som en pannkaka och bara långsamt sluttar mot havet i öster. När floden rinner ut på slätten är det som att hälla vatten på en vågrät bordsskiva; det kan ta nästan vilken väg som helst.
När jordbruket började utvecklas i norra Kina var det på de högre belägna områdena med lättarbetad lössjord, strax väster om nordkinesiska slätten. På själva slätten var det synnerligen riskfyllt att bedriva jordbruk innan man för kanske tre, fyra tusen år sedan började anlägga vallar av jord på ömse sidor av floden för att försöka hålla den på plats.
Problemet var bara att när floden nådde ut på slätten och saktade ned sjönk en stor del av det medföljande slammet till botten som för varje år höjdes. Följaktligen måste man bygga på vallarna runt floden för att den skulle fortsätta att hålla sig på sin plats. Och på den vägen har det varit i några tusen år…
Detta har fått en särskild effekt. Innan Gula floden når fram till nordkinesiska slätten avvattnar den ett stort område och har flera bifloder. Men nere på slätten rinner Gula floden mellan vallar flera meter över omgivningen och följaktligen kan den inte avvattna något alls från slätten. Överskottet av det regn som faller över slätten samlas istället upp av Hai-flodens system norr om Gula floden eller av Huai-flodens biflöden söder om Gula floden.
Under otaliga gånger har Gula floden sökt sig delvis nya flodfåror och därmed orsakat stor förödelse för befolkningen på slätten. Ibland har förändringarna blivit mer dramatiska. Fram till 1855 rann floden exempelvis ut i havet söder om Shandong-halvön. Men det året ändrade den plötsligt kurs och vek av norrut för att istället rinna ut i havet norr om halvön. Det var inte första gången; enligt Mark Giordano m.fl. har flodens utlopp i havet skiftat mellan mellan dessa två områden, norr respektive söder om halvön, sex gånger de senaste 3 500 åren. Det är runt 400 kilometer mellan dessa två utlopp (Water Management in the Yellow River Basin, 2004).

20141026_234259_1.jpg
Gula flodens källor ligger på den tibetanska högplatån till vänster och rinner, via en stor båge norrut ut på den nordkineiska slätten, det gröna området till höger, och vidare ut i havet.

Åren 1048 och 1128
För nästan tusen år sedan, år 1048, bröt Gula floden genom vallen på dess norra sida nere på nordkinesiska slätten och tog en ny kurs norrut genom nuvarande provinsen Hebei. Den nya flodfåran blev allt annat än stabil och i ett antal översvämningar omkom hundratusentals människor. För jordbruket blev följderna dramatiska; från att tidigare ha exporterat livsmedel till andra provinser kunde man nu inte försörja den egna befolkningen, än mindre de några hundratusen soldater som var avdelade för att försvara rikets norra gräns.
Bland alla följdverkningar kan nämnas en över 500 kilometer lång kanal, Yuhe, som använts för handel och militära transporter. Kanalen svämmades över av slamrikt vatten från Gula floden och mot slutet av tusentalet kunde man inte längre transportera några båtar där.
År 1128 tog Gula floden åter en sydligare kurs för att igen rinna ut i havet söder om Shandong-halvön, vilket den skulle fortsätta med i mer än sju hundra år, fram till 1855.
När floden brutit igenom någon del av vallen har man reparerat vallen och försökt få floden att återta dess tidigare lopp. Om floden helt ändrat riktning har man knappast haft något annat val än att börja det mödosamma arbetet med att bygga nya vallar längs den nya flodfåran.

