Respekt och artighet    Ganska många gånger har jag mött människor som inte hälsat på mig genom att på svenskt sätt skaka hand. I många fall har det handlat om personer som helt enkelt inte varit vana vid denna europeiska sed, som exempelvis i Indien, men som inte haft något principiellt emot att trycka en näve. Kanske kommer de personerna från kulturer som historiskt varit mindre krigiska än de europeiska och där det därför inte funnits så stor anledning att demonstrativt visa att man inte bär något vapen i högra handen? Jag har också träffat ett antal personer som av just principiella eller religiösa skäl vägrat att ta mig i handen. Det har till exempel i några fall handlat om muslimska kvinnor, men i mitt fall nog oftare om ortodoxa judinnor. Har jag då känt mig sårad när någon inte velat hälsa genom att ta mig i handen? Nej, varför skulle jag det? Det viktiga är ju att visa respekt och artighet – inte att slaviskt följa en viss kulturellt betingad ritual. Istället har jag i dessa fall tagit seden dit jag kommit – antingen det handlat om ett annat land eller om en annan grupp här i Sverige. Jag har till exempel hälsat på indier med handflatorna ihop etc. På grund av corona-pandemin kommer vi kanske att anamma detta mer smittosäkra sätt all hälsa på varandra. Men, det finns gränser för min vilja att ta seden dit jag kommer. Jag skulle – hoppas jag – aldrig anpassa mig så att jag skulle sträcka upp handen i en nazisthälsning, oavsett hur stark den seden än var i det sällskap jag eventuellt råkat hamna. Var går gränsen för alla de som idag gärna påpekar att man ska ta seden dit man kommer? 2021-02-16 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net