Kan man lita på vetenskapen?     Under ett par tusen år omfattade man i vår del av världen, civilisationerna runt Medelhavet, den så kallade ptolemaiska världsbilden. Enligt denna modell befann sig jorden i universums centrum och allt annat – solen, stjärnorna, planeterna… – roterade runt jorden. Det var en geocentrisk världsbild som tillfredsställde både människors och religioners självbild. Visserligen tycktes inte de andra himlakropparna röra sig i perfekt cirkelformade banor, som man kunde förvänta sig, utan uppvisade diverse ojämnheter. Den som kompletterade modellen med beskrivningar av desa ojämnheter var den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios (ca år 90–170), verksam i Alexandria, Egypten. Med hjälp av hans beräkningar kunde man nästan exakt förutsäga planeternas banor. Möjligheten att göra sådana förutsägelser tycktes bekräfta modellens korrekthet. Modellen kom också att bli den allenarådande runt Medelhavet fram till femtonhundratalet. Problemet var bara att denna världsbild var helt uppåt väggarna felaktig (med undantag för att vår måne faktiskt snurrar runt jorden). Själva grundförutsättningen, att jorden skulle befinna sig i universums mitt, var helt enkelt fel. Och då hjälpte det inte att Ptolemaios och andra med förfinade mätmetoder kunde förutsäga hur planeter tycktes röra sig. Denna ptolemaiska modell är långtifrån den enda vetenskapliga teoribildning som under historiens gång visat sig vara byggd på helt felaktiga premisser – och i framtiden lär andra teoribyggen visa sig vara byggda på lika lösa grunder. Frågan är således berättigad: Kan man lita på vetenskapen? Eller har vi idag kommit så långt att det går att använda sig av vetenskapen som ett slags facit, dit man vänder sig för att i tvister och oklarheter söka det slutgiltiga svaret på en fråga? Vad ska man i så fall säga om de motstridiga budskap som då och då även idag kommer från etablerade forskare? Och vad ska man säga om alla de fall då gammal etablerad ”vetskap”, som den ptolemaiska världsbilden, visat sig vara felaktig? Det vetenskapliga bygget De som idag konstruerar byggnader följer instruktionerna i ett antal ritningar och om inget oförutsett inträffar kommer den färdiga byggnaden att stämma överens med ritningarna. Naturvetenskap kan liknas vid ett gigantiskt bygge utan ritningar. Istället arbetar man efter ett otal mer eller mindre välunderbyggda antaganden och teorier om hur och var olika byggstenar ska utformas och placeras för att komma vidare i bygget, så att ännu fler delar kan fogas till de andra och så vidare. De som jobbar på detta bygge är ett stort antal människor, som var och en eller i grupper, håller på och arbetar med små delar av hela konstruktionen. Runt denna ”byggnad” ligger mängder av byggstenar som väntar på att undersökas. Ett antal av dem lär komma att kasseras därför att de uppvisar alltför stora brister eller befinns vara fuskverk; andra kommer att klara testerna och bli delar av den vetenskapliga konstruktionen. Det finns personer som har en viss överblick över mindre delar av detta gigantiska bygge, men det finns ingen som kan överblicka hela arbetsplatsen; den är alldeles för vidsträckt och oöverskådlig och det finns ju inte heller några ritningar att följa. (Just detta, att ingen har någon egentlig överblick annat över mycket begränsade delar, är kanske den största svagheten i det vetenskapliga bygget. Det innebär en uppenbar risk för att man kan missa större mönster och samband som går utöver ens specialistområde. Samtidigt bör det stå klart för envar att en sådan överblick av en enskild person skulle kräva gedigna kunskaper inom varje vetenskapligt fält – något som vi bara kan drömma om.) På detta sätt arbetar man metodiskt med att göra byggnaden större och större samt stabilare och stabilare. Det handlar inte bara om att lägga till nya byggnadsblock utan också om att flytta eller helt riva bort otaliga gamla byggstenar, de som inte visat sig hållbara. Till skillnad mot vanliga byggnader vet man inte vad det vetenskapliga bygget kommer att bli – annat än att det aldrig blir färdigt. Vad