920 miljoner kubikmeter
Det handlar om omfattande arbeten. Gula flodens nedre lopp, på nordkinesiska slätten, är ca 800 km långt och längs den sträckan sjunker landet med bara 95 meter. Medan floden långsamt tar sig fram över slätten mot havet deponerar den runt hälften av dess slam på flodbotten. Enligt Randall A. Dodgen avsätter Gula floden 920 miljoner kubikmeter slam varje år innan den når fram till havet (Controlling the Dragon – Confucian Engineers and the Yellow River in Late Imperial China, 2001).
Medan man byggde Långa muren (Kinesiska muren) som skydd mot anfall av nomadiserande folk på stäpperna i norr vallade man in Gula floden som skydd mot översvämningar. Och dessa vallar krävde ett årligt underhåll av mängder av arbetare under ledning av en absolut auktoritet. Dessutom måste vallarna byggas på i takt med att flodbotten höjdes över den omgivande slätten, för att inte vattnet skulle bryta igenom och söka sig en ny väg mot havet. Det har hänt många gånger under historiens lopp på grund av brister i vallarna och underhållet av dem. Det har också hänt på grund av ovanligt mycket vatten när sommarens monsunvindar från havet fört med sig regnrikare moln än normalt.
Enligt Chen Yunzhen m.fl. bröt Gula floden igenom någon sektion av vallarna 313 gånger under perioden 1550–1855, dvs i genomsnitt drygt en gång om året (Controls of levee breakes on the Lower Yellow River during the years 1550–1855, 2011). Enligt Jiongxin Xu finns det historiska uppgifter om över 1 500 gånger då floden bruitit igenom någon del av dess vallsystem och sju gånger då den tagit en helt ny riktning ut mot havet (A Study of Long Term Environmental Effects of River Regulation on the Yellow River of China in Historicakl Perspective, 1993).

Avsiktligt förstörda vallar
Några gånger har vallarna avsiktligt förstörts för att hejda fientliga arméer. Det gjordes ett antal gånger under de Stridande staternas period (475–221 f.Kr.), då landet var splittrat mellan flera rivaliserande små kunadömen. Det gjordes 1128 under Song-dynastin då man försökte stoppa de avancerande Jurchen-trupperna. Det gjordes också 1938 då Republiken Kinas militärledning försökte få stopp på den framryckande japanska armén. I de båda senare fallen lyckades man bara tillfälligt hejda motståndarna – till priset av enormt lidande med hundratusentals döda bland folket på slätten.
Regnsäsongen infaller för övrigt på sommaren, då grödorna gror, vilket varit en förutsättning för det intensiva nordkinesiska jordbruket (se Tema-sidor > Jordbruket). Men det är också då som smältvattnet från glaciärerna på tibetanska högplatån är som rikligast. Dessutom blir regnandet i lössjordsområdet ofta så häftigt att marken inte kan emot vattnet. Istället rinner det iväg på ytan och för då med sig extra mycket av den lösa myllan.
Vattenmängden i Gula floden varierar från ca 500 kubikmeter per sekund i januari till ca 3 000 kubikmeter per sekund i augusti. Vattenmängden mellan olika år kan bli betydande. Det handlar om Kinas ständiga problem med för mycket eller för lite vatten. Torra år, med avsevärt mindre nederbörd än genomsnittet, inträffar med bara några få års mellanrum.

Yu den Store?
Man vet inte med säkerhet när man började försöka kontrollera Gula flodens och andra floders flöden, men ska man tro legenderna var det med Yu den Store som fick sitt tillnamn därför att han lyckades tämja floden eller floderna. Vad han enligt legenden framför allt gjorde var att anlägga kanaler som skulle fördela vattnet när det blev risk för översvämningar. Tidigare hade man, bland annat Yus far, istället utan framgång försökt tämja floderna genom att bygga allt större vallar.
Yu den Store ska också ha grundat Xia-dynastin, som kan ha existerat från ca 2200 till ca 1766 f.Kr.
Det finns historiska dokument som visar att man fem hundra år före vår tideräknings början byggde skyddsvallar runt floden. Det var ungefär under Konfucius tid, men eftersom han vandrade runt mellan fullt fungerande, om än rivaliserande, kungariken på slätten kan man vara säker på att arbetet med att kontrollera flodens nyckfulla beteende startade långt tidigare. Så kanske är Yu den Store inte bara en legend…
Men det tog rimligen lång tid innan Gula flodens flöde över nordkinesiska slätten blev helt omgivet av skyddsvallar. Jiongxin Xu pekar i hans artikel på arkeologiska fynd som kan tyda på att det dröjde till tidigast Vår- och höstperioden (770–476 f.Kr.) innan man anlade några städer i det breda område inom vilket floden rörde sig. En flodexpert under perioden Västra Han (206 f.Kr.–9 e.Kr.), Jia Rang, ska i en artikel ha hävdat att konstruktionen av konstgjorda vallar startade under Stridande staternas period (475–221 f.Kr.).

