Medborgarlön för alla Med en baslön för alla medborgare – lika för alla, utan undantag och utan villkor – skulle en rad av våra nutida samhällsproblem kunna lösas. Och det kan ske utan att det blir avsevärt mycket dyrare än idag för samhället med alla bidrag och transfereringar. Alla medborgare skulle därmed garanteras en ekonomisk bastrygghet och alla nuvarande statliga och kommunala bidrag kan då avskaffas. Idag har vi ett antal allvarliga samhällsproblem att hantera: • Hög arbetslöshet med bland annat medföljande psykisk ohälsa. • Hälsofarlig stress för många av dem som har ett arbete, bland annat på grund av att den höga arbetslösheten tvingar många att stanna kvar på arbetsplatser de egentligen inte trivs med. En annan anledning är
att många arbeten har blivt allt mer krävande på grund av konkurrens, neddragningar inom statlig och kommunal sektor etc. • Hög sjukfrånvaro, rimligen till stor del som en följd av alltför stressfyllda arbeten, problem med utförsäkringar etc. • Pensioner som urholkas på grund av stigande kostnader som följd av att vi generellt blir äldre. • Av samma skäl ifrågasätts pensionsåldern, som kan behöva senareläggas, om man ska fortsätta med nuvarande system. • Otillfredsställda småbarnsföräldrar som egentligen skulle vilja jobba mindre för att få lite mer tid för sina barn – om de bara hade råd. Den stress som följer av denna otillfredsställelse kan knappast vara bra för dessa barn och därmed inte heller för samhället på sikt. • Även många andra skulle vilja jobba mindre, på grund av
att de har enahanda, slitsamma eller riskabla arbeten – bara de hade råd. Andra skulle vilja byta, men vågar inte chansa på att säga upp sig om de inte har en garanterad annan anställning – eller tycker inte de kan gå ner i lön. • Fusk och bedrägerier med sjukförsäkringar och andra bidrag. • Ökande ekonomiska klyftor mellan människor, främst mellan de som har det bäst och de som har det sämst. Följder Dessa samhällsproblem – arbetslöshet etc – får i sin tur vissa konsekvenser som bland annat påverkar det allmänna samhällsklimatet: • En mer utbredd osäkerhet om framtiden och oro över hur man ska klara sig ekonomiskt och hur det ska gå för barnen. • En rädsla för att stöta sig med arbetsgivare får många tt bli försiktiga med vad de säger och ovilliga att kritisera missförhållanden. • En misstänksamhet att det finns många som fuskar med sjukskrivningar, socialbidrag etc. • Ett utbrett utanförskap för många med långa perioder av arbetslöshet och sjukdom. • En risk att förtroendet, tilliten, mellan medborgare och myndigheter, som i Sverige varit hög i internationell jämförelse, gradvis kommer att eroderas. Medborgarlön Ett radikalt sätt att komma tillrätta med flera av dessa problem vore att införa en medborgarlön – ofta även kallad baslön – för alla medborgare från det man blir myndig. En sådan medborgarlön skulle vara lika för alla, utan undantag och utan villkor. En indexreglerad, skattefri inkomst som det går att leva på, om än med sparsamhet och utan utsvävningar. Invandrade med permanent uppehållstillstånd
skulle också automatiskt få samma medborgarlön. Medborgarlönen skulle gå till alla, oavsett om man har lön från anställning eller ej. När man blir myndig får man rösträtt och medborgarlön. En sådan medborgarlön kommer då att ersätta alla offentliga bidrag och utbetalningar (”barnbidraget” kan ges som en bestämd andel av medborgarlönen): arbetslöshetsersättningar, sjukersättningar, pensioner, socialbidrag, studiebidrag etc. Skattesystemet är en separat fråga, men det smidigaste vore att medborgarlönen blir skattefri. Eventuella inkomstskatter bör rimligen tas ut först på inkomster över medborgarlönen; något annat vore rent ut sagt klumpigt. Istället kan nuvarande grundavdrag avskaffas och statsskatten kan tas ut från en lägre nivå än idag. En medborgarlön enligt denna idé skulle innebära att staten ansvarar för en grundläggande inkomst (trygghet), lika för alla, vilket skiljer sig från dagens system med sjukpenningar och pensioner vilkas nivåer beror på individens inkomster. Men
