Tianxia – en ny global världsordning eller en nygammal kinesisk hegemoni?
I det traditionella Kina betraktades kejsaren som härskare över ”allt under himlen” (tianxia).
- Vad innebar ”allt under himlen”?
- Hur kunde kejsaren se sig som härskare över alla?
- Vad var tributsystemet?
- Vad innebar mötet med européerna?
- Betyder idén om ”tianxia” något idag?
Redan under Zhou-dynastin (1045–256 f.Kr.) betraktades det kinesiska riket som centrum i världen och den mest utvecklade civilisationen, överlägsen alla andra riken. Kinas kejsare såg sig som härskare över hela världen. Han var Himmelens son, Tianzi, och han var tillsatt för att härska över ”allt under himlen”, tianxia. Himlen kan tolkas som den fysiska realitet som täcker hela jorden, men under Zhou-dynastin sågs himlen snarare som en gudomlig kraft, om än inte personifierad. I slutet av Zhou-dynastin skulle bland andra Mencius (ca 372-289 f.Kr.) betrakta himlen som en grundläggande kosmisk moralisk princip. Tianxia, ”allt under himlen”, kan i sin tur tolkas som allt som ryms under den himmel som täcker jorden. Men när begreppet började användas i lite större utsträckning, ungefär under mitten av av Zhou-dynastins åtta hundra år, användes tianxia främst om de områden och folk som formellt lydde under Zhou-kungarna. Tianxia användes både som ett politiskt begrepp om de riken som hörde till Zhou-dynastin och som ett kulturellt begrepp om de folk som delade den styrande elitens traditioner, föreställningar och värderingar.
Riket i mitten Det Kina som organiserades av Zhou-dynastin för ca tre tusen år sedan bestod av ett antal mindre furstedömen, vilka var tämligen oberoende men lydde under Zhou-kungen (ungefär som medeltidens feodala samhällen i Europa). Zhou-kungens eget rike, Riket i mitten, var det största och var militärt starkare än vart och ett av de underlydande furstedömena – men inte starkare än deras samlade militära styrka. Invånarna i de olika rikena kunde röra sig fritt och till exempel erbjuda sina tjänster till de furstar som de föredrog. Det var vad Konfucius (ca 551–479 f.Kr.) gjorde när han med hans följeslagare vandrade mellan smårikena och erbjöd sig att hjälpa furstarna att styra med vishet och välvilja.
Splittring och enande Det område som Zhou-kungarna härskade över var norra delen av egentliga Kina (se Historien > Forntidens Kina). Dessutom ”härskade” Zhou-kungarna över hela detta område i praktiken bara under de första århundradena av de nästan åtta hundra år som dynastin
formellt varade. Därefter splittrades riket alltmer mellan allt självständigare och alltmer rivaliserande småriken och Zhou-kungarna kom att styra bara över det egna riket i mitten. När Konfucius levde var Zhou-dynastin redan på väg att lösas upp. Den period han ofta refererade till som en fredlig och harmonisk tid med visa härskare var just de första århundradena av Zhou-dynastin. Och lösningen av alla konflikter och krig blev för Konfucius och andra av dåtidens tänkare en återgång till den politiska enhet som rådde under Zhou-dynastins första tid. Men så skedde inte, istället urartade det hela i ett allas krig mot alla under Stridande staternas period 475–221 f.Kr. Till slut enades dessa stater år 221 f.Kr. med våld av Qin-riket, under ledning av den som kom att bli kallad Kinas förste kejsare, Qin Shi Huangdi. Men det Kina som skapades av förste kejsaren var inget feodalt samhälle utan starkt centraliserat i vilket det inte gavs något utrymme för några självständiga länsherrar. Qin betraktades för övrigt inte som en del av ”allt under himlen”, åtminstone inte av vissa av Qins motståndare. Istället sågs Qin av många som ett halvbarbarisk rike, bestående av tigrar och vargar och med ambitionen att svälja
"allt under himlen”, enligt ett uttalande av strategen Su Qin (380–284 f.Kr.). Den kinesiske filmregissören Zhang Yimou skildrar en fiktiv episod under de krig som Qin-kungen förde i hans film Hero (2002). Filmens hjälte planerar att lönnmörda Qin-kungen, den blivande kejsaren. Men han ångrar sig i sista stund och förklarar att bara Qin-kungen kan få ett slut på oredan och krigen genom att med våld ena Kina, ”allt under himlen”, och därför måste han offra sig själv och det rike där han föddes för det allmännas bästa.