Invallning och avledning
Under lång tid försökte men kontrollera floden med huvudsakligen två metoder, invallning och avledning.
  • Invallning handlade om att bygga vallar längs floden så att den skulle hålla sig till dess flodfåra och inte svämma över omgivningen.
  • Avledning handlade om att gräva kanaler för att avleda en del av vattnet från huvudfåran.
Vilka metoder som ansetts som de bästa, beroende på lokala förhållanden etc, har diskuterats flitigt mellan kinesiska experter. Ett av de val man hade att ta ställning till under olika perioder var om man skulle tvinga in floden i en smalare fåra med höga vallar eller i ett bredare område med lägre vallar. I det förra fallet fick man mer jordbruksmark, men till priset av ett högre tryck på vallarna och med ökad risk för stora katastrofer. I det senare fallet fördelades slammet över ett större område och man behövde inte bygga vallarna så höga. Men fortfarande höjdes flodbotten varje år.
Enligt Robert B. Marks var det huvudsakligen de mer konfucianskt lagda ämbetsmännen som förespråkade smalare flodfåror, medan daoisterna ville låta floden flyta fritt inom ett bredare område (se Idéerna > Konfucianismen och Daoismen).
Ett tredje alternativ hade varit att låta Gula floden flyta helt fritt och själv välja dess kurs, vilket borde ha tilltalat daoisterna än mer. Men utan skyddsvallar hade det knappast blivit något intensivt jordbruk i denna del av Kina – och därmed heller inte den civilisation som vi känner som den kinesiska.

Stora kanalen
Ju mer Kina utvecklades desto mer växte befolkningen och desto viktigare att kontrollera floden. Med allt mer slammängder som avsattes på flodbotten, och med allt större befolkning på slätten blev arbetet allt mer komplext – och misslyckanden fick allt allvarligare konsekvenser för allt fler människor. Dessutom måste man ta hänsyn till Stora kanalen som går i nordsydlig riktning och som grävdes för att man skulle kunna förse den ökande befolkningen i norr med ris från provinserna i söder.
Stora kanalen är nästan 1800 km lång och världens längsta kanal. Den sträcker sig från staden Hangzhou, sydväst om Shanghai, till Beijing i norr. Den har byggts, utökats och förbättrats i etapper. Den senaste större förbättringen gjordes under Ming-dynastin (1368–1644).
Problemet med Stora kanalen är att den på dess väg norrut korsar Gula floden. Att låta en flod och en kanal mötas i en korsning är en större utmaning än att fixa en korsning mellan två bilvägar. Från 1128 till 1855 korsades floden och kanalen vid Qingkuo söder om Shandong-halvön, strax innan floden nådde fram till havet. För att komplicera det ytterligare förenades Gula floden vid ungefär samma ställe med Huai-floden, vars avrinningsområde ligger mellan Gula floden i norr och Långa floden i söder.
Huai-floden rinner inte genom lössjordsområdet och medför därför inga större mängder av slam (däremot idag stora mängder av kemiska föroreningar). Däremot tog den under de drygt sju hundra åren då den anslöt till Gula floden emot så mycket av dess slam att det enligt Chen Yunzhen m.fl. fortfarande, efter drygt 150 år, är ett problem.
Framför allt gällde det att hindra Gula flodens vatten att tränga in i kanalen och fylla den med slam. Det var lättare sagt än gjort, särskilt när Gula floden höjdes på grund av avlagringarna tills den stod över kanalen. De årliga kostnaderna för att hålla kanalen slamfri och segelbar blev stora. Enligt Mark Elvin krävdes 1606 en halv miljon arbetare för att under fem månader rensa kanalen och floderna där de korsade varandra (The Retreat of the Elephant – An Environmental History of China, 2004).

Havet
Trots allt slam som Gula floden lämnade kvar på nordkinesiska slätten fördes stora mängder också ut i havet, vilket kom att påverka havsströmmar ända ner till Hangzhou-bukten, söder om Shanghai. Det blev påtagligt främst efter att floden 1194 ändrat dess utlopp i havet. Från att ha runnit ut norr om Shandong-halvön rann den istället ut söder om halvön (där utloppet kom att ligga fram till 1855).
När Shandong-halvön inte längre låg i vägen transporterade sydgående havsströmmar slam från Gula floden ända till Hangzhou-bukten. Slammet avsattes längs kusten och blev till ny jordbrukmark för risodlare i södra Kina.

