kulturw.jpg





Modern kinesisk litteratur
– en balansgång

Kinesiska författare är idag betydligt friare att skriva vad de vill än de var under Mao Zedongs tid. Men det finns gränser och många tabun.
Den 1 oktober 1949 stod Kinas kommunistparti som segrare efter inbördeskriget. Dess ledare, Mao Zedong, kunde förklara att Kina rest sig – efter mer än hundra års förnedringar – och på torget vid Himmelska fridens port i Beijing utropade han den nya Folkrepubliken Kina.
Men denna seger innebar ingen befrielse för Kinas författare. De förväntades istället att ställa deras litterära talanger i partiets och revolutionens tjänst. Vilket inte så få med glädje gjorde i början, eftersom så många förhoppningar knöts till det nya, återuppväckta Kina. Resultatet blev dock magert, bara några få romaner publicerades varje år mellan 1949 och 1966. Det året startade kulturrevolutionen, vilket ledde till ett nästan totalt stopp för utgivningen av skönlitteratur.
Med reformperioden, från slutet av sjuttiotalet, kom också betydande lättnader för all konstnärlig verksamhet i Kina, inklusive för författare. Men tryckfriheten är långt från total och allt som ifrågasätter kommunistpartiets ställning i samhället eller i övrigt anses angripa partiets fundamentala intressen förbjuds.

Självcensur
Det finns ett antal ämnen som är tabu, som exempelvis massakern på torget vid Himmelska fridens port 1989.
Författare och deras förlag vet vilka ämnen som är tabu. Dessutom måste varje bok före utgivningen godkännas av propagandaministeriet, som beslutar om vad som eventuellt måste strykas före publiceringen. En utgivare som lyckats få en bok godkänd kan trots detta råka ut för att boken efter publiceringen förbjuds, varpå han förlorar vad han investerat i boken. Den risken är i de flesta fall tillräcklig för att han ska lägga band på sin publiceringsiver – och för att få honom att på egen hand tvinga hans författare att stryka i deras manus.
Samhälls- och regimkritiska författare och andra kulturarbetare står idag inför två alternativa yrkes- och livsbanor. De kan välja att ta hänsyn till censuren och ha möjlighet att ge ut och sälja böcker i Kina. De kan också välja att inte kompromissa med deras övertygelser, vilket vanligen innebär att de antingen blir förhindrade att publicera sig i landet eller måste flytta utomlands. En del lyckas få verk publicerade i Taiwan eller Hongkong, men de blir förbjudna i folkrepubliken.
Det innebär med andra ord att författare tvingas välja mellan att bli lästa i hemlandet eller bara bli lästa utomlands.
Se även denna webbplats: Makt & rätt > Censuren.

Vittnesförfattare?
Kinas moderna historia – framför allt tiden från 1949, då kommunisterna stod som segrare efter inbördeskriget, fram till reformperiodens början på åttiotalet – är för många unga kineser en okänd historia. Vad de lär sig i skolan är en tillrättalagd historia som ger kommunistpartiet äran av alla framsteg och som skyler över alla avsiktliga och oavsiktliga övergrepp och allt förtryck i revolutionens namn.
Den äldre generationen – den som genomlevde femtio-, sextio- och sjuttiotalen – har inte alltid varit angelägen om att berätta för de unga om vad som egentligen hände under de åren. Det finns naturligtvis flera skäl till denna tystnad; ett är att det inte bara fanns offer för politiken utan också utövare.
Det finns ett antal författare som brutit denna tystnad och i berättelsers form vittnar om vad som faktiskt hände. Generellt kan man nog påstå att de som skriver i fiktionens och sagans form (t.ex. Mo Yan) har lättare att publicera sig än de som skriver mer dokumentära berättelser (t.ex. Liao Yiwu).
Frågan är om dessa berättelser och historier förmår nå fram till folk i allmänhet genom bruset från alla TV-kanaler?