Geografin och världsuppfattningen Man kan påstå att från kinesiskt perspektiv var uppfattningen om den egna civilisationens och kulturens överlägsenhet sann, utifrån de kunskaper man då hade om världen. Denna uppfattning var också sann för grannfolken runt dåvarande Kina. De hade i stort samma kunskap om världen och för dem var Kina det stora föredömet som civilisation och kultur. Kinas traditionella världsuppfattning har formats av dess geografiska läge, omgivet av hav i vida öster och sydöst, av karga stäpper i norr, av öknar och världens högsta bergskedja i väster och av malariahärjade djungler i sydväst. Det har inneburit att Kina har omgivits av områden som varit glest befolkade och där det inte funnits förutsättningar att ha städer och inte heller den kultur som hör en bofast befolkning och städer till. Det har också inneburit att förbindelserna med världen bortom dessa glest befolkade närområden med nödvändighet varit begränsade och ofta högst sporadiska. Det finns åtskilliga exempel på diplomater, handelsmän, buddhistiska munkar och andra som företagit
sådana resor – och som återkommit efter flera år. Rimligen måste det ha funnits många fler äventyrare som gett sig av för att aldrig återvända utan istället dukat under för svält, köld, rövare och de otaliga olyckstillfällen som de måste ha stött på. Men det fanns folk som reste hela vägen, både kineser och andra, som exempelvis Marco Polo. Tack vare sådana kontakter fick man i Kina kännedom om att det bortom bergen, öknarna och djunglerna fanns andra högt utvecklade civilisationer, såsom Romarriket och Indien. Men de var för långt borta för att man skulle känna till dem väl. De var också för långt borta för att kunna utgöra något hot – vilket ändrades först under 1800-talet då den brittiska flottan dök upp vid Kinas kuster.
Barbarerna De som kineserna hade regelbundna kontakter med var grannarna, dvs de ”barbariska” nomadiserande folken på stäpperna och i halvöknarna. Det var också dessa som utgjorde ett konstant hot mot de kineser som levde i gränstrakterna. De år då norra Kina fick för lite regn med monsunvindarna från sydöst fick folken på andra sidan Långa muren ännu mindre regn. På grund av deras nomadiserande livsstil hade de inga reserver att ta till och
då stod valet mellan att svälta eller att göra räder in i Kina och ta för sig av de bofasta jordbrukarna förråd. Kina fick för länge sedan lära sig att de omgivande folken visserligen var barbariska men att de också hade en formidabel militär förmåga som lätt blev Kina övermäktig när de väl lyckats ena sig. Tack vare deras nomadiska livsstil på hästryggen, och med jakten som en viktig del av försörjningen, blev de redan i unga år tränade i dåtidens krigföring – till skillnad från de kinesiska bönder som gick och påtade i åkrar.
Kineserna kunde dock trösta sig med att deras civilisation och kultur ändå var överlägsen de andra folkens – vilket ”barbarerna” gärna bekräftade genom att snabbt anpassa sig till den kinesiska livsstilen i de fall de stod som erövrare. Det som skiljde de bofasta jordbrukarna från nomaderna var enligt kinesisk uppfattning främst den avancerade kinesiska civilisationen och den förfinade kulturen, med inte minst en rik litterär tradition. Under perioder då Kina antingen var splittrat i mindre riken eller då nomadiserande folk var enade under en
starkt ledare har Kina helt eller delvis erövrats av dessa ”barbarer”. Men varje gång har ”barbarerna” tagit till sig den kinesiska kulturen, administrationen etc. Därmed har de upphört att vara ”barbarer” och istället blivit ”kinesiska”. Det var exempelvis fallet med Kinas sista kejsar-dynasti, Qing, som etablerades av man-folket, manchurerna, från nordöst efter att de erövrat hela Kina i mitten av 1600-talet. Av detta följer också den kinesiska uppfattningen att ”barbarerna” egentligen ville utvecklas och bli som kineserna. Kinas mission i världen var att vara det stora civilisatoriska och kulturella föredömet för andra folk. Och den som främst personifierade denna idé var naturligtvis kejsaren.