Utmaningarna
Den omedelbara utmaningen var alltid att få vattnet i Gula floden att hålla sig i dess fåror och kanaler, för att inte den omgivande slätten med dess stora befolkningen skulle svämmas över. Men det riktigt stora problemet på lite längre sikt var allt det slam som floden årligen lämnade kvar på flodbotten längs vägen mot havet. Och mängden slam ökade i takt med att allt mer skog  röjdes undan för att skapa mer jordbruksmark för att försörja den växande befolkningen.
Eftersom man trots alla bakslag ändå lyckades tämligen väl med att kontrollera floden och hantera dess slam ökade befolkningen än mer (utom under perioder med allt för mycket eller lite vatten eller mer omfattande krig). Därmed ökade behovet av än mer mark för jordbruk och än mer skog höggs ned… (se Natur & miljö > Skogarna).
Det har varit ett oupphörligt arbete, en ständig kamp mot gravitationen. Ju mer slam som avsattes på flodbotten, desto högre måste vallarna byggas och desto fler avledningskanaler grävas. Men även dessa slammade med tiden igen. Systemet blev med tiden allt mer komplext med vallar, kanaler, stationer för övervakning, förråd längs floden med byggnadsmaterial att ta till om någon del av vallen började ge efter etc.
Och ju högre vallarna byggdes, i takt med att flodbotten höjdes, desto värre blev översvämningarna när fördämningarna brast.

Armering med växtfibrer
Byggnadsmaterialet utgjorde för övrigt också en utmaning. Sten var stabilt och tungt – men den måste ofta fraktas långtifrån till höga kostnader. Tegel provades också, tillverkade i lokala tegelbruk längs floden – men de skjöldes lätt bort om strömmarna av vatten blev alltför kraftiga. Jord fanns alltid tillhands, men den var lös och eroderades lätt bort. För att göra jordvallar lite mer stabila ”armerades” de med långa stjälkar av hirs, majs och andra sädesslag som odlades i området – men de ruttnade efter tre, fyra år och måste ersättas med nya.
Träd användes om möjligt också som byggnadsmaterial – medan det fortfarande fanns några skogar att tala om i norra egentliga Kina. Därefter fick man nöja sig med växtfibrer, som det krävdes stora mängder av. Enligt Ling Zhang gick det åt mer än 25 miljoner kubikmeter växtmaterial för att försöka begränsa Gula flodens flöde i provinsen Hebei under de åttio år då floden som nämnts för nästan tusen år sedan tog en nordligare sträckning (Changing with the Yellow River – An environmental and economic history of Hebei, 1048–1128).

Marknadsekonomi
Allt byggnadsmaterial köptes av staten på den öppna marknaden, i alla fall under den senare delen av det kejserliga Kina. Även  arbetskraften köptes på den öppna marknaden. Fram till Ming-dynastin (1368–1644) var bönderna tvingade att utföra dagsverken åt staten, men då insåg man att det blev effektivare om arbetarna avlönades. Det ledde bland annat till att företagsamma entreprenörer organiserade arbetare och förmedlade dem till staten när de behövdes. Det tycks vanligen ha fungerat smidigt, men under katastrofer när mängder av arbetare snabbt behövde sättas in kunde de privata arbetsförmedlarna utnyttja situationen och höja priserna på arbetskraften – varpå statens kostnader steg.
Ju mer komplext systemet blev desto omständigare att underhålla det. Dessutom måste man ha en beredskap för akuta reparationer, speciellt under sommarens högvatten. Med tanke på de tekniska resurser man hade tillgång till före modern tid är det förvånande inte att det blev katastrofer då och då utan att skyddssystemet faktiskt fungerade så väl som det ändå gjorde.