Litteraturtidskrifter & bloggar  
Det finns två engelskt-språkiga litterära magasin i Kina. Den ena heter Peregrine och är ett supplement till en kinesisk tidskrift med det i sammanhanget något oväntade namnet Chutzpah (ett uttryck på jiddisch som betyder fräckhet eller djärvhet). Chutzpah utkommer varannnan månad. Ett antal kinesiska texter från de första numren av tidskriften, översatta till engelska, kan fritt laddas ner:
Det andra magasinet är Pathlight, en del av en statligt ägd litterär tidskrift.
Anna Gustafsson Chen, översättare av kinesisk litteratur, har en blogg – Bokberget – där hon skriver om kinesisk litteratur och om kinesiska författare. En av dem hon översatt till svenska är Mo Yan.
En annan översättare av kinesisk litteratur är Göran Malmqvist, som också har en blogg. I hans bok Strövtåg i svunna världar (2005) finns för övrigt en essä – Om konsten att översätta – som borde läsas av alla som läser kinesisk litteratur i översättning (egentligen av alla som läser litteratur i översättning – kinesisk eller annan).





20121209_235735_4.png
Mo Yan
Mo Yan – Nobelpristagare i litteratur 2012 – är en av de författare vars böcker innehåller en hel del besk kritik av samhället, inklusive av kommunistpartiet. Men han har varit försiktig med den direkt uttalade kritiken och har därför kunnat fortsätta verka och bli läst i folkrepubliken.
Vad Mo Yan egentligen, innerst inne, tycker om kommunistpartiet och det politiska systemet i folkrepubliken är det förstås ingen utom han själv som vet.

Författar-pseudonymet Mo Yan
Han föddes som Guǎn Móyè i en by i provinsen Shandong och det är framför allt livet på landsbygden som han skildrar i sina romaner och noveller. Hans egentliga namn är således Guǎn Móyè, 管谟业 medan Mò Yán är hans författar- eller penn-namn.
Som ung, då han bland annat upplevde kulturrevolutionen, lär han av sina föräldrar ha blivit uppmanad att vakta sin tunga och att inte prata för mycket med andra – en icke ovanlig uppmaning på den tiden från föräldrar till barn. När han började skriva skapade han sitt penn-namn genom att ta tecknet i mitten av sitt namn – 谟 – och dela upp det i två av dess delar (det finns många kinesiska tecken, men alla utom de allra enklaste är uppbyggda av två eller flera återkommande beståndsdelar).
När han delade det tecknet fick han 莫言, vilket uttalas Mò Yán. Det första tecknet – 莫 – är den högra delen av det odelade tecknet medan det andra tecknet – 言 – egentligen är den vänstra delen av det odlade tecknet. Under femtiotalet genomfördes en skriftreform i folkrepubliken som innebar att man förenklade ett antal tecken, så att t.ex. teckenelementet 言 förenklades till den del som är till vänster i det här tecknet 谟 (det är bara när det här tecknet utgör en del av andra tecken som det förenklas).
I alla fall, hans penn-namn, Mò Yán  莫言, betyder Håll Tyst.

Dumplings varje dag lockade…
Mo Yan har för övrigt berättat att han beslöt sig för att bli författare på grund av sin längtan efter dumplings – en vanlig kinesisk rätt bestående av degknyten fyllda med olika saker (små bitar av kött eller fisk, grönsaker, svamp etc).
Han är uppväxt på landsbygden och när han var runt tolv år hade kulturrevolutionen startat och en del intellektuella (universitetslärare m.fl.) hade skickats ut på landsbygden för att lära sig av bönderna. En litteraturlärare kom till Mo Yans by och de arbetade tillsammans på fälten. Läraren berättade en hel del om livet i staden, bland annat om författare och att han kände författare som åt dumplings tre gånger om dagen.
Mo Yan älskade uppenbarligen dumplings, mycket mer än den synnerligen torftiga mat han vanligen fick nöja sig med – om det över huvud taget fanns någon. Dumplings fick han bara en eller två gånger per år, som under kinesiska nyåret. Han frågade läraren om han också skulle kunna äta dumplings tre gånger om dagen om han blev författare när han blev stor? Javisst, det är jag säker på, svarade läraren.
Därmed gick det som det gick...

