Gungbrädan och klimatet      Tänk dig att du har en gungbräda med en stor tyngd i ena ändan så att brädan stadigt pekar snett uppåt. Sedan börjar du lägga små stenar på den andra ändan av brädan, den som befinner sig högt över marken. Under lång tid händer ingenting med brädan, trots att du fortsätter att varje dag lägga på ytterligare en liten sten. Men så börjar något hända; brädan känns inte längre så stabil. Till slut sker det. En dag lägger du på ytterligare en sten, en av de minsta faktiskt, och plötsligt tippar gungbrädan. Du har nått en så kallad tipping point, då en liten påverkan åstadkommer en stor förändring. Det ser ut som om det var den där sista lilla stenen som gjorde att gungbrädan tippade över. Men egentligen har alla de små stenarna du lagt på brädan bidragit till att den till slut tippade. Det är också så att om man fortsätter att lägga stenar på den där gungbrädan kommer den förr eller senare att nå den där tippningspunkten eller brytpunkten. Hade du lagt mindre stenar än dem du valde hade tippningen skett ett antal dagar senare – men för varje sten hade den dagen närmat sig mer och mer. Så här är det inte bara med gungbrädor utan även med den pågående klimatförändringen. Ju mer ”stenar” du lägger på ”gungbrädan”, det vill säga ju mer koldioxid vi släpper ut i atmosfären, desto varmare blir klimatet. Men även här finns ”tipping points”. En sådan handlar om de lager av kol i form av metanhydrater som finns bundna i permafrosten, den ständiga tjälen, i norra Sibirien och i havsbotten i Arktis. Om dessa frusna lager tinas och metanet frigörs till atmosfären kan vi få en mycket snabb och accelererande uppvärmning eftersom metan är en mycket kraftfull växthusgas. Gungbrädor är enkla system och man kan lätt räkna på hur många och tunga stenar som krävs för att få brädan att tippa. Klimatet är ett betydligt mer komplext system. Därför är det inte lika enkelt att beräkna var brytpunkten ligger för att metan ska börja brigöras i stora mängder. Men, precis som med gungbrädor: ju fler stenar som läggs på desto närmare kommer vi den dag då det tippar. Varje handling som ökar på mängden växthusgaser i atmosfären innebär ytterligare en sten på brädan. Det innebär att vad var och en av oss gör har betydelse, varje liten sten. Det handlar om: • att välja tåg, buss och cykel istället för flyg och bil, • att köpa en elbil om du nödvändigtvis måste ha en bil och i så fall också en lättare bil än en tyngre, • att sopsortera och återvinna så mycket som möjligt, • att äta mindre kött och om du ändå äter lite kött välja sådant som inte transporterats från andra sidan jordklotet, • att stå emot reklamens lockrop om att köpa mer och mer prylar, • att välja noggrant och långsiktigt när du till exempel behöver köpa ett nytt kylskåp, • att plastbanta, • etc… Det handlar alltså om att förändra våra beteenden så att vi börjar lägga allt mindre och allt färre stenar på den där brädan. Det handlar också om att genom våra val påverka andras beteenden, som att bli mer kräsen i livsmedelsaffären och att på våra valsedlar stryka namnen på de kandidater som inte gjort sig kända för att leva klimatsmart. På så sätt kan brytpunkten förskjutas allt längre framåt i tiden. Men förr eller senare når vi i alla fall brytpunkten, om vi inte kan börja plocka bort stenar också och plocka bort fler än vi lägger till. Det kan vi lyckas med först när vi varje år tillför mindre mängder växthusgaser till atmosfären än de mängder som genom naturliga processer tas upp av haven och skogarna. För att hjälpa till behöver vi exempelvis plantera mer skog än vi avverkar. Med mer skog kan vi också börja bygga många fler hus, även stora hus, av trä (som sväljer koldioxid) istället för av betong (som släpper ut koldioxid). 2018-12-06 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net