varför ska samhället betala mer till förmögna sjuklingar än till fattiga? De som vill ha högre ersättningar vid sjukdom och pensionering kan ta privata försäkringar. I många fall kommer sådana försäkringar att avtalsenligt ingå i de extra förmåner man får som anställd. Här kommer rimligen på privat initiativ – och genom avtal mellan arbetsgivare och fackliga organisationer – att skapas ett stort antal olika lösningar. Men det är upp till arbetsmarknadens parter samt till var och en att välja och inget som staten behöver bekymra sig om. Om man blir arbetslös eller långvarigt sjuk… Med en medborgarlön enligt denna modell skulle varje vuxen vara garanterad en grundtrygghet – men måste i gengäld vara inställd på att anpassa sig till medborgarlönens storlek. Den som till exempel blir arbetslös, och inte har några andra tillgångar än medborgarlönen eller några försäkringar, får vara beredd att snabbt byta bilen mot en cykel, den dyra lägenheten mot en billig, ställa in
semesterplanerna, avstå från dyrare mat och nöjen etc. Den som inte är beredd att i kristider göra sådana uppoffringar får helt enkelt skaffa sig en eller flera frivilliga försäkringar. Den som å andra sidan har låga levnadsomkostnader kan välja att inte ta någon sådan försäkring alls utan nöja sig med medborgarlönen. Undantag? Ett undantag från regeln om samma medborgarlön för alla skulle vara den som går till barn och som således motsvarar dagens barnbidrag. Den bör ges som en reducerad medborgarlön (kanske 20 procent?) som betalas ut till förälder eller motsvarande fram tills barnet blir myndigt, dvs arton år. Ett annar undantag skulle vara stödet till
svårt funktionshindrade. De skulle förstås också få medborgarlön, men därutöver även tillgång till de hjälpmedel som krävs för att kompensera för själva funktionshindret: rullstol och dylikt samt personlig assistenthjälp. Fördelar Med en medborgarlön skulle man uppnå ett antal fördelar: • En viss ekonomisk utjämning i och med att ingen medborgare kan få det sämre än medborgarlönen. • Allt fusk och trixande med sjukersättningar m.m. försvinner eftersom dessa nuvarande bidrag motsvaras av medborgarlönen som ges till alla vuxna utan undantag och utan villkor. • Det mesta av den administration som idag krävs för utbetalning och kontroll av dagens olika bidrag och ersättningar kan avskaffas. Det skulle innebära en besparing för det offentliga, som kan användas till andra angelägna uppgifter. • Det borde även leda till en mer positiv samhällsanda eftersom ingen kan fuska – i alla fall inte med medborgarlönen – och det då heller inte finns någon anledning att misstänka någon för fusk. • Samhällsandan bör också förbättras avsevärt genom att ingen längre behöver be om bidrag och på det sättet vara i någon underdåning position eller beroendeställning gentemot myndigheter. Med andra ord, ingen kommer längre att vara bidragstagare; istället blir alla löntagare. • Den mentala hälsan i samhället bör förbättras eftersom ingen längre behöver oroa sig för att man inte ska ha till de grundläggande behoven om man blir arbetslös, långvarigt sjuk eller pensionär. • Den lagstadgade pensionsåldern kan bli ett minne blott. Med medborgarlön kan var och en arbeta så länge hon eller han har lust och så länge det finns tillgängliga jobb. • Med en rimligt stor medborgarlön skulle man också komma bort från de för samhället generande låga garantipensioner som många får – många av de som hela deras liv bidragit till att bygga upp vårt moderna samhälle. • Studerande vid universitet och högskolor skulle få ett lyft eftersom de inte längre behöver belastas med studieskulder. Det borde göra det både mer lockande och mer lönsamt att studera. • Det blir lättare att satsa på konstnärliga och liknande
karriärer, sådana som det idag är näst intill omöjliga att överleva på, utom för ett fåtal, om man inte har inkomster från andra håll, som exempelvis konstnärsstipendier. • Sociala myndigheter kan få en annan och förmodligen mer positiv och konstruktiv relation till de personer som behöver hjälp, exempelvis på grund av missbruk, eftersom man kan fokusera på de verkliga problemen och inte längre behöver hantera bidrag. • För rättsväsendet skulle det kunna bli betydligt enklare med medborgarlöner. Rättsliga efterspel med
utdömda böter, skadestånd o.dyl. kan med automatik leda till avdrag på medborgarlönen om de inte betalas in i tid. Fängelser får dessutom in en ”hyra” per månad från varje intern i form av hens medborgarlön. Och så fort någon efterlyses av rättsväsendet kan medborgarlönen frysas inne tills den efterlyste anmält sig eller hittats. • Med en garanterad medborgarlön borde man också kunna komma överens om lägre ingångslöner inom flera branscher, i avsikt att underlätta för framför allt unga att snabbt komma in på arbetsmarknaden.