Censuren
Efter att Svenska akademin tillkännagjorde att Mo Yan tilldelats 2012 års Nobelpris i litteratur publicerades massor av kommentarer på kinesiska mikrobloggar. En del av dem för att gratulera honom – och Kina – medan andra kritiserade honom för att vara alltför följsam mot regimen. En del jämförelser gjordes också med litteraturpristagaren Gao Xingjian (2000), som lever i Frankrike med franskt medborgarskap, och fredspristagaren Liu Xiaobo (2010), som 2009 dömdes till elva års fängelse för anstiftan av samhällsomstörtande verksamhet.
Den 12 oktober 2012 sände den kinesiska statliga censuren* ut bland annat följande direktiv till kinesiska webb-platser:
Mot bakgrund av att Mo Yan vunnit Nobelpriset i litteratur måste bevakningen av mikrobloggar, forum, bloggar och liknande nyckelpunkter förstärkas. Var bestämd i att radera alla kommentarer som vanärar partiet och regeringen, förtalar kulturellt arbete, nämner Nobelpristagarna Liu Xiaobo och Gao Xingjian samt liknande skadligt material. Blockera, utan undantag, användare från att skicka inlägg under tio dagar om det de skriver innehåller ondskefulla detaljer. Förstärk den tjänstgörande personalen under veckoslutet och prioritera den här uppgiften.”
* Sådana här direktiv brukar av journalister och bloggare i Kina kallas för ”Direktiv från sannings-ministeriet”.

Regimkritiker eller…?
Är då Mo Yan en regimkritisk författare eller en medlöpare, vilket han anklagades för av åtskilliga kulturskribenter och andra efter att Svenska Akademien tillgännagav att han skulle få 1912 års Nobelpris i litteratur? Sådana anklagelser utslungades dessutom av personer som samtidigt medgav att de inte läst något av honom…  
Nu har jag vissserligen bara läst en av hans böcker – Vitlöksballaderna – som handlar om en by, Paradiset, där bönderna i mitten av 1980-talet av deras politiska ledarna uppmuntrades att odla vitlök i mängd. Men när vitlöken plötsligt visar sig vara osäljbar och de lokala ledarna korrupta då förlorar bönderna tålamodet och attackerar länsstyrelsens kontor. Som en blind sångare i romanen sjöng:
Jag sjunger om maj år 1987
då ett brott inträffade i Paradiset.
Polis strömmade till från alla håll
och häktade nittiotre män av folket.
Några dog, andra spärrades in;
när ska folket få se rättvisans blå himmel igen?
De som kritiserar Mo Yan för att inte vara kritisk i det han skriver verkar antingen vara sådana som inte läst något av honom eller sådana som anser att bara sådan kritik duger som man antingen blir fängslad eller utvisad för. Och skulle han bli det – fängslad eller utvisad – skulle han helt förlora möjligheten att bli läst inom folkrepubliken, vilket det säkert finns en del som önskar.
Dessutom, vad är hans pseudonym om inte en pik åt dem som tvingar honom att hålla tyst?
Å andra sidan, i slutet av hösten 2016 medverkade Mao Yan, enligt Dagens Nyheter (2016-12-08), på en konst- och författarkonferens i Beijing. Då ska han ”hämningslöst” ha hyllat Kinas Kinas högste ledare, Xi Jinping. En sak är att i omsorg om sin egen säkerhet avstå från att öppet kritisera ledningen; en helt annan sak är att ägna sig åt okritiska hyllningar.

