Källkritik Hur vet man om det man ser, hör och läser är att lita på? Hur vet man om man kan lita på det som påstås i TV och radio, skrivs i tidningar, böcker, på internet och sociala medier samt även det man hör i bekantskapskretsen? Det finns några frågor att beakta: Vad är det för slags medier och vem eller vilka står bakom dem? Vilka källor använder de sig av? Är det fråga om sakuppgifter, förklaringar eller åsikter? Hur bedöma innehållet? Och hur är det med bilder, fotot ljuger ju aldrig eller…? Vad är det för slags medier? Det är skillnad på olika slags medier eller informationskällor. Vissa skillnader är uppenbara: Massmedia (tidningar, radio och TV) produceras vanligen under tidspress. Ofta har skribenten, filmaren etc bara några timmar till förfogande. Resultatet blir en produkt som ofta fungerar som färskvara, som ingen är intresserad av dagen därpå. Vecko- och månadstidskrifter har längre produktionstid och livslängd. Böcker har en annan karaktär än massmedia. Författare har gått om tid att skriva, kanske flera år, och böcker kan säljas och läsas under kanske lika lång tid eller längre, ibland mycket längre. Men ju längre tiden går desto längre blir det tidsmässiga avståndet till det som boken skildrar. Webbplatser har till skillnad från gamla massmedia lång varaktighet, hur lång vet vi ej, och till skillnad från böcker kan de uppdateras hur ofta som helst. Vilket ställer speciella krav på den som använder internet som informationskälla. Om man till exempel citerar en artikel på Wikipedia kan det visa sig att den citerade texten nästa dag blir korrigerad av någon som anser sig veta bättre (därför viktigt vid källhänvisningar att inte bara ange webbplatsen utan även den dag man kollade den). En annan skillnad är att redaktioner och förlag har redaktörer, redigerare och fackgranskare – med möjlighet att stoppa de värsta galenskaper från att spridas (även om många bokförlag idag tycks lägga för lite resurser på manusgranskning). Vem som helst kan däremot skapa sin egen hemsida eller blogg och publicera vad som helst och sprida vilka tokigheter som helst på sociala medier. Vem eller vilka står bakom dessa medier? Vem äger eller kontrollerar tidskriften, förlaget etc? Är det en myndighet, ett universitet, ett forskningsinstitut, ett mediaföretag, en organisation eller en enskild person? Vilka intressen har ägaren – tjäna pengar, propagera, dramatisera, underhålla…? Det har betydelse både för hur man presenterar en nyhet eller ett problemområde och för vad man väljer att presentera. Ägaren är inte oviktig. Svenska dagstidningar har vanligen en redovisad partipolitisk preferens; andra mediers preferenser kanske inte är lika tydliga. Gäller det böcker ger de stora förlagen i Sverige ut många olika slags böcker. Mindre förlag är däremot ofta specialiserade och kan ha en mer eller mindre tydlig ideologi eller målsättning, utöver att få ekonomin att gå ihop. Det är exempelvis skillnad på Ordfront och Timbro. Vem är författaren och vilken bakgrund har denne? Med vilken auktoritet uttalar sig författaren om ämnet/området? Vill du veta vem som skrivit en viss bok? På libris.kb.se kan man få upplysning om författaren skrivit andra böcker i ämnet. Är du osäker på om författaren är seriös – sök på personen på internet och se vad man kan få fram. Många böcker recenseras dessutom i media; gäller det den du är nyfiken på? Det är tämligen enkelt att ta reda på ägare av välkända tidningar och etablerade förlag, men när det gäller webbplatser är det knepigare. Är du osäker på en webbplats kan du prova att kolla vem som äger den genom att göra en så kallad domänsökning (whois-sökning). Då kan du får upplysning om vem som har registrerat webbplatsen. Man söker genom att skriva in webbplatsens adress. På www.iis.se finns registret över webb-adresser