man kan säga är att vad vetenskapen sysslar med är att förse människor dels med den idag mest tillförlitliga kunskapen om världen, det vill säga om det vetenskapliga bygget som det just nu ser ut, dels med de idag mest användbara metoder för att skaffa fram ännu mer av sådana kunskaper, det vill säga de idag bästa verktygen för att fortsätta med det vetenskapliga bygget. Imorgon har kunskaperna utökats och metoderna förfinats än mer – och så kommer det att fortsätta. Allt vårt vetande ökar i snabb takt – och därmed också vår insikt om allt det vi ännu inte vet något alls om. Tänk dig en uppblåsbar ballong som du fyller med vetande; ju mer vetande du fyller ballongen med desto större blir den – och desto mer ökar ytan mot allt det som återstår att veta, allt det som finns utanför ballongen. De som i ungdomsåren drömmer om att i framtiden kunna bidra till det vetenskapliga bygget behöver således inte misströsta över alla de nya kunskaper som ständigt kommer fram; de kommer inte att sakna arbetsuppgifter. Vilken vetskap kan man lita på? Det gäller således att ha klart för sig vad som menas med vetenskap. Det är inte någon en gång för alltid fastlagd kunskapsmassa utan en ständigt pågående process – ett vetenskapande – genom vilken de kunskaper vi har hela tiden kompletteras och nyanseras med nya upptäckter, nya observationer, mer avancerade experiment, fördjupade analyser, smartare modeller, tidigare okända frågor etc. Detta sker med vad som brukar kallas vetenskapliga metoder. Det handlar om olika metoder, som till exempel att utifrån en hypotes dra logiska slutsatser, som sedan kan testas genom observationer, eller att man utifrån observationer drar slutsatser och utformar en teori. Men, oavsett hur man kommer fram till sina rön, är det centrala att man förklarar resultaten och de metoder som använts på ett sätt som går att kontrollera och upprepa av andra. Observationer, experiment, upptäckter, metoder, hypoteser etc ska redovisas så att andra kan granska dem, bedöma rimligheten i antaganden, analyser och slutsatser samt även kunna reproducera observationer, experiment och tester. Istället för vetenskapliga metoder vore det egentligen mer korrekt att tala om vetenskapliga redovisningar.   Därmed kan man säga att den samlade vetenskapen är sådan forskning som har publicerats i akademiska avhandlingar, andra forskningsrapporter och i vetenskapliga tidskrifter. Sådana skrifter ska bara publicera artiklar som har genomgått en grundlig granskning (vilket inte innebär att det finns en hundraprocentig garanti för att allt gått rätt till). Och det är först då nya forskningsrön har publicerats som de kan kontrolleras, jämföras med tidigare rön, upprepas och testas av andra forskare – och det är först då som de kan uppnå en viss trovärdighet. Detta, att experiment ska kunna nagelfaras och upprepas av andra, är anledningen till att forskningsrapporter kan innehålla åtskilliga sidor med noggranna och detaljerade redovisningar av de förutsättningar, teorier och metoder som forskaren eller forskarna har använt sig av för att komma fram till det riktigt intressanta resultatet – som i slutet av publikationen kanske ryms på en enda sida. Men dessa resultat blir ju bara intressanta om de visar sig vara välgrundade och inte bara utslag av önsketänkande eller vilda fantasier. Om man ställer kravet att ”vetenskap”  ska vara kontrollerbar kan man följaktligen säga att den samlade gemensamma vetenskapen är densamma som innehållet i alla vetenskapliga publikationer.   Detta kan kanske framstå som ett lite märkligt påstående – men vad finns det för alternativ?   