• Det omfattande systemet med olika arbetsmarknadsåtgärder kan avskaffas. • Vid långvariga samhällskriser minskar risken för ekonomiska sammanbrott som följd av att en stor del av befolkningen inte får råd ens till de mest nödvändiga inköp, vilket kan leda till än värre kris, inte minst för detaljhandeln och alla småföretag. Kortare arbetstid? En medborgarlön skulle också göra det praktiskt möjligt för dem som vill att drastiskt sänka arbetstiden. Frågan om sex timmars arbetsdag har diskuterats länge, men aldrig lett till något eftersom de som vill ha sänkt arbetstid samtidigt vill behålla den heltidslön de nu har. Med en medborgarlön kan man få råd att halvera både sin arbetstid och sin lön. En arbetsdag på runt åtta timmar är ingen naturlag och med tanke på den alltmer utbredda arbetslösheten och den fortsatta förväntade automatiseringen av tillverkningsprocesser och olika slags tjänster framstår fasthållandet vid en standard på runt åtta timmar som alltmer absurd. En möjlighet till minskad arbetstid skulle innebära klara fördelar:
Med medborgarlön kombinerad med en möjlighet att radikalt minska arbetstiden skulle det äntligen bli praktisk möjligt för den som vill att samtidigt jobba, ta hand om barnen utan att jäkta plus att ägna sig åt exempelvis studiecirklar, ideell verksamhet och andra kultur- och fritidsintressen. Med en medborgarlön och ett större utbud av olika anställningar – åtta timmars arbetsdag, sex timmars, fyra… – skulle man när det gäller arbete få tre huvudgrupper av vuxna i samhället:
Ett system med medborgarlön gör det också möjligt för arbetsgivare att mycket mer flexibelt erbjuda anställningar av olika längd, från några timmar per dag och uppåt. Problem? Jag har svårt att se några allvarligare eller oöverstigliga problem med en medborgarlön för alla. Det skulle i så fall vara att ett antal offentliga anställningar skulle försvinna när man inte längre behöver hantera och kontrollera behovsprövade bidrag. Men istället för att det skulle spä på arbetslösheten innebär det en möjlighet för samhället att föra över de resurserna till angelägnare samhällsuppgifter som idag är eftersatta: sjukvård, äldrevård, barnomsorg, underhåll av infrastrukturen (järnvägar, vägar …) etc. Ett eventuellt problem vore att en del säkerligen skulle ta chansen att ligga på sofflocket istället för att söka arbete – men hur många? Med den nivå jag förordar här skulle det innebära en radikalt ändrad inställning till ägande och konsumtion som nog vore en större kulturförändring än tanken på att alla skulle få lön oavsett motprestation. Det lär bli ett antal jobb som blir svåra att besätta med dagens villkor (arbetsmiljö, lön…). Med medborgarlön kommer en del arbetsgivare att tvingas göra något mer radikalt för att göra idag
lågavlönade, strssande, tunga etc jobb mer attraktiva. Men vore det något att beklaga? En allvarligare invändning mot medborgarlön enligt min modell är att den kan ses som ett argument för att den med högst inkomst bland föräldrarna ska ”slippa” stanna hemma med barnet. Men istället för att såga hela idén borde man ställa frågan: Hur kan samhället verka för ett mer delat ansvar för barnen än vad som idag är fallet i en del familjer? Vad som förstås måste lösas är övergången från dagens system, där sjukersättningar och
pensioner är beroende av tidigare inkomster, till ett nytt system med en enhetlig medborgarlön för alla. Arbetslusten? En del som tyckt till om idén med medborgarlön tycks tro att människor helt skulle tappa lusten att jobba om de får lön som inte är relaterad till någon arbetsinsats. Men idag får arbetslösa, sjuka m.fl. bidrag av olika slag som inte heller är kopplade till någon arbetsinsats – och som dessutom för många är betydligt högre än den nivå på medborgarlön man brukar tala om och som jag här föreslår. Finns det någon anledning att betvivla att nästan alla skulle vilja ha mer att leva på än en medborgarlön som inte tillåter några utsvävningar? Skillnaden – den stora skillnaden – är att denna lön utan utsvävningar är en garanterad bastrygghet som ingen längre behöver be om. Vad ett samhälle med medborgarlön kan leda till är att det blir svårare att rekrytera
anställda till de idag tyngsta, farligaste och mest lågavlönade jobben – men vore det någon nackdel för samhället? I ett sådant samhälle borde det också bli en ökad efterfrågan på vad vi idag betecknar som ”deltidsarbeten” – en benämning som då rimligen kommer att kännas alltmer otidsenlig. Inga halvmessyrer! Det är viktigt att inte stanna vid halvmessyrer, som exempelvis att byta ut ett antal av nuvarande bidragsformer till ett nytt enhetligt bidrag som enbart ges till dem utan arbete eller med alltför låg inkomst. En inkomstbeprövad medborgarlön skulle knappast stimulera folk till att ta deltidsjobb eftersom medborgarlönen då skulle sjunka. En sådan lösning skulle dessutom vara administrativt komplicerad och kräva kontrollorgan för att komma åt missbruk – och Sverige skulle i så fall fortsätta att vara ett bidragssamhälle. Likaså skulle ett system med alltför låg medborgarlön förutsätta att vi fortfarande har särskilda bidrag för dem som drabbas svårast vid arbetslöshet m.m. Hur hög medborgarlön? Vad skulle en rimlig medborgarlön ligga på för nivå? Ett par exempel:
En rimlig skattefri medborgarlön borde kunna ligga någonstans på runt 10 000 kronor netto i månaden. En viktig fråga är naturligtvis om en sådan medborgarlön för alla skulle innebära en alltför stor börda för statsfinanserna? Räkneexempel 1 Man kan göra ett räkneexempel: Om man slår ihop alla nuvarande bidrag och ersättningar som idag betalas ut till vuxna och som den tänkta medborgarlönen ska ersätta, vad blir då totalsumman? Om man delar denna totalsumma på det antal vuxna från 18 års ålder som finns i landet, hur stor blir då den summa som skulle gå till var och en?