som slutar på .se. På whois.net kan man söka efter alla världens webbplatser (men det går inte alltid att få fram upplysningar). En bra webbplats har alltid en tydlig avsändare med kontaktuppgifter. Men den kan också vara förfalskad och utse sig för att vara en annan än den är. Det har varit många fall på internet då någon har skapat en falsk webbplats, som ser identisk ut som den äkta, men där visst innehåll eller vissa funktioner ändrats. Det har handlat om förfalskade webbplatser för banker där syftet är att lura av kunderna deras kontonummer och lösenord. Det har också handlat om att attackera en viss organisation genom att skapa en falsk webbplats och smyga in information som helt går emot organisationens idé och policy. Wikipedia är värt några särskilda ord. Det är ett fantastiskt levande uppslagsverk på internet, med mängder av upphovsmän och upphovskvinnor. Idén att alla, eller vem som helst, ska kunna bidra med egna kunskaper är genial. Men ”vem som helst” innebär att även de som har andra syften än att upplysa sina medmänniskor har möjlighet att använda Wikipedia som medel för att manipulera, propagera och ljuga. Vilket innebär att uppgifter ska hanteras med försiktighet, särskilt uppgifter i kontroversiella frågor (som alltid bör kontrolleras mot flera källor). Är man medveten om detta är Wikipedia mycket användbart. Kom ihåg sadelmakaren, han som apropå tidningar sa att de skriver så mycket som är intressant att läsa, men ”…det märkliga är att så fort de skriver om sadelmakeri då blir det fel”. Den journalist som skriver om en konkret händelse etc i en tidning är förhoppningsvis mer insatt än den genomsnittlige läsaren – men vanligen mindre insatt än experter på området. Detta är en självklarhet man bör hålla i minnet. Journalister kan inte veta allt och att sadelmakare tycker det blir lite fel när de rapporterar om sadelmakeri är inget konstigt i sig. Det man däremot ska se upp med är om den helhetsbild som ges är rimlig eller om den är grovt förvrängd. Om en skribent är slarvig, gravt okunnig, tendensiös etc när han skriver om det du råkar vara expert på, då är han kanske också slarvig, gravt okunnig, tendensiös etc när han skriver om andra områden?   Vilka källor använder medierna sig av? Vilka är de ursprungliga källorna till vad som framförs i TV:n, tidskriften, webbplatsen, i bekantskapskretsen…? Redovisas de så man kan kontrollera att fakta etc är korrekt återgivna? Vilken typ av källor är det? Kommer de möjligen från företag som har egna intressen i frågan? Kom ihåg att privata forskningsinstitut och tankesmedjor kan ha egna agendor. Vilka är exempelvis finansiärerna? Offentliga universitet och vetenskapliga institutioner bör vara oberoende, men även de kan ha privata finansiärer eller donatorer. Kanske den artikel du läser ursprungligen är ett pressmeddelande från ett politiskt parti, en organisation eller ett företag? Kanske detta pressmeddelande till och med publiceras som om det vore en journalistisk artikel? I så fall är informationen tillrättalagd för att framställa partiet, organisationen eller företaget i så god dager som möjligt – men det är inte alltid så lätt för läsaren att avgöra hur det verkligen ligger till. Hänvisas till forskningsrapporter? Har de publicerats i etablerade vetenskapliga tidskrifter och därmed utsatts för granskning? Kan det finnas andra sådana studier som kommit fram till motstridiga slutsatser? Kommer uppgifterna i det du läser, tittar eller lyssnar på från en primär källa eller från en sekundär? En primär källa är en person som berättar om vad hon eller han har upplevt – till skillnad mot en sekundär källa, som kan vara en person som berättar om något som någon annan upplevt. En primär källa anses ofta vara mer tillförlitlig, men det behöver inte vara så. En primär källa kan