Socialrealism?
Anna Xiao Dong Sun, född i Kina och numera lärare vid Kenyon College i USA, har också skrivit om Mo Yan, som hon betraktar som en författare med ett starkt socialt samvete även om han inte blivit någon dissident. Anna Sun menar att Mo Yan är  medveten, ironiskt medveten, om villkoren för det politiska spel han måste delta i och att han ibland låter sina svidande historier ta plats i ett förrevolutionärt förflutet istället för i det socialistiska Kina – ett knep som många författare är vana vid liksom förmodligen också flertalet av läsarna.
Vad Anna Sun däremot skriver om är det fördärvade språket i Mo Yans författarskap, ett språk som saknar estetisk överygelse. Det är en följd av den socialrealism som anbefalldes kinesiska författare av Mao Zedong när han 1942 höll sitt tal i Yanan om konst och litteratur och som efter segern 1949 blev det rättesnöre som kinesiska författare tvingades hålla sig till.
Anna Sun kritiserar Mo Yan och hans generationskamrater – eller snarare den politik som påtvingades dem – för att ha avlägsnat sig från Kinas klassiska och kulturella förflutna. Anna Suns artikel är väl värd att läsa för den litteratur-intresserade: The Diseased Language of Mo Yan.  
Men det blir möjligen lite fel om man jämför Mo Yan med skönlitterära författare i klassisk stil. Han kan nog snarare jämföras med traditionella kringresande historie-berättare, de som hade folk i allmänhet – läskunniga eller ej – som hängiven publik.  

Böcker på svenska
Mo Yan har skrivit ett dussintal romaner plus ett stort antal noveller och essäer. Tre av hans verk är översatta till svenska, av Anna Gustafsson Chen, och utgivna av bokförlaget Tranan:
Det röda fältet (1987, i svensk översättning 1998). I centrum för berättelsen är en kvinna som arbetar på ett destilleri för durrabrännvin, mot bakgrund av fälten av mörkröd sorghum på Kinas landsbygd. Romanen utspelar sig under trettiotalet med japansk ockupation och inbördeskrig. Romanen har filmatiserats av regissören Zhang Yimou (samma titel).
Vitlöksballaderna (1988, i svensk översättning 2001). Romanen handlar om ett bondeuppror mot myndigheterna, på grund av att bönderna i ett område uppmuntrats att odla en vitlök som visar sig osäljbar. Den handlar också om kärlek, dömd att misslyckas i ett traditionellt samhälle. I romanen blandas realism med poesi och samhällskritik med legender och sagor.
Ximen Nao och hans sju liv (2006, i svensk översättning 2012). I boken dödas en rik godsägare av upproriska bönder och kommer till dödsriket där underjordens härskare ser till att han under ett halvt århundrade återföds som olika djur. Boken skildrar samhällets förändringar från det kommunisternas seger 1949 fram till millennieskiftet.  
Förändring (2013) är en roman om Mo Yan eget liv, om pojken som blir utslängd från skolan, om när han gör karriär inom militären, om när han som författaren får sitt stora genombrott…
Den genomskinliga rättikan (2014) består av ett urval av Mo Yans kortare prosatexter.
Yngel (2015) handlar om Kinas ettbarnspolitik och om de tvångsaborter och -steriliseringar som många kvinnor tvingades genomgå.






20121013_181521_0.jpg
Författare Mo Yan fick Nobels Litteraturpris 2012.


20121014_013135_0.png
Mò Yán riktiga namn, Guǎn Móyè, skrivit med
kinesiska tecken. För att bilda sitt författar-
pseudonym tog han tecknet i mitten och delade
upp det i dess två huvudbeståndsdelar, kastade
om ordningen och fick då följande två tecken,
vilka således uttalas Mò Yán:

20121014_013230_1.png
Det vänstra tecknet känner man lätt igen som den
högra delen av det ursprungliga tecknet. Men det
högra tecknen är faktiskt samma tecken som den
vänstra delen i det ursprungliga tecknet, trots att
de ser olika ut.
Under femtiotalet genomfördes en teckenreform
som innebar att vissa tecken förenklades. Det högra
tecknet ovan är ett av dem som förenklades, men
bara när det ingår som en del i ett mer komplicerat
tecken.