Totala utgifter (1 000 miljarder) delat med antal vuxna (8 miljoner) = ca 125 000 kr per individ och år, dvs ca 10 000 per månad. Bara genom att slå ihop ett antal existerande bidrag och fördela dem jämnt på alla vuxna i landet skulle man således få en skattefri medborgarlön för alla på runt tio tusen i månaden. Detta räkneexempel motsvarar förstås inte exakt de summor det skulle handla om. Framför allt lär det bli följdverkningar och bieffekter, som att en del kommer att välja att drastiskt minska deras arbetstid eller helt avstå från att jobba – vilket å andra sidan inneär att andra kan få större chans att få en anställning. Men vad nettoeffekten blir, av sådana val och av den fortsatta robotiseringen m.m., är knappast något man kan beräkna i förväg med någon meningsfull säkerhet. Posten studiemedel ingår dessutom inte i totalsumman på 1 000 miljarder ovan. Denna grova uträkning visar dock att det inte skulle handla om några större skillnader, om ens några, i totalutgifter för staten om man
skulle växla över från ett komplicerat bidragssamhälle med fuskmöjligheter till ett betydligt enklare system med medborgarlön för alla. Och då har jag inte ens försökt gissa på vad man till exempel skulle spara genom en avsevärt förenklad byråkrati och genom ett radikalt minskat behov av kontroller. Pengar som skulle kunna användas till verkligt angelägna samhällsinsatser. Räkneexempel 2 Ett annat räkneexempel: En heltidslön med dagens system (ca åtta timmar per dag) ligger på 30 000 per månad, vilket ger drygt 23 000 kronor i nettolön när man räknat bort skatten. En halvering av arbetstiden till fyra timmar per dag med en motsvarande halvering av lönen skulle innebära 15 000 i lön, som med dagens skattesats skulle ge drygt 12 000 i nettolön. Men därtill kommer den skattefria medborgarlönen på 10 000 i
månaden. Nettolönen i det nya systemet skulle då bli 10 000 i skattefri medborgarlön + drygt 12 000 i beskattad arbetslön, vilket totalt skulle bli drygt 22 000 kr. Således nästan samma nettolön för en halverad arbetstid. Med ändrade skattesatser, vilket är rimligt vid införande av medborgarlön, blir nettolönen inte riktigt som detta exempel – men det visar ändå vilka möjligheter som ligger i ett system med medborgarlön. Hinder? Om det nu är så att ett samhälle med medborgarlön skulle innebära påtagliga och stora fördelar utan några verkliga problem – vad är det i så fall som skulle hindra en sådan reform? Ointresse att radikalt förändra levnadsvillkoren för de som har det sämst i samhället eller för dem som vill ha möjlighet att ägna mer tid åt barnen? Oförmåga att tänka nytt? Eller…? Ett definitivt hinder är att det bara i begränsad utsträckning går att i förväg testa ett sådant här system. De experiment som gjort och planeras, som i Finland, är alltför begränsade och säger knappast något alls om hur ett system enligt min modell skulle komma att fungera. De fulla effekterna lär inte visa sig förrän men fullt ut infört ett sådant system med medborgarlön – och då är det inte längre fråga om något experiment. Det kan lätt leda till argumentet att ”man vet vad man har…”. Men, i en så dynamisk och föränderlig värld som vår, vet vi det? 2020-06-09 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net Hemsida: www.torepersson.se |
 |