exempelvis redovisa vad han sett, hört etc när han befunnit sig på den ena sidan i en strid. En sekundär källa var kanske inte alls där, men hon har å andra sidan kanske pratat med flera primära källor på båda sidor av konflikten. Dock, ju längre från den ursprungliga källan som din källa befinner sig – i tredje, fjärde etc hand – desto viktigare att ta reda på vad den ursprungliga källan egentligen bestod av. Som det exempelvis stod på Expressens kultursida den 9 februari 1967 angående den då pågående Kulturrevolutionen i Kina:   ”Vi som nu får höra i radio och TV vad man har hört i Hongkong av resande från Shanghai som träffat någon från Kwangsi som har hört talas om några väggtidningar i Höngtsü, vi har alltså alla skäl att undra och oroa oss: vad skrev egentligen de där väggtidningarna…?” Dessutom, om uppgifterna kommer från en primärkälla, det vill säga från någon som själv upplevt vad hon eller han berättar om, men om händelsen ligger långt tillbaka i tiden, bör man inta en skeptisk attityd. Tidens gång kan ha en förunderlig inverkan på minnet. Är källan en berättelse eller en så kallad kvarleva? Torsten Thurén ger ett exempel från 1960, då Sovjetunionen anklagade Förenta Staterna för att skicka spionplan över Sovjet. Det var en berättelse som motsades av amerikanarnas berättelse som nekade till anklagelserna. Men när ryssarna senare kunde visa upp både ett nedskjutet flygplan och dess pilot gick det inte längre att förneka spioneriet. (Torsten Thurén: Orientering i källkritik – Är det verkligen sant?, 1986) Är det fråga om vittnesuppgifter då bör man vara extra försiktig. Ett antal experiment har visat att  vittnen är ofta dåliga på att lägga märke till detaljer. Ett exempel ges av Torsten Thurén på ett sådant experiment: ”Sjutton studenter fick se på en bild som föreställde ett hus. Efteråt fick de svara på frågan åt vilket håll röken från skorstenen gick. Fyra av studenterna påstod att de kom ihåg röken, tre angav att den gick åt vänster och en att den gick åt höger. Men i själva verket fanns det ingen rök. Försökspersonerna hade helt enkelt blivit suggererade av frågan.”  (Torsten Thurén: Orientering i källkritik – Är det verkligen sant?, 1986) Citat? Författare refererar ofta till böcker och artiklar och citerar vad andra skrivit. Om du tvivlar på referaten och citaten är korrekta, gå då till källorna och kolla (många artiklar finns tillgängliga på internet). Var särskilt uppmärksam på ofullständiga citat, det vill säga där författaren visserligen återgett en mening eller ett stycke korrekt, men där innebörden av det citerade kanske blir annorlunda om man även läser texten före och efter det citerade stycket. Om man gör ett par sådana tester och finner att citaten är förvanskade (utan att vara formellt felaktiga), då bör man höja sin vaksamhet också för annat som författaren citerar eller påstår. Dessutom, var särskilt uppmärksam och skeptisk mot de skribenter som ger citat utan att ange källan. Sådant förekommer tyvärr, även i böcker som utgör sig för att vara akademiska, men oavsett orsaken är det respektlöst gentemot läsaren. Sådana ”citat” gör man som läsare klokt i att betrakta som rena påhitt.   Propaganda? Söker du information på en webbplats som tillhör en auktoritär regim, ett politiskt parti, ett företag etc då bör du vara klar över att ägaren har ett starkt intresse av att framställa sig själv i så god dager som möjligt. Sådana webbplatser kan fortfarande ge värdefull information, men man bör vara extra vaksam när det gäller de förklaringar och slutsatser som presenteras – samt särskilt uppmärksam på vad som inte avhandlas. Att regeringar publicerar för dem själva fördelaktig information är närmast självklart. Men det finns även andra webbplatser, från organisationer och enskilda personer, som kan vara propagandistiska. Kom ihåg, ”…varje källa som har intresse av att ljuga eller förvränga sanningen måste också misstänkas för att göra det”. (Göran Lenth & Torsten Thurén: Källkritik för Internet, 2000). Sommaren 2018 publicerade Sverigedemokraternas tidning Samtiden en film i vilken Socialdemokratiska partiet gavs skulden för Sveriges historia av rasbiologi och antisemitism – ja till och med för nazisternas förintelse av judarna i Tyskland under senaste världskriget.    (”Historiens offer förvandlas till pjäser i politisk smutskastningskampanj”, ur Dagens Nyheter 3 augusti 2018) Det krävdes inga expertkunskaper i svensk eller tysk historia för att man direkt skulle kunna avfärda det hela som ett flagrant exempel på fördjugen propagandafilm – men trots det kom filmen att gillas av många. Istället borde det ha räckt med att kritiskt granska avsändaren för att ta filmen med flera stora nypor salt: – En film producerad inom ett parti som förmodligen ser Socialdemokraterna som dess främsta fiende, dessutom under ett valår? – En film som vad gäller tema uppenbart försöker flytta uppmärksamheten bort från den egna ideologin, och även bort från den tyska nazismen, i vilken partiet har dess rötter? Censur? I flertalet länder råder ingen total yttrandefrihet. Censuren är verksam på flera sätt, bland annat indirekt. Det handlar om att folk i sådana länder på ett ungefär vet var gränsen för det tillåtna går och då lägger band på sig själva för att inte råka i problem, så kallad självcensur. Om någon uttalar sig i tal eller skrift om något kontroversiellt ämne får du räkna med att det är ett tillrättalagt uttalande – tillrättalagt för censuren. Ibland kan censurivern få rätt så komiska effekter. Den 4 juni 1989 krossades demonstrationerna på torget vid Tiananmen i Beijing av den kinesiska armén och sedan dess har Kinas kommunistiska parti ansträngt sig från att sudda ut händelsen ur kandets historia. Dagens Nyheters tidigare korrespontent i Kina, Göran Leijonhufvud, skriver om ett meddelande från den myndighet som hanterar undantagstillstånd. I lite friare översättning lydde  meddelandet: ”Alla som har videofilmer från de händelser som inte ägt rum uppmanas att snarast lämna in dessa filmer.”  (Göran Leijonhufvud: Pionjär och veteran – 50 år med Kina, 2014.) Det är som Richard Swartz skrev: ”Georg Orwell lärde oss att den som kontrollerar det förflutna bestämmer över framtiden. Totalitära ideologier och rörelser är nästan alltid besatta av framtiden, av den gyllene gryningen. Allting ska imorgon bli bättre och måttstocken är igår. Det förflutna reduceras så till instrument i framtidens tjänst och ändamålet helgar medlen. Skulle det förflutna som det faktiskt ägt rum och ser ut inte passa blir det omskrivet, retuscherat eller utplånat, helt enkelt förfalskat, ofta intill oigenkännlighet.” (Dagens nyheter den 5 juli 2014.) Är det fråga om sakuppgifter, förklaringar eller åsikter? Artiklar, TV- eller radio-inslag etc innehåller vanligen olika typer av information: sakuppgifter, förklaringar, åsikter… Sakuppgifter kan man säga är bevisbara påståenden – vilket inte nödvändigtvis innebär att alla sakuppgifter är enkla att bevisa eller motbevisa eller ens är sanna. Vissa faktauppgifter är osäkra helt enkelt därför att vi saknar tillförlitligt underlag. Förklaringar eller tolkningar kräver ofta en hel del insikter för att man ska kunna bedöma dem. Ofta kan man hitta fler än en förklaring till ett skeende. Vilka är rimliga? Är andra förklaringar möjliga eller sannolika? Åsikter kan bildas på grundval av fakta och förklaringar. Men redan etablerade åsikter, fördomar, kan också styra hur man tar till sig ny information. Åsikter behöver inte heller ha särskilt mycket med kända fakta och förklaringar att göra. Någon kan ha begränsade kunskaper om vad som påverkar klimatet, men