Gao Xingjian
Ytterligare en kines har fått Nobelpriset i litteratur, Gao Xingjian. Han föddes 1940 i staden Ganzhou i provinsen Jiangxi i sydöstra Kina, nära gränsen till provinsen Fujian. Ganzhou var för övrigt 1929–34 en del av den kinesiska sovjetrepublik, Jiangxi-sovjeten, som kommunisterna tvingades överge när de gav sig iväg på den s.k. långa marschen (se Makt & rätt > Kommunistpartiet).
Gao Xingjian är förutom författare även regissör, målare och kalligraf. Under kulturrevolutionen, 1966–76, skickades han liksom många andra författare och andra intellektuella ut på landsbygden för att under flera år ”lära av bönderna”. Han blev dock ingen lydig skribent och bosatte sig 1988 i Frankrike, där han blev fransk medborgare 1997.
På grund av hans kritik av kommunistpartiet, särskilt efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989, har Gao Xingjian inte uppmärksammats i folkrepubliken – inte ens när han år 2000 fick Nobelpriset i litteratur ”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik” (då var han som nämnts fransk medborgare).
Följande verk av Gao Xingjian är utgivna på svenska, översatta av Göran Malmqvist: När jag köpte ett spinnspö åt farfar (1988), Andarnas berg (1992), På flykt (1992), Nattvandraren (1993), Den andra stranden (1996), En ensam människas bibel (2000).




20141130_011435_0.jpg
Gao Xingjian, kinesiskfödd författare,
bosatt i Frankrike.
Liao Yiwu
Liao Yiwu föddes 1958 i provinsen Sichuan. Det var samma år som kampanjen Stora språnget startade och av den svält som följde var det nära att han omkom. Under kulturrevolutionen, som startade 1966, blev hans far stämplad som kontrarevolutionär och för att skydda barnen beslöt sig hans föräldrar för att skilja sig.
Som ung jobbade Liao Yiwu som journalist. Han skrev även poesi och en del av hans verk blev publicerade i litterära tidskrifter. Problemen började när några av hans dikter med kritik av kommunistpartiet publicerades våren 1989. I juni samma år skrev han en lång dikt, Massakern, om vad som just hänt på torget vid Himmelska fridens port i Beijing. Dikten spreds via ljudband och en video.

Intervjuer
I början av 1990 arresterades han och dömdes till fyra års fängelse. Där lärde han sig av en medfånge att spela flöjt och han intervjuade också medfångar om deras liv. Efter frisläppandet försörjde han sig som gatumusikant medan han fortsatte med intervjuerna. Han gav ut en större samling av dessa intervjuer 2001 i Taiwan (i urval på engelska under titeln The Corpse Walker, se nedan), för vilket han blev arresterad flera gånger.  
År 2008 signerade han Charter 08, det manifest för ett demokratiserat Kina som hans vän Liu Xiaobo tog initiativ till och blev fängslad för. Efter jordbävningen i Sichuan i maj 2008 reste han till området för att intervjua drabbade om deras kamp mot korrupta politiker och tjänstemän. Intervjuerna publicerades året därpå i Hongkong.
Liao Yiwu har fått flera litterära utmärkelser utanför Kina. Han lämnade Kina 2011 för att bosätta sig i Tyskland där flera av hans böcker är utgivna i tysk översättning.

Böcker på svenska
För en sång och hundra sånger – vittnesbörd från ett kinesiskt fängelse (2013) beskriver Liao Yiwus fyra år i fängelse efter att han skrivit en kritisk dikt om massakern på och runt torget vid Himmelska fridens port i Beijing den 4 juni 1989.
Gud är röd : berättelser om hur den kristna tron överlevde och blomstrade i de kommunistiska Kina (2013). Liao Yiwu, som själv lär se sig som buddhist, reste runt i avlägsna bergstrakter i Kina och intervjuade kristna. En av dem är den över hundra år gamla nunnan som trots misshandel och andra umbäranden fortsatte att kämpa för att regeringen skulle återlämna den mark som tagits från kyrkan.

