”Den enda verkliga bildningen kommer från det som går tvärt emot oss” (André Gide). Tankar om bildning…     Vad är bildning egentligen? För mig är bildning en process i vilken man i samspel med andra – nu levande eller ej – ”bildar” sig, dvs skapar sig själv. Den definition av bildning som tilltalar mig mest är den här: ”Bildning är formandet av människan till samhällsvarelse. Bildning medför ett slags allmän livsberedskap. Bildad är man om man har ett vidare perspektiv på sitt liv, kan se det i ett större sammanhang än det snävt vardagliga, om man kan se relationerna mellan sig själv och resten av världen, biosfären, andra människor – nu levande, längesedan döda och framtida generationer. Men bildning innefattar inte bara intellektuella färdigheter och insikter; handlingsberedskap och moraliska kvaliteter är viktiga inslag i den personlighetsdaning som bildning tänks utgöra.” (Ragnar Ohlsson)     Bildning är också att behärska sitt språk: ”Att lära sig behärska sitt språk, sitt eget och några främmande, är det första och viktigaste steget mot bildning” (Ragnar Ohlsson). Vår språkliga förmåga är förmodligen den egenskap som framför allt skiljer människan från andra arter. Språket är vårt viktigaste redskap för kommunikation med andra, för eget reflekterande och för vår intellektuella utveckling. E. G. Geijer skrev till exempel: ”Språket, tankens eget uttryck, är ock det naturligaste föremålet för den reflekterande tankens första arbete med sig själv och begynner därför billigt all undervisning.”    Språket är också det det viktigaste redskapet vi har för att över huvud taget lära oss något, oavsett inom vilket ämnesområde det sker. Om man inte behärskar sitt språk, framför allt sitt modersmål, blir också all annan inlärning och all annan bildning svår. Ett rikt, nyanserat och levande språk är därför det viktigaste som exempelvis skolan kan hjälpa dess elever att utveckla. Tyvärr tycks skolan inte alltid förstå språkets avgörande betydelse. Att lära sig behärska sitt språk, det gör man genom att använda det, genom att samtala med sig själv och andra, genom att läsa, inte minst genom att läsa skönlitteratur, genom att skriva etc. Språket är ju ett redskap för att formulera sina egna tankar, för att uttrycka dem, för att kommunicera med och nå kontakt med andra, att förstå andra och för att kunna identifiera oss med andra. Naturligtvis är det viktigt att detta redskap, språket, också vårdas så att dess användbarhet inte försämras. Men språkvård handlar inte främst om rättstavning, satsbyggnad o.dyl. – även om det är väl så viktigt. Vad språkvård framför allt borde handla om, både i det offentliga samtalet och i det privata, är det som Bengt Nerman så träffande har formulerat så här: – Tala sanning! – Säg vad du menar!   Bildning kan också vara att bli mer osäker: ”Äntligen förstår jag inte – men det tog lång tid” (Olle Ängkvist). Att bilda sig innebär att man bland annat skaffar sig kunskaper. Bildning är inte begränsat till kunskaper, andra centrala ingredienser i bildningen är ttill exempel omdöme och och moraliska egenskaper. Men bildning handlar naturligtvis också om kunskaper, kunskaper om sig själv, om medmänniskorna, om samhället och naturen, kunskaper om den värld i vilken vi lever och verkar. Men att skaffa sig djupa kunskaper innebär inte bara att man vet mer om livet och tingen – det innebär också att man lär sig mer om hur mycket som återstår att lära. Ju mer man känner till om världen desto mer anar man också allt det man inte känner till. Det är som att blåsa upp en ballong. Om luften inne i ballongen symboliserar mina kunskaper så blir ballongen bara större och större ju mer kunskaper jag skaffar mig. Men samtidigt ökar ytan hela tiden ut mot det okända. Insikten om allt det man inte känner till, insikten om ens okunskap, påverkar naturligtvis också tilltron till till de egna åsikterna, till de egna slutsatserna. Tvärsäkerhet kan därför ofta ses som ett uttryck för bristande kunskaper, bristande bildning. Därför kan man hävda att medan bildning skänker människan en erfarenhetens och mognadens inre trygghet så ökar den också hennes osäkerhet – eller minskar hennes tvärsäkerhet.   