ändå ha bestämda åsikter om klimatet förändras eller ej och om vad som i så fall kan vara orsaken. Ofta gäller att ju bestämdare åsikter man har, desto mindre roll spelar nya faktauppgifter och förklaringar. Den som är fullkomligt övertygad om att människans aktiviteter inte påverkar klimatet ändrar knappast mening bara för att ytterligare en forskningsrapport visar på ett sådant samband. Oavsett om det handlar om sakuppgifter, förklaringar eller åsikter kan innehållet vara mer eller mindre tillförlitligt: • Är sakuppgifterna korrekta? • Är förklaringarna rimliga och logiska? • Är åsikter korrekt återgivna eller sakligt grundade? Är de öppet redovisade eller dolda? Hur bedöma innehållet? Hur kan man bedöma själva sakinnehållet i en artikel, ett TV-program eller en webbplats? Aktualitet? Hur aktuell är informationen? Information åldras snabbt inom vissa områden. När är texten skriven/publicerad? Det kan finnas olika versioner eller upplagor av en text, och det kan ha betydelse vilken av dessa versioner man använder sig av. När uppdaterades webbplatsen senast? Finns information? På internet finns det gott om gamla övergivna webbplatser som inte längre uppdateras. Om det saknas uppgift om senaste uppdatering kan man testa de länkar som eventuellt finns på sidan; om flera av dem inte fungerar har sidan förmodligen inte uppdaterats på länge. Samtidighet? Information som ges strax efter att något har hänt, eller samtidigt, är ofta mer pålitlig än om det hunnit gå lång tid sedan händelsen inträffade. Men inte alltid, ibland kan rapporter om dramatiska händelser som just inträffar eller just inträffat vara alltför färgade av rapportörens känslor, begränsad tillgång till andra källor etc. De första nyhetsrapporterna från exempelvis en naturkatastrof får ofta korrigeras när det gått en eller ett par veckor. Sammanhang? En faktauppgift kan ge en helt annan bild av verkligheten beroende på om man känner till det större sammanhanget eller ej. Kina släpper till exempel numera ut mer koldioxid i atmosfären än något annat land. Å andra sidan släpper Kina ut betydligt mindre koldioxid per person än exempelvis Förenta Staterna, bara ungefär en tredjedel. Samtidigt har en stor del av de företag, som producerar varor för amerikanska och europeiska konsumenter, och som tidigare hade sina fabriker i Förenta Staterna och Europa, numera flyttat tillverkningen – och medföljande  koldioxidutsläpp – till Kina. Konkret eller abstrakt? En bok om en resa som en författare gjort i ett annat land kan ge ovärderliga inblickar i exempelvis människors levnadsvillkor i en by på landsbygden. Men sådana upplevelser säger lite eller inget om hur livet i allmänhet är på landsbygden. Till det krävs mer generell och abstrakt information. Nyheter? Vanliga icke-sensationella nyheter är ofta relativt väl återgivna i större tidningar i Sverige, även om olika media kan presentera en och samma nyhet på olika sätt. Däremot har nyhetsrapporteringar den svagheten att de vanligen inte ger utrymme för någon nämnvärd bakgrundsinformation, fördjupning eller nyansering. Detta gäller speciellt TV, vilket innebär att snabba nyheter inte nödvändigtvis blir särskilt klargörande för dem som saknar tillräckligt med bakgrundskunskap. Är det fråga om mer sensationella nyheter bör du inta en skeptisk hållning tills du fått mer information. Du kan också kontrollera med andra nyhetskällor, men när det gäller dagsaktuella nyheter från andra delar av världen är olika tidningar ofta beroende av samma grundkälla, en av de globalt verkande nyhetsbyråerna. Det gäller också att vara skeptisk mot vad personer i ens omgivning påstår… Historiska skrifter utgör ett särskilt problem, det vill säga hur ska man tolka texter skrivna i ett helt annat historisk sammanhang? Kan vi idag förstå de begrepp som en sedan