Böcker på engelska  
De böcker som är utgivna på svenska finns även på engelska. Dessutom finns The Corpse Walker – Real Life Stories, China from the Bottom Up (2008), en fantastisk samling intervjuer som bäst kommer till sin rätt genom att läsas en och en. Här finns intervjuer med en likbärare, något som inte var ovanligt före revolutionen 1949, med s.k. klassfiender och kontrarevolutionärer, med en pensionerad partitjänsteman, en f.d. rödgardist, en medlem av Falun Gong-rörelsen, en gravplundrare, en byskollärare, till och med med en självutnämnd kejsare m.fl.





20121209_233314_1.jpg
Liao Yiwu, kinesisk författare bosatt i Tyskland.
Xue Xinran
Xue Xinran, som författare kallad Xinran, föddes 1958 i Beijing. Under åttiotalet jobbade hon som journalist för Kinas radio och från 1989 till 1997 ansvarade hon för ett kvällsprogram. Hon bjöd in kvinnor att ringa henne under programtid och berätta om deras liv. Xinran träffade också många av dem vid sidan av radioprogrammet och det är alla dessa samtal och möten som gett underlag till de böcker hon skrivit.
Det är framför allt kvinnor som hon skriver om. Det är till exempel kvinnor som tvingas se deras nyfödda döttrar dödas därför att mannen nödvändigtvis vill ha en son. Det är också historier om förälskade unga par som under folkrepublikens första decennier tvingas att leva åtskilda, långt från varandra, därför att staten – eller snarare kommunistpartiet – då bestämde vad de som gått ut universitet skulle jobba med och var.
Sedan 1997 bor Xinran i London och det är där hon har gett ut böckerna, som översatts till flera språk – dock inte till kinesiska.

Några böcker på engelska
The Good Women of China – Hidden voices (2003) är den första boken. Den innehåller ett femtontal berättelser om olika kvinnoöden.
I ett av dessa levnadsöden berättas om kvinnan och mannen som under studierna på universitetet blev förälskade och bestämde sig för att gifta sig med varandra. Efter avslutade studier blev de skickade till olika delar av landet, för att uppfylla ”revolutionens behov”. Under de första kaotiska åren under kulturrevolutionen förlorade de kontakten med varandra och efter en tid fick han information om att hon avlidit. Till slut finner han en annan kvinna som han gifter sig med och får barn med. Men han har fått fel information och 45 år efter deras examen blir det en återträff på universitetet. Då dyker hon upp, förväntansfull och med förhoppning att träffa den man hon väntat på…
Sky Burial (2005) handlar om en kinesisk kvinna som Xinran träffade 1994 efter att kvinnan återvänt från Tibet. Där hade hon under trettio år letat efter hennes försvunne man, som på femtiotalet tjänstgjorde som läkare i de trupper som skickades till Tibet för att ”befria” folket. Mannen kom aldrig tillbaka och hon fick aldrig några svar på hennes frågor om vad det blivit av honom. Till sist gav hon sig iväg på egen hand till Tibet och fann till slut svaret på gåtan…  
China Witness – Voices from a Silent Generation (2009) består av ett antal möten och intervjuer med äldre personer i dagens Kina. De berättar historierna om hur det moderna Kina blev till, som när staden Shihezi, den näst största i Xinjiang i västra Kina, på femtiotalet byggdes upp av bland andra krigsfångar och folk som skickats ut på arbetsläger.
Buy me the the sky – The remarkable truth of China´s one child generation (2015) består av ett antal möten och intervjuer med unga i dagens Kina, de som växt upp som enda barnet i familjen – och i många fall som synnerligen bortskämda och bortklemade barn som inte lärt sig ta ansvar ens för det mest grundläggande som att hålla ordning på deras egna kläder.
 