Kostnaderna
Det blev också allt dyrare att underhålla systemet och det kejserliga hovet införde strikta regler för budgetering och uppföljning. Enligt exempelvis ett påbud 1736 ålades varje administrativ enhet längs floden att avlägga fullständiga rapporter över alla utgifter för underhåll och reparationer, vilket arbetsmaterial som använts och vilka arbetsinsatser som krävts, komletterat med kartor med förklaringar över vad som utförts och var.
När väl en vall brast och orsakade översvämningar blev det naturligtvis avsevärt dyrare att reparera skadorna och lindra nöden för de drabbade. Dessutom blev de drabbade regelmässigt skattebefriade under ett antal år tills de ansågs ha återhämtat sig.
Alla kejsare tycks ha misslyckats med att hålla nere kostnaderna. De lokala tjänstemän som var ansvariga för underhållet hade också anledning att inte snåla på insatserna eftersom de riskerade att själva få stå för en del av kostnaderna om de hade misskött underhållsarbetet.
Eftersom kostnaderna vida översteg vad ämbetsmän rimligen kunde betala blev följden att de äskade mer pengar än de behövde för att kunna bygga upp reserver för att ta till ifall de i framtiden skulle krävas på ersättning för eventuella försummelser – varpå kostnaderna för staten fortsatte att öka.

Xiangfu-översvämningen 1841
De 2 augusti 1841 svämmade Gula floden över vallarna drygt sju kilometer norr om den gamla staden Kaifeng, som bland annat var Kinas huvudstad under perioden Norra Song (960–1127) och då var en av de största städerna i världen, kanske till och med den största. Under 1800-talet var Kaifengs invånarantal betydligt mindre, men den var ändå stor och huvudstad i provinsen Henan. Staden låg i länet Xiangfu, vilket gav översvämningen 1841 dess namn. Den följande skildringen över vad som hände baseras på Randall A Dodgens redogörelse i ”Controlling the Dragon”:
Sommaren 1841 var vattenståndet i floden ovanligt högt som följd av ett oupphörligt regnande på lössjordsplatån väster om nordkinesiska slätten där Kaifeng ligger. Den 2 augusti nådde vattnet upp till södra vallens krön norr om staden, nära den 31:a övervakningsstationen, och började forsa ut över den omgivande slätten.
Vattnet rann söderut och nådde under natten fram till Kaifeng. På morgonen den 3 augusti, när invånarna vaknade, hotades staden av att helt svämmas över. På grund av tidigare översvämningar, då flodslam avlagrats på den omgivande slätten, låg staden mer än en meter lägre än landsbygden utanför stadsmuren. Som alla gamla residensstäder hade Kaifeng naturligtvis också en stadsmur. Staden var dessutom omgiven av ännu en mur, en yttre mur som anlagts 1320 för att fånga upp och splittra en eventuell flodvåg i mindre strömmar så att den skulle förlora en del av kraften innan den nådde fram till den egentliga stadsmuren, som var gammal men som hade renoverats ca 150 tidigare.
På morgonen den 3 augusti försökte man frenetiskt hålla vattnet utanför staden genom att barrikadera och förstärka portarna i stadsmuren. Genom ett snabbt och resolut ingripande den 2 augusti hade man kanske kunnat undvika en större katastrof. Men kombinationen av en oerfaren ledning, brist på byggnadsmaterial och eftersatt underhåll av flodvallarna bäddade för en katastrof. Dessutom befann sig den mest kompetente och erfarne tjänstemannen i flodförvaltningen i ett område längre nedströms för att hjälpa till att förstärka andra svaga delar av skyddssystemet. Och Henans guvernör var ute på en rundtur i provinsen.

En kilometer bred öppning
När vattnet svämmade över vallen kollapsade den direkt längs en sjuttio meter lång sträcka. Det blev snabbt värre. Vallen höjde sig sju till tio meter över omgivningen, men det anstormande vattnet var ytterligare tre, fyra meter högre. Allt eftersom öppningen i vallen vidgades strömmade allt mer vatten genom och flodens huvudström drogs till öppningen, som snart blev en kilometer bred.
Inne i staden var läget kritiskt. Stadens ledning var inte på plats så det var den lokala utbildade eliten av lägre tjänstemän, lärare, pensionerade ämbetsmän, poeter m.fl. som tog ledningen över räddningsarbetet. Vattnet hade trängt in innan man hunnit blockera alla öppningar och större delen av staden stod under vatten. När provinsens guvernör den 19 augusti återvände efter rundresan var vattendjupet upp till tre meter och flertalet hus var omöjliga att bo i. En stor del av befolkningen tog deras tillflykt till den 14 kilometer långa stadsmuren, som liksom andra stadsmurar i Kina, var en bastant anläggning med kanske tio meters bredd längs murkrönet. Kinesiska stadsmurar var inga veka och smala konstruktioner som exempelvis Visby stadsmur.
De få byggnader som fortfarande stod över vattnet tjänade också som tillflyktsplatser. Den stora hall där man regelbundet sedan nästan tusen år examinerade blivande kejserliga ämbetsmän, var den största byggnaden i staden. Den blev räddningen för de svagaste av stadens invånare och av de från landsbygden som sökt sig till staden första dagen av översvämningar.
När flodens huvudfåra bröt igenom den yttre muren runt staden ökade trycket på själva stadsmuren. Men lyckligtvis splittrades flodvågen i tre mindre strömmar, av vilka ingen pressade direkt mot muren. Men marken framför stadsmuren började eroderas bort i allt snabbare takt.
Den 2 september blev läget akut då de tre strömmarna plötsligt förenades i en enda samtidigt som flodens vattenstånd igen steg. Den starka strömmen trängde igenom de norra och västra portarna och började skölja bort murens bas på flera ställen. För att få material till att reparera och förstärka stadsmuren köpte myndigheterna allt som kunde användas, även privata hus som plockades isär.
Man behövde också folk för att utföra reparationerna, men de privata arbetsförmedlarna hotade med strejk om de inte fick mer betalt. Räddningen blev de äldre i den muslimska församlingen, som organiserade över sju hundra frivilliga arbetare och köpmän, som ställde upp med deras anställda.