länge avliden författare använt sig av? Om skriften dessutom är översatt tillkommer frågan om vi kan lita på att översättaren tolkat den ursprungliga texten på ett rimligt sätt. När det gäller utomeuropeiska skrifter är eventuella svenska översättningar dessutom ofta översättningar från en annan översättning, till exempel från tyska. Då är det minst två översättare som läsaren måste sätta sin tillit till… Kulturella skillnader kan också krångla till tolkningen. Urbefolkningen i det inre av Amazonas beskriver inte nödvändigtvis verkligheten på samma sätt som svenskar. Kulturella skillnader f örekommer även inom ett och samma land. Besök till exempel en biograf som visar en judisk film; förmodligen kommer du att märka att en del av besökarna skrattar åt scener som du inte finner det minsta humoristiska… Ett annat exempel: Det är fullt möjligt att exempelvis en kinesisk stadsbo har lättare att förstå någon från Stockholm än en bonde från Kinas landsbygd. Andra frågor att ställa: • Verkar de resonemang och slutsatser som författaren gör rimliga? Kan man tolka skeenden på ett annat sätt? Finns det motsägelser i texten? • Verkar informationen vara pålitlig? Stämmer den med vad du redan känner till? • Är framställningen balanserad, mångsidig? Ger den utrymme åt olika förklaringar och åsikter? • Innehåller informationen relevanta fakta? Saknas viktiga detaljer? Fotot som aldrig ljuger eller…?   ”Fotografier ljuger inte” hette det förr, före datorernas tid och innan vi hade Photoshop, det mest kända data-programmet för att manipulera bilder. Men egentligen var påståendet om att fotografier aldrig ljuger inte sant ens då. Det finns gott om exempel på manipulerade fotografier, som retuscherats eller beskurits för att till exempel passa en viss politisk linje. När revolutionären Lev Trotskij i det gamla Sovjetunionen uteslöts ur kommunistpartiet efter att Joseph Stalin tagit makten försökte man sudda ut honom ur historien, bland annat genom att retuschera gamla fotografier. Det finns även exempel på politiska manipuleringar av bilder från Sverige. På femtiotalet publicerades exempelvis ett foto på dåvarande SAF-direktören Bertil Kugelberg när han höll högra armen lyftad i en misstänkt nazistisk gest. Men om man hade tillgång till hela bilden syntes det tydligt att han med några bekanta spelade den gamla gotländska idrottsleken varpa. Idag kan vem som helst, med hjälp av en dator och avancerade dataprogram, enkelt manipulera vilka fotografier och videofilmer som helst – för att ”förbättra” dem eller för att ljuga. Det finns all anledning att fråga sig: Vilka bilder kan man lita på idag? Ett enkelt men ändå manipulerande sätt att dramatisera fotografier, till exempel för att få slalombacken att se lite brantare ut, är att luta kameran lite, så lite att det knappast märks för gemene man. Andra sätt att öka spänningen i bilden är att använda sig av filter, kameravinklar etc. För att skapa konstnärliga fotografier kan man tillåta sig mycket – men när det gäller dokumentära fotografier, sådana som man förväntar sig att se i nyhetsmedia? (Exemplet ur en kommande bok av Anders Fugelstad.) Att luta kameran för att få slalombacken att se brantare ut än den är kan jämföras med om den skrivande reportern hade lagt till fem grader extra i refereatets uppgift om slalombackens branthet. Torsten Thurén ger ett exempel från riksdagen där TV visade en nästan tom kammare under en viktig debatt, vilket ledde till syrliga kommentarer i pressen. Vad som inte nämndes i TV-programmet var att TV-kamerorna, som var riktade mot talarstolen under debatten, gjorde ett svep över de tomma bänkarna i en paus. (Torsten Thurén: Orientering i källkritik – Är det verkligen sant?, 1986) 2018-08-30 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net Hemsida: www.torepersson.se