20130731_213100_0.jpg
20130731_224032_0.jpg
Shen Congwen
Shen Congwen (1902-88) är en kinesisk författare som enligt akademiledamoten Göran Malmqvist måste ”…betraktas som den ojämförligt störste bland de kinesiska författare som debuterade på 1920-talet och som fortsatte att skriva fram till början av 1940-talet, då politiseringen av litteraturen tvang dem att lägga ner sina pennor” (ur Strövtåg i svunna världar, 2005). Göran Malmqvist till och med beklagar att Shen Congwen gick bort för tidigt ”…för att kunna mottaga den största av alla litterära utmärkelser”, dvs Nobels litteratur-pris.
Shen Congwen, som egentligen hetta Shen Yuehuan, föddes i västra delen av provinsen Hunan, nära staden Fenghuang (som för övrigt finns upptagen på Unescos världsarvslista). Han skrev framför allt om sin hembygd och om det brokiga livet med alla sorters människor – långt från storstäderna.  
Shen Congwen tillhörde de kulturellt radikala och var till exempel engagerad i Fjärde maj-rörelsen (en patriotisk rörelse som fick sitt namn efter en demonstration i Beijing den 4 maj 1919 mot att Japan i Versaillesfreden efter första världskriget fick överta de tyska områdena i Kina). Men han vägrade anpassa sig till kommunistpartiets krav på författare och slutade skriva skönlitteratur i och med kommunisternas seger i inbördeskriget 1949. Senare ägnade han sig bland annat om forskning kring Kinas historiska klädedräkter, om vilket han också skrev en fackbok.  
Shen Congwen får nog anses vara tämligen okänd i västvärlden, men några av hans verk är översatta till svenska (se nedan). År 2004 utgavs ett mycket vackert verk på kinesiska och engelska: Beautiful Xiangxi – A Photographic Journey of Hunan through the Pen of Shen Congwen, med korta texter av Shen Congwen och fotografier av Zhuo Ya, en kvinnlig fotograf som genom hennes bilder försökt fånga stämningarna i Shen Congwens berättelser (provinsen Hunan genomkorsas, från söder till norr, av floden Xiang och därför kallas provinsen ofta just Xiang; xi betyder väster).

Böcker på svenska
Gränsland (2011, originalet utgivet 1934), i översättning av Göran Malmwqist. Detta är en vemodig berättelse om en ung flicka, Jadeflicka, som växer upp tillsammans med sin morfar, färjkarl, i västra delen av provinsen Hunan – Shen Congwens hemprovins.
I denna berättelse spelar bland annat de årliga drakbåtstävlingarna en stor roll (se Kulturen > Traditionella helger). Berättelsen utspelar sig på 1920-talet, under en period då Kina slets sönder av strider mellan regionala krigsherrar och då fattiga bönder utnyttjades av jordägare som genom de oroliga tiderna blivit rikare än vanligt. Men av detta märks ingenting i det avlägsna hörn av Kina där Jadeflicka lever – i en fattig trakt med mycket medkänsla, gemenskap och samarbete mellan människor.
Ensamheten och vattnet (1988), en samling berättelser i urval av Nils Olof Ericsson och Stig Hansén. Den här boken kan man bara få tag i på bibliotek och antikvariat.
Stillhet och rörelse (1988), en samling noveller i översättning av Göran Malmqvist. Även med denna bok är det bibliotek eller antikvariat som gäller.
20130803_012855_0.png
Shen Congwen tillsammans med hans hustru,
Zhang Zhaohe (Wikimedia Commons).

20130803_020216_1.jpg
Staden Fenghuang, ett av Unescos världsarv, inte
långt från det ställe där Shen Congwen föddes
(Wikimedia Commons).




2016-12-11  
© Tore Persson
Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net 
webb.folkbildning.net/kina