Hjälp från andra makter?
Läget förblev akut, med sinande livsmedelsförråd och man befarade en total förstörelse. När inget annat tycktes hjälpa vände sig provinsens guvernör, Niu Jian, den 5 september till regionens olika flodgudar med bön om hjälp. Den 7 september splittades flodens huvudfåra igen, i två mindre strömmar, vilket lättade på trycket mot stadsmuren. Dagen därpå anlände en båtlast med färska stjälkar och samma dag lyckades man igen täppa till alla öppningar i muren. Under de följande dagarna förstärkte man också den yttre försvarsmuren.
Kaifeng verkade ha klarat sig från total förstörelse, men det skulle ta flera decennier att bygga upp staden igen. Innanför stadsmuren låg nästan hela staden under två meters vatten och på botten ett lager av slam. Utanför staden låg en vidsträckt grund sjö som bredde ut sig tlll synes utan slut i alla riktningar. Allt detta land skulle vara obrukbart tills flodvallen reparerats.

Tusentals drabbade byar
Översvämningen blev en katastrof för Kaifeng som dock kunde återuppbyggas igen. Enligt en sammanställning över nio drabbade län i provinsen Henan hade 376 byar förlorat all skörd (100 procent) medan 4 152 byar fått 90 procent av skörden förstörd, 2 242 byar 80 procent av skörden etc. Och det vara bara Henan. Enligt en annan rapport hade 24 län i provinserna Henan och Anhui drabbats, varav nio svårt, tio måttligt och resten lätt.
Massor av människor på landsbygden hade förlorat både familjemedlemmar som drunknat och allt de ägde. Snabba insatser av myndigheterna var av nöden, bland annat för att förhindra att de som förlorat allt i desperation skulle ansluta sig till rövargäng eller upprorsrörelser.
Katastrofen förvärrades av att den inträffade i början av augusti, innan säden på fälten hunnit mogna och skördats. Det innebar inte bara en svårare brist på livsmedel utan även brist på ett av de viktigaste traditionella materialen för att reparera flodvallar, nämligen stjälkarna som annars blivit över när man avskiljt sädeskornen. Brist leder vanligen till högre priser, så också hösten 1841 och lokala ämbetsmän varnade ”oärliga handelsmän” från att utnyttja situationen.
När väl Kaifengs stadsmur reparerats gällde det således att göra något åt den förstörda flodvallen och tvinga floden tillbaka i dess gamla fåra. Det fanns olika åsikter om vad som exakt borde göras och i den diskussionen åberopades erfarenheter från tidigare översvämningar, till och med så långt tillbaka som till den legendariske Yu den Store.

20141029_223543_1.jpg
Teckning som visar hur man på 1800-talet grävde en avledande kanal intill Gula floden till vänster. När kanalen var så gott som klar öppnade man väggen mot floden så att dess vatten kunde strömma in i kanalen (ur Randall A. Dodgen: Controlling the Dragon).