Ett problem dock: Idag finns ett antal tidskrifter som ger sig ut för att vara sådana vetenskapliga publikationer som strängt granskar insända artiklar, men som egentligen – mot betalning – publicerar utan någon seriös kontroll. Den 24 juli 2018 kunde Dagens Nyheter visa att det internationella journalistnätverket ICIJ (International Consortium of Investigative Journalists), som bland annat avslöjade de så kallade Panamadokumenten, har granskat sådana självutnämnda ”vetenskapliga” tidskrifter: ”De har funnit att fler än 400.000 forskare har vänt sig till pseudovetenskapliga tidsskrifter för att snabbare kunna publicera sin forskning – och för att undvika den kritiska granskning som är en naturlig del och en säkerhetsspärr inom vetenskaplig publicistisk sed.” Kravet på att experiment ska gå att upprepa är förhållandevis lätt att uppfylla inom exmpelvis fysik men betydligt svårare inom områden som psykologi och pedagogik, eftersom det då handlar om experiment med så komplexa företeelser som människor. Varje vattenmolekyl (H2O) är identisk med varje annan vattenmolekyl, men ingen enda människa är identisk med någon annan (det gäller även enäggstvillingar när man tar hänsyn till deras skilda erfarenheter). Och en och samma individ är inte identisk med sig själv över tiden. Inte är det lättare med experiment inom historievetenskapen. Där handlar det framför allt om att hitta och tolka materiella kvarlevor, det vill säga det som finns kvar av dem som levt tidigare – exempelvis av dinosaurier som levde för hundra miljoner år sedan, av de människor som lämnade den afrikanska kontinenten för kanske hundra tusen år sedan eller av de familjer som på grund av svält lämnade Sverige för runt hundrafemtio år sedan för att pröva lyckan i Amerika. En särskild utmaning för historiker är de skriftliga kvarlevorna av människor från upp till några tusen år sedan: brev, dagböcker, lagtexter, köpekontrakt etc. Medan brev och dagböcker kan ge livfulla inblickar i hur folk kan ha levt förr i tiden får nog torra köpehandlingar betraktas som mer pålitliga källor, om än mindre livfulla. Provisorisk vetskap Vetenskapliga upptäckter och slutsatser ska alltid vara öppna för skepsis, ifrågasättande och för andras granskning. Därför betraktas vetenskapliga teorier, förklaringar, inte som helt säkra; de är så att säga provisoriska i väntan på mer avancerad forskning som kan bekräfta teorierna eller komplettera och nyansera dem. Newtons teori om gravitationen, som han presenterade i verket Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (1687), gäller fortfarande – åtminstone på sådana mer vardagliga fenomen som fallande äpplen. Men när det gäller existensens utmarker, det allra minsta och det allra största i kosmos, då räcker inte Newtons teori utan man måste ta till andra förklaringar såsom Albert Einsteins allmänna relativitetsteori (1915). Och medan teorierna om universum utvecklas och går från klarhet till klarhet fortsätter jorden att snurra runt solen, så som den gjorde under Ptolemaios tid och så som den gjort sedan den blev till för mellan fyra och fem miljarder år sedan. Då och då händer det att teorier helt kullkastas av nya upptäckter (som med den ptolemaiska modellen), liksom att nya rön och teorier förändrar vår världsbild (som med Newtons och Einsteins teorier) – men det är sällan. Vanligen består vetenskapliga framsteg och kunskapsbyggande i små steg, baserade på mängder av experiment och analyser, utförda av ett stort antal forskningsinstitut och enskilda forskare. Som Thomas Edison, han som uppfann bland annat glödlampan, lär ha sagt: ”Geni är en procent inspiration och nittionio procent svett.”  För den som eventuellt tappar sugen av det citatet kan jag kontra med ett annat av Edison: ”Jag har fått fram massor av resultat. Jag vet tusentals saker som inte fungerar.” För övrigt används inom vetenskapen begreppet teori både om relativt välgrundade antaganden, som Stephen Hawkings om att svarta hål kan stråla ut energi, och om sådana insikter om vilka det inte råder några som helst tvivel, som evolutionen (notera att begreppet ”teori” i vardagliga sammanhang ofta används i betydelsen obevisat antagande och kan syfta på vad som helst, medan det inom vetenskapen står för en sammanhängande tankebyggnad som man kan vara mer eller mindre överens om). Det vetenskapen säger något om är således det som kan undersökas. Frågan om det exempelvis finns någon slags gudom är något som vetenskapen inte kan ge något svar på. Det går ej att undersöka och det går varken att bevisa eller motbevisa existensen av en eventuell