Bildning är att närma sig sitt ”sanna” jag: ”Människan skall åter bygga upp den Guds bild hon bär i sin själ. […] … i vilket hon alltmer frambringar sig själv som människa, vad hon är enligt sin natur eller idé, utan hänsyn till någon speciell funktion i samhället” (Donald Broady om Wilhelm von Humboldt). Var och en av oss människor är egentligen två personer, två delvis olika personer. Först och främst den person jag är här och nu: min kropp, mitt tänkande, mina kunskaper och erfarenheter, drömmar etc. Men samtidigt är jag också den person jag skulle kunna vara, om jag använde mina förmågor fullt ut, om jag gjorde mig kvitt mina begränsande hämningar. Detta är mitt potentiella jag, det jag har möjlighet att vara. Kanske är detta mitt potentiella jag också mitt riktigt ”sanna” jag, då jag till fullo lever mitt liv utan att hindras av inlärda hämningar? För all inlärning är inte bildning, all inlärning bidrar inte till att bygga upp ”den Guds bild” människan bär i sin själ. Det är till exempel åtskilliga hämningar av mer eller mindre besvärande slag som man lär sig under den tid man är utsatt för familjens och skolans uppfostran. Och för varje hämning avlägsnar jag mig från det jag skulle kunna vara. Bildning däremot, det är att närma sig sitt ”sanna” jag, att bygga upp, bilda, sitt jag.   Bildning är även förmåga till identifikation: ”Ett demokratiskt bildningsarbete kan inte undvara tron på möjligheterna till det goda hos människorna” (Alf Ahlberg). ”Bara den som kan se människor kan verka för ett samhälle som är mänskligt” (Bengt Nerman). ”Inom mig ryms anlag att bli helgon eller massmördare. Självförverkligande i någon rimlig mening måste innebära ett val bland flera möjligheter, att detta val förutsätter värderingar och normer, och att dessa värderingar och normer har något slag av objektiv giltighet” (Ragnar Ohlsson). ”När det gäller moralisk kvalitet är det viktigaste identifikation med andra, detta att ta andra på allvar. Att om möjligt inse, med förnuft och känsla, att andra människor är lika viktiga som jag själv. Det är det som är vishetens kärna” (Ragnar Ohlsson). Centralt i bildningsidealet är att bildning inte bara handlar om intellektuella färdigheter och insikter utan också om moraliska kvaliteter. Den bildningstörstande har exempelvis sagts sträva efter ”sanning, skönhet och godhet”. Godhet innebär inte minst förmåga att kunna välja, välja handlingsvägar som är värdefullare än andra alternativ. Värdefullare inte bara för mig själv utan för människorna, om nödvändigt till och med till nackdel för mig själv. Kunskaper och insikter är nödvändiga för att kunna göra dessa val, framför allt kunskaper och insikter om människorna, om människorna som individer.   Sådana kunskaper och insikter utvecklar man bland annat genom så kallade humanistiska studier. Läsandet av skönlitteratur till exempel, det är ju till stor del försök att tränga in i och förstå vad andra människor tänkt och erfarit. För det är detta som är själva kärnan i kravet på godhet, förmågan till identifikation, förmågan att leva sig in i en annan människa. Utan denna förmåga riskerar varje strävan efter godhet att bli ett abstrakt idealiserande där ”saken” – det abstrakta, övergripande målet – är viktigare än individerna, människorna. Tyvärr saknas det inte exempel på sådana idealiserande rörelser i vår historia. Vad är det då obildning? Tja, vad man definitivt kan påstå är att bildning inte är detsamma som exempelvis ett visst antal år i skolan eller att ha läst vissa författare eller böcker. Bildning är inte heller detsamma som kultur. Om man håller med om min syn på bildning är det helt klart att de så kallade kulturprofiler som under hösten 2017 avslöjats som skyldiga till sexuella övergrepp och andra förnedrande beteenden mot kvinnor möjligen kan sägas syssla med kultur – men att de också lider av allvarliga brister vad gäller bildning. 2017-11-25 © Tore Persson Kommentarer till tore.persson@folkbildning.net