Kanaler måste grävas
Det var bråttom att reparera den förstörda flodvallen. Det var höst och varje försening innebar en ökad risk för att man skulle tvingas gräva i frusen mark. För det gällde att gräva med de medel man då hade tillgång till, dvs spadar och hackor. Först och främst gällde det att gräva en ny kanal för att avleda Gula flodens huvudfåra från det ställe där den gamla vallen raserats, så att den kunde repareras. Det var inget litet jobb, det handlade om att för hand gräva en bred kanal på nästan fyrtio kilometer. Fyrtio kilometer…
Samtidigt som man grävde den nya kanalen började man fylla igen den kilometerlånga öppningen från båda ändar. Man byggde även en fem hundra meter avledande vall uppströms för att tvinga huvudströmmen bort från reparationsarbetet.
En En annan utmaning var att rensa floden nerströms från slam. När vattnet bröt igenom vallen den 2 augusti och flöt ut över omgivningarna minskade flödet i den gamla flodfåran och vattnet blev stående längs en sträcka på tre kilometer. Det ledde till att allt slam som följt med det vattnet sjönk till botten, vilket innebar en uppenbar risk för att floden igen skulle bryta igenom någon vall när nästa sommars regn föll och fyllde på floden. Men för att rensa botten längs den sträckan måste det vattnet först avledas genom ytterligare en kanal…

Nya översvämningar…
Det var ett storskaligt exempel på ”project management”, som inkludrade ett konstant flöde av arbetare, byggnadsmaterial, båtar för att bryta is under vintern etc. Och allt arbete pågick medan vattnet fortsatte dess färd mot havet. Dessutom tvingades man hantera vintervädret och några stormar som raserade en del av vad man reparerat. Varje bakslag innebar förseningar och ännu mer kostnader. De ansvariga hade inte bara att kämpa mot naturens nycker utan även mot kostnadsmedvetna överordnande.
Den 19 mars 1842 lyckades man slutligen stänga den sista biten av den vall som bröts sönder den 2 augusti året innan. Men åtskilligt arbete återstod innan vallarna ansågs tillräckligt säkrade. Dessutom gällde det att ta hand om vad flodvattnet förstört. Kaifeng såg mer ut som en en lerig grop än som en stad innanför stadsmuren. På landsbygden hade ungefär 17 000 byar i provinserna Henan, Anhui och Jiangsu fått mer än hälften av deras skördar förstörda.
Ett okänt antal människor hade omkommit, genom drunkning, svält eller olycksfall. Efter en av vinterstormarna rapporterades till exempel att flera hundra av de som arbetade med vallarna hade drunknat.
Det skulle som nämnts ta lång tid för Kaifeng att återhämta sig, men för landsbygden gick det snabbare. Redan sommaren 1842 kunde bönderna så för nya skördar.
Och Gula floden fortsatte dess nyckfulla flöde. Även sommaren 1842 blev ovanligt regnrik och redan till hösten blev det dags för nästa översvämning, den gången i länet Taoyuan i provinsen Jiangsu längre österut. Den översvämningen blev inte lika omfattande som den i Xiangfu 1841. År 1855 blev det däremot dags för Gula floden att helt ändra dess nedre lopp.

Nytt utlopp till havet
1850-talet var inget roligt decennium för kejsaren och det var definitivt en katastrof för Kina. Man var djupt inne i flera kriser: Tack vare Kinas relativa framgångar inom jordbruket och i att tämja floderna hade befolkningen ökat snabbt, så snabbt att produktionen av livsmedel inte längre hann med – vilket ledde till ekonomisk och social oro. Under mitten av 1800-talet utsattes landet också av en klimatförsämring vilket ledde till minskande skördar – samtidigt som man tvingades försvara sig mot västmakternas aggressioner och bland annat de två s.k. opiumkrigen. Dessutom drabbades landet av två av de värsta upproren någonsin i världshistorien: Nian i norra Kina, runt Gula flodens nedre lopp, och Taiping-upproret längre söderut (se Historien > Kejsarnas Kina II).
Samtidigt fortsatte problemen men Gula floden och Stora kanalen, som i början av 1850-talet blev oanvändbar. Då hade  transporter via havet i praktiken kommit att ersätta kanalen.
Slutligen sprängde Gula floden i mitten av 1850-talet än en gång dess vall, denna gång på dess norra sida strax öster om Kaifeng, och flöt därefter åt nordost för att mynna ut i havet norr om Shandong-halvön. Den nuvarande flodfåran stabiliserades efter några stora översvämningar som kan ha kostat mellan en och två miljoner människor livet – och som indirekt skapade ännu fler desperata anhängare till det pågående Nian-upproret.