gudom. Därför tillhör religioner inte det vetenskapliga fältet. Däremot kan man vetenskapligt granska sådant som exempelvis de skapelseberättelser som finns i Bibeln och i andra religiösa urkunder. Och då står det utan minsta tvekan klart att ingen av dessa berättelser är sanna i bokstavlig mening. Världen kom inte till genom att någon ägnade sig åt skapande verksamhet under sex dagar för att vila på den sjunde. Världen kom inte heller till i form av ett ägg som sprängdes av dess inneboende krafter, Yin och Yang, och av att kroppen efter den första levande varelsen, Pangu, blev världens länder, människor etc (en kinesisk skapelsemyt). Hedervärt vara skeptisk Det som kommer ut av vetenskapligt arbete, resultatet av olika forskningsinsatser, är framför allt ”vetande” i form av hypoteser och teorier, tolkningar och sannolikheter. Detta vetande kan beläggas och stärkas av andras forskningsresultat, av tester och experiment, av konkret erfarenhet – men förr eller senare kommer någon med nya rön som nyanserar eller komplicerar bilden och som ibland helt kullkastar den tidigare tolkningen. Detta är anledningen till varför forskare vanligen är mycket ovilliga att uttrycka sig med tvärsäkerhet; ofta reserverar man sig med formuleringar som ”högst sannolikt”, ”praktiskt taget säkert” och dylikt – även om resultat om vilka det egentligen inte råder någon tvekan. Nya upptäckter är ofta resultatet av att någon forskare varit skeptisk mot tidigare upptäckter eller etablerade tolkningar. Var hade vi varit idag utan alla vetenskapsmän, uppfinnare, filosofer, författare, konstnärer med flera som vågat gå mot strömmen? Man kan till och med påstå att det till stor del är skeptiker och oliktänkare som driver vetenskapen framåt. Det är således hedervärt att vara skeptisk och det är extra hedervärt att vara en skeptisk forskare, som inte med självklarhet ansluter sig till etablerade uppfattningar. Framför allt gäller det förstås att vara extra skeptisk till sina egna rön och slutsatser: Kan detta verkligen stämma? Säkrast att be någon annan att kolla… Olle Häggström skriver så här i en artikel om vetenskap och pseudovetenskap: En sund skepsis mot såväl egna som andras teorier kan rentav sägas vara vetenskapens livsnerv. Riktig vetenskap förutsätter att forskaren outtröttligt betraktar sina vetenskapliga teorier med kritisk blick och utsätter dem för prövningar. […] Den som t.ex. genomfört ett experiment i laboratoriemiljö funderar noggrant igenom vilka okontrollerade förhållanden (såsom variationer i temperatur, luftfuktighet, etc) som kan ha påverkat utfallet, och redovisar tänkbara felkällor. Forskarens enda acceptabla förhållningssätt är att söka efter de sanna svaren på det problem hon studerar – oavsett vad dessa svar råkar vara. När hon redovisar sina slutsatser måste hon lägga lika stor kraft på de argument som talar emot slutsatserna som dem som talar för dessa.[…] Att undanhålla läsaren de förstnämnda, för att enbart lägga fram de argument som stödjer de egna slutsatserna, är en vetenskaplig dödssynd, och den forskare som gör sig skyldig till detta befinner sig långt ute på det sluttande plan som vetter mot pseudovetenskapen.[…]     (https://www.vof.se/folkvett/ar-2008/nr-4/vetenskap-och-pseudovetenskap-exemplet-stockholmsinitiativet/) Att vara strängt självkritisk är kanske inte det enklaste här i världen, men det måste man som forskare – och som seriös ”tyckare” – ständigt sträva efter. På samma sätt måste man ständigt och oförtrutet sträva efter objektivitet – även om den kanske aldrig kan uppnås till hundra procent. Och man måste hela tiden sträva efter den bästa möjliga och den mest tillförlitliga kunskapen – även om man aldrig kan vara totalt säker på att den kommer att hålla även imorgon. Vad ska man då säga om exempelvis ”klimatskeptiker”, är inte de hedervärda? Jo, om de lägger ner lika mycket engagemang på att kritiskt granska de egna argumenten som de granskar de från motståndarsidan. Skeptiker och kritiker är viktiga, men det innebär inte att varje skeptiker är en potentiell Galilei… (italienaren Galileo Galilei, 