Himmelskt mandat Man såg också på kunga- eller kejsarmakten som ett himmelskt mandat att styra landet enligt konfucianska moraliska principer. De som gjorde sig förtjänta av detta mandat gjorde det tack vare deras dygder och goda karaktärer – och ibland var det icke-kineser. Om härskaren missbrukade mandatet och handlade omoraliskt var det rätt att göra uppror. En upprorsmans seger blev den slutliga bekräftelsen på att den tidigare härskaren förlorat det himmelska mandatet. Det himmelska mandatet bemyndigade kejsaren dels att styra över främst det kinesiska folket, dels vara det etiska föredömet för alla andra folk, för alla ”under himlen” (och då syftades främst på de folk som fanns så nära att de påverkades av den kinesiska kulturen). Bekräftelsen på att andra folk accepterade kejsaren i den rollen var att de anslöt sig till det så kallade tributsystemet.
Tributsystemet Genom att under högtidliga former överlämna årliga gåvor, tributer, till Kinas kejsare erkände dessa folk symboliskt kejsarens anspråk på att styra över ”allt under himlen”. I gengäld fick tributländernas representanter gåvor vilkas värde vanligen med råge översteg de överlämnade tributerna. Eftersom tributländerna
tjänade på systemet – bland annat genom det handelsutbyte som följde – fanns det ekonomiska incitament att på detta sätt symboliskt underkasta sig den kinesiske kejsaren. Utöver dessa årliga utbyten skötte folken runt Kina sig själva – utan någon erövring, kolonisering eller exploatering från Kinas sida. Istället påtog sig den kinesiske kejsaren ett beskyddaransvar för dessa riken.
Kina som den äldre brodern Denna kultur av ömsesidighet och harmoni stater emellan var en återspegling av den relation som man hyllade människor emellan. Vad gäller relationen mellan Kina och dess omgivande riken kan den liknas vid den mellan äldre och yngre bröder. Den äldre brodern skyddade och tog hand om de yngre och fick i gengäld respekt och lojalitet. På samma sätt med Kina, om någon av tributstaterna hotades ingrep Kina, ”den äldre
brodern”. Det hände exempelvis under slutet av 1800-talet då Frankrike attackerade Vietnam och då Japan anföll Korea. I båda fallen handlade det om länder med imperialistiska ambitioner som anföll två självständiga stater, vilka var tributstater till Kina. Det var detta åtagande som fick Kina att först skicka trupper till Vietnam för att slåss mot fransmännen 1883-85 och sedan sända en armé till Korea för att försvara landet mot Japan 1894-95. Kina förlorade dock båda krigen och tvangs bland annat att till Japan överlämna ön Taiwan (som återlämnades till Kina efter Japans förlust i andra världskriget 1945). Det fanns folk som inte anslöt sig till det kinesiska tributsystemet. Vanligen betraktades de med milt överseende av kineserna som tyckte att de fick väl skylla sig själva om de inte ville låta sig inspireras av den kinesiska kulturen och civilisationen. En av Tang-kejsarna lär exempelvis ha sagt, när guvernören över Annam (nuvarande Vietnam) begärde oberoende: – Vad kan ert folk ha gjort för fel för att bli utstängt från kejsardömet?
Européerna Det var först under 1800-talet, i konfrontationen med de aggressiva västerländska staterna, som den kinesiska självbilden skakades om. De, européerna, ville inte erkänna någon kinesisk världsordning och visste knappast vem Konfucius var. De första europeiska expeditionerna till Kina – handelsmän och missionärer – anpassade sig till de kinesiska kraven på symbolisk underkastelse. Det kostade ingenting annat än lite ödmjukhet och för övrigt hade man inga militära maktmedel att ta till. När Kina började bli mer känt i Europa, under 1600- och 1700-talen, framhölls Kina dessutom av många européer som ett föredöme; bland annat beundrade man den kinesiska kejserliga förvaltningen och dess examinationer (se Historien > Examinationssystemet). Det var först när britterna gav sig in i leken omkring sekelskiftet 1800 som villkoren ändrades. Då hade England tack vare dess tidiga industrialisering uppnått en sådan ekonomisk och militär styrka att det blev ett hot mot kejsardömet. Då, i början av 1800-talet, betraktade britterna sig som överlägsna kineserna inte bara ekonomiskt och militärt utan även vad gäller vetenskap, teknik och kultur. Den brittiske diplomaten Lord Macartney, som 1793 gjorde ett misslyckat försök att få den kinesiske kejsaren att godkänna handel med England, avfärdade exempelvis den kinesiska civilisationen och kulturen. Den kinesiska muren imponerade däremot på honom, ”världens underbaraste underverk” (se Historien > Långa muren). Kina hade fått lite försmak av européernas världsbild redan i slutet av Ming-dynastin då den jesuitiske missionären Matteo Ricci (1552-1610), presenterade europeiska världskartor för kineserna. Kartorna kritiserades därför att de inte som sig borde visade Kina i centrum utan i periferin (på europeiska kartor var det ofta istället Jerusalem som låg i centrum). Informationen om Europa blev svårsmält för många kineser. Ett antal kineser gjorde frenetiska försök att förklara varför västländerna var så framgångsrika; naturligtvis hade de ursprungligen fått sin vetenskap och teknik från Kina. På liknande sätt försökte man förklara kristendomen genom att den skulle ha grundats efter inspiration av konfucianska skrifter.