En av de största katastroferna någonsin
Gula floden fortsatte att svämma över. 1887 var det dags för en av de största översvämningarna någonsin, då vattnet svämmade över ett område som nästan motsvarade en tredjedel av Sveriges yta. Två miljoner blev hemlösa och ca 900 000 drunknade eller dog som följd av den svält och de epidemier som följde på översvämningen.
Även under 1900-talet svämmade Gula floden över, som exempelvis 1958. Enligt Guobin Fu m.fl. blev då 1 788 byar i provinserna Shandong ch Henan översvämmade (WaterCrisis in the Huang Ho (Yellow) River: Facts, Impacts, and Countermeasures).

Sanmenxia
Under 1900-talet, framför allt efter revolutionen 1849, började kinesernas traditionella redskap – spadar, hackor, skottkärror… – att gradvis ersättas med grävskopor och lastbilar. Den stampade jorden, armerad med växtfibrer, fick efterhand ge vika för betongen. Men erfarenhetsbaserad vetenskap fick ofta också stå tillbaka för ideologisk blåögdhet under folkrepublikens första decennier under ledning av Mao Zedong.
Ett exempel är den damm, Sanmenxia, som byggdes i Gula floden 1957–62, på gränsen mellan provinserna Shanxi och Henan. Projektet, som hade utformats av sovjetiska experter och därför knappast kunde ifrågasättas av de kinesiska kommunisterna, startade efter att opposionella intellektuella i Kina hade rensats ut strax före kampanjen Stora språnget framåt 1958–61 (se Historien > Stora språnget). Bland de utrensade fanns även de som kritiserade dammprojektet.
Dammen skulle bland annat producera elektricitet och en stor reservoar anlades bakom på dammbyggnaden, där ett utbrett jordbruksområde lades under vatten medan runt tre hundra tusen bönder tvingades iväg norrut till vindpinade och öde marker på gränsen till Gobiöknen.
Som man borde ha kunnat räkna ut – vilket de tystade kritikerna gjort – slammade vattenreservoaren snabbt igen. Slammet gjorde också turbinerna obrukbara, de som skulle producera elkraften. Omfattande ombyggnader hjälpte föga; Sanmenxia blev ett monumentalt misslyckande. Men officiellt hyllas den som en succé (Judith Shapiro: Mao’s War against Nature – Politics and the Environment in Revolutionary China, 2001).

Syd-nord-projektet
Det stora problemet idag i norra Kina är de sinande vattenresurserna på grund av ökningen av befolkningen och dess levnadsstandard, ökningen av mängden konstbevattnad jord samt av den industriella utvecklingen. Grundvattnet sjunker snabbt och vissa år är Gula flodens nedre lopp under flera månader helt uttorkat. Man tar ut för mycket vatten uppströms för jordbruket, industrin och städerna där. Sedan femtiotalet har mängden vatten som via Gula floden når havet minskat med mer än hälften, från 50 till 20 miljarder kubikmeter.
Även Långa floden sinar, men eftersom den floden är så mycket vattenrikare än Gula floden beslöt man 2001 att bygga det största överföringssystemet av vatten som världen hittills skådat. Genom tre olika kanalsystem, bland annat till Gula floden, ska vattenförsörjningen till befolkningen i norr tryggas  (se Natur & miljö > Syd-nord-projektet).


Att fundera på…
  • Hade man kunnat kontrollera Gula floden på annat sätt än vad man gjorde?
  • Vad kan den pågående globala uppvärmningen leda till för Gula flodens del?
  • Finns det några floder med liknande problem som Gula floden i andra delar av världen?





2016-08-31
© Tore Persson
Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net 
webb.folkbildning.net/kina
20141026_233927_0.jpg
Gula floden gör skäl för sitt namn, som här i
vattenfallet vid Hukou, innan floden når fram till
den nordkinesiska slätten (CC).


20141030_233016_1.jpg
Gula flodens källor ligger på tibetanska högplatån, till
vänster, och rinner via en stora båge norrut ut på den
nordkinesiska slätten innan den når fram tll havet,
norr om Shandong-halvön (pilen).