1564-1642, kämpade förgäves mot katolska kyrkans dogm att jorden var universums centrum). På varje ”Galileo Galilei” går det ett större antal ”skeptiker” som spänner från de som ivrigt vill presentera banbrytande uppgifter men inte kan tåla sig tills de gjort tillräckligt med mätningar eller inte varit tillräckligt självkritiska till de som ifrågasätter allt. Men att till exempel ifrågasätta att jorden är rund är bara tramsigt. Varje påstående om att jorden skulle vara platt kan avfärdas på grund av dess orimlighet och vår samlade erfarenhet. Inte ens under medeltiden trodde man att jorden var platt. En grek, Eratosthenes från Kyrene, som levde på tvåhundratalet f.Kr. och var chef för biblioteket i Alexandria, anses för övrigt ha varit den förste i vår del av världen som beräknat jordens omkrets. Han kom fram till en omkrets på 39 360 kilometer (den verkliga är 40 075 kilometer). För övrigt, en av dem som var övertygad om att jorden är platt var Paul Kruger, en sydafrikansk boerledare och politiker på 1800-talet. Han lär bara ha läst en enda bok i sitt liv, Bibeln (Martin Meredith: Diamonds, Gold and War – The Making of South Africa, 2007). Skeptiker som hävdar att jorden är platt kan tyckas utgöra en skara fåntrattar som inte skadar någon – men de bidrar till den ogrundade skeptisism eller ”förnekelse” som med hjälp av internet tycks ha blivit så utbredd. Och sådan kan vara farlig. I Sydafrika var presidenten Thabo Mbeki (r. 1999–2008) påverkad av personer som förnekade kopplingen mellan HIV och Aids. Hans vägran att stödja ett nationellt behandlingsprogram kan ha kostat 343 000 liv mellan 1999 och 2007.     (https://academic.oup.com/afraf/article/107/427/157/30448) Detsamma gäller vissa samband rörande klimatet. Att högre halter av koldioxid i atmosfären förstärker växthuseffekten är ett exempel på ett samband som sedan länge är säkert belagt. Att ifrågasätta det sambandet är bara slöseri med tid och trycksvärta. Däremot rådet det osäkerhet om exakt hur starkt detta samband i praktiken kommer att slå igenom i form av en ökad global medeltemperatur. Därför att det involverar ett antal så kallade återkopplingar och andra samband vilkas sammanlagda effekter är svåra att bedöma. Denna osäkerhet utgör dock inget skäl till att inte agera för att minska risken för förödande konsekvenser av den pågående klimatförändringen – i alla fall inte om man bryr sig om sina barn och barnbarn. När det gäller osäkerheter kring förändringar som kan utgöra stora hot gäller det att också göra en riskvärdering: • Vad kan hända om vi tar varningsklockorna på allvar och snarast möjligt går över från fossila till alternativa bränslen – och det senare skulle visa sig att våra farhågor varit överdrivna? • Vad kan hända om vi bara fortsätter som hittills – och det senare skulle visa sig att vi grovt underskattat riskerna med utsläppen av växthusgaser? (Tore Persson: Klimatförändringar – Vad handlar det egentligen om?, 2016.) När ska man då vara skeptisk? Skeptisism är således en oundgänglig del i det vetenskapliga bygget. Se till exempel upp med osannolika påståenden. Olika forskare är säkerligen inte helt eniga om exakt hur farlig tobaksrökning är – men finns det någon rimlig anledning att inbilla sig att flera år av daglig inandning av tobaksrök inte skulle ha någon som helst effekt? Likaså, är det någon som på allvar tror att de omfattande utsläppen av koldioxid från världens industrier, transporter etc inte skulle få några konsekvenser alls? Se upp med sensationella uppgifter som går tvärtemot etablerad vetenskap? Sådana uppgifter kan i framtiden, efter mycket mer forskning, visa sig vara mer korrekta eller mer välgrundade än de gamla teorierna – men tills dess bör man hantera sådana nyheter med försiktighet. Man kan jämföra med rättegångar: En misstänkt ska inte betraktas som skyldig förrän hen bortom allt rimligt tvivel har dömts som skyldig till det brott hen anklagas för – och den regeln bör gälla både i medier och i privatlivet (den som eventuellt är av annan åsikt kan fundera på hur hen hade reagerat om hen bara på en misstanke hade betraktats som skyldig till ett brott i medier och i bekantskapskretsen). Var observant på avgörande experiment, det vill säga att ett enstaka experiment anförs som bevis för eller emot en teori. Det är sällan ett enda experiment räcker för att avgöra sådana frågor; däremot motiverar det en förnyad kritisk granskning av teorin. Ofta är det först långt senare, efter ett antal olika experiment, som man kan konstatera om teorin tycks hålla eller ej.   Var skeptisk till sådan forskning som vill förstå människors beteenden genom att försöka isolera och renodla några få faktorer i en laboratoriesituation. Det är bara så att människor inte agerar i en laboratoriemiljö utan i verkliga livet där varje handling, inklusive beslut, involverar ett stort antal kända och okända faktorer. Människors agerande går inte att jämställa med en sten som faller från ett lutande torn. Vad man särskilt måste se upp med är om rapporter från forskare och institutet möjligen kan vara styrda av av annat än ambitionen att komma fram till sanningen. Det händer till exempel att forskare brister i det metodiska arbetet och låter önsketänkande styra tolkningen av resultaten. I sådana fall brukar andra forskare, förr eller senare, kunna avslöja de överdrivna eller helt felaktiga slutsatserna – men till dess kan dessa glädjeresultat framstå som ”sanningar”. Det kan handla om avsiktligt fusk eller om förutfattade tolkningar som man gärna vill få bekräftade. Det kan också handla om prestige, om ambitionen att komma först med en banbrytande upptäckt. Sådant skänker inte bara berömmelse utan ofta också mer pengar till fortsatt forskning – och i förlängningen kanske ett nobelpris (då detta att ha varit först kan vara avgörande). Ett exempel som togs upp i Dagens Nyheter den 24 juni 2018 handlade om ett känt experiment som gjordes 1971 i Stanford, Förenta Staterna, där en grupp studenter fick agera som fångvaktare respektive som fångar. Experimentet sades visa hur vanliga människor i en mer extrem miljö kunde förvandlas till sadistiska översittare. Det är möjligt att så kan ske – men det bevisas inte av det där experimentet från 1971. Istället var det enligt Dagens Nyheter fråga om forskningsfusk. En annan orsak kan vara finansiella intressen. Därför bör man framför allt se upp med vem som finansierat och därmed kunnat påverka forskningen. Är det till exempel tobaksindustrin som står bakom en rapport som påstår att rökning inte är så farlig som det sägs? Kan oljeindustrin möjligen ligga bakom forskare som vill bagatellisera den globala uppvärmningen? Kan det vara läskedrycksföretag som finansierat en studie som kommit fram till att det inte finns något samband mellan sockerintag och fetma? (”Det finns till exempel genomgångar som visar att samtliga studier som inte hittat ett samband mellan sötade drycker och försämrad hälsa varit sponsrade av företagen bakom dessa drycker.” (Emma Frans:  Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams, 2017.) Vad man också bör vara särskilt uppmärksam på är rapporter och nyheter från så kallade tankesmedjor, ”think tanks”. Sådana är ofta grundade av företag och stiftelser som har ekonomiska eller ideologiska intressen att bevaka, medan de gärna framställer sig själva som oberoende forskningsinstitut. De rapporter som dessa tankesmedjor själva publicerar har vanligen inte genomgått den granskning som exempelvis artiklar i etablerade vetenskapliga tidskrifter. Detsamma gäller artiklar och skribenter som enbart publicerar sig i kvällspress och på egna hemsidor. Använd google och sök efter titlar och personer på internet; om de inte finns i etablerade och ansedda tidskrifter som exempelvis Science är det dags att på allvar bli skeptisk. Fakta och sannolikheter? Slutsatser av vetenskapliga studier och experiment kan handla om tydliga samband som följd av givna naturlagar eller om sannolikheter för att något ska inträffa. Släpper man en sten från Lutande tornet i Pisa kommer den att falla mot marken och hastigheten kommer att öka så att fallet sker i en allt snabbare takt. Det blir till exempel en större duns mot marken av den stenen än om samma sten hade släppts från en meters höjd. Detta experiment kan upprepas hur många gånger som helst, med mindre eller större stenar, och resultaten blir alltid desamma (med undantag för att dunsarna mot marken kommer att variera beroende på stenarnas storlek). Andra slutsatser av forskning handlar om sannolikheter. Det står till exempel bortom allt tvivel att rökning är en starkt bidragande orsak till lungcancer. Vill man minska risken för att få lungcancer gäller det att helt avstå från rökning. Detta är vetenskapligt sant även om det finns storrökare som inte får lungcancer och även om det bland alla som får lungcancer finns de som aldrig varit i närheten av en cigarett. Medan man i det första exemplet, Lutande tornet, med hundra procents säkerhet kan säga att en sten som släpps från tornet kommer att falla till marken handlar det andra exemplet, lungcancer, om sannolikheter. Vi vet att bland en grupp storrökare kommer ett antal att drabbas av lungcancer – men vi kan inte förutspå om en viss person bland dessa rökare kommer att få lungcancer, i alla fall inte med dagens kunskaper. Medicinsk vetenskap är en gren inom naturvetenskapen, men eftersom den handlar om något så komplext som den mänskliga organismen går det inte att idag med hundraprocentig säkerhet säga vad som händer med en viss person om man exempelvis tillför en viss medicin. Det är inte som inom kemin där man kan visa att om man blandar en viss vätska med en annan så får man en förutsägbar reaktion. En del har stirrat sig blinda på denna självklara osäkerhet inom medicinen och vägrar att ta etablerade vaccinationer. Det innebär att de för att undvika en liten risk för komplikationer utsätter sig själva – eller sina barn – för en betydligt större risk för allvarliga sjukdomar. Det faktum att en del medicinsk forskning sker på tvivelaktiga grunder och att överdrivna eller felaktiga slutsatser som dras av sådan ”forskning” ibland får stor spridning i media innebär således inte att man ska förkasta vetenskapen som sådan. Utan den medicinska vetenskapen och utan modern sjukvård, inklusive förebyggande vård i form av vaccinationer med mera, skulle vi vara tillbaka i en tid med hög barnadödlighet, låg genomsnittsålder och plågsamma behandlingar av de åkommor man ändå klarade av att behandla. Det kan vara värt att påminna sig om att utan modern medicinsk forskning skulle många av oss inte ha levt för att kunna läsa denna bok – och jag själv hade definitivt inte levt för att kunna skriva den. De som vill sätta sig in i vilka komplikationer och utmaningar som den medicinska forskningen möter kan  läsa en lättläst pocketbok av Emma Frans, forskare på Karolinska institutet: Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams, 2017. Om man till exempel vill testa en ny medicin mot en miss sjukdom vill man inte att testresultatet ska påverkas av andra mediciner. Alltså väljer man testpersoner som inte lider av några andra sjukdomar eller tar några andra mediciner, vilket innebär att de är ovanligt friska – medan de patienter som läkarna kommer att möta i deras praktik inte alltid är lika friska och därför kanske reagerar annorlunda på medicinen. Kunskapsförakt? Det finns de som vill nedvärdera kunskaper, särskilt teoretiska kunskaper och som anser att sådana vid behov kan sökas på internet. Tro dem inte! Man kan undra vilken läkare de skulle välja att opereras av om de blev allvarligt sjuka – av en läkare med gedigna teoretiska kunskaper om människokroppen och om den aktuella sjukdomen eller av en läkare som förlitar sig på Google? Frågan om det finns någon gudom eller ej är som nämnts inget som vetenskapen kan säga något om. Men att exempelvis jämställa evolutionsteorin med religiösa skapelseberättelser är också ett exempel på kunskapsförakt. Vad dessa kunskapsföraktare inte tycks ha fattat är att utan den solida kunskap som ett stort antal forskare tagit fram skulle det varken finnas några datorer eller något internet att sprida dessa föreställningar på. 2018-08-29 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net Hemsida: www.torepersson.se