Europeiska influenser Konfrontationen med britterna och andra europeéer ledde bland annat till opiumkrigen i mitten av artonhundratalet, då västmakternas militära överlägsenhet blev uppenbar för alla. Det ledde i sin tur till en utdragen och plågsam omvärdering bland kinesiska intellektuella och i början av 1900-talet betraktades Kina som efterblivet även av många kineser. Istället var det Europa med dess vetenskap och begynnande demokratiska styresformer som framstod som det stora föredömet. Den bilden av Europa blev visserligen fläckad av det
första världskriget 1914-18 och av Versaillesfreden 1919, då Kina straffades trots att ca 140 000 kineser rekryterats av Frankrike och England för att tjänstgöra i deras industrier, hamnar etc medan en stor del av fransmännen och engelsmännen låg i skyttegravarna. Men Europa förblev ändå den främsta inspirationskällan för Kina under 1900-talet, inte minst genom grundandet av Kinas kommunistiska parti 1921 efter sovjetisk förebild och med Marx, Engels, Lenin och Stalin som ledstjärnor. Därmed förlorade Kina dess roll som föredöme för ”allt under himlen” – med undantag för folkrepublikens första decennier då Mao Zedong blev den store ”rorsmannen” inte bara för Kina utan även för världens alla maoister. Med de ekonomiska reformer som startade i slutet av sjuttiotalet har Kina återtagit en stor del av dess ekonomiska betydelse i världen. Frågan är om Kina också kan återta dess forna roll som föredöme vad gäller civilisation och kultur?
Renässans för ”tianxia”? I början av 2000-talet har idén om ”allt under himlen” återupplivats av framför allt filosofen Zhao Tingyang, som uppenbarligen tolkar ”allt under himlen” som alla folk på jorden. Han menar att de globala problemen är en fråga om brist på en enad uppfattning om världen. För att skapa ordning behövs en gemensam idé, en gemensam världsuppfattning, och Zhao Tingyang anser att det enbart är den gamla kinesiska uppfattningen om ”allt under himlen” (tianxia) som kan utgöra en inspiration och en
idémässig grund för att skapa en ny harmonisk världsordning. Zhao Tingyang menar att den världsordning som varit förhärskande i väst under de senaste århundradena, och som så att säga stadfästes vid Westfaliska freden 1648, har misslyckats på grund av att den baserats på rivaliserande nationalstater. Istället anser han att det krävs en genuin global syn på världen – en global världsuppfattning som inte är begränsad till nationer, supermakter eller internationella organisationer. FN (Förenta Nationerna) är visserligen global men enligt Zhao Tingyang ändå begränsad eftersom den är skapad och styrd av nationalstaterna. Zhao Tingyang föreställer sig en värld:
- där gemensamma intressena för helheten, för ”allt under himlen”, prioriteras framför individuella och nationella intressen – så att fördelarna med att ansluta sig till gemenskapen alltid ska vara större än fördelarna med att stå utanför,
- med en samhällelig harmoni, i vilken individuella och nationella intressen ska vara ömsesidigt beroende av varandra så att någons vinst alltid leder till vinst också för andra och att någons förlust alltid leder till förlust också för andra,
- där de gemensamma värderingarna inkluderar alla och alla kulturer utan att lämna utrymme för någon av dem att dominera.
En sådan global världsordning skulle enligt Zhao Tingyang kunna skapa och bibehålla global fred, samarbete och harmoni. Och vem skulle ha något att invända mot en sådan ordning – utom möjligen de individer och nationer som idag skor sig på andras bekostnad?
Världsordning eller hegemoni? Men hur uppnår man denna utopi? Om det har Zhao Tingyang inte mycket att säga. Den globala institution – världsregering? – som förutsätts skapa och upprätthålla en sådan global världsordning förklaras inte. Det enda Zhao säger är att den inte liknar något av det som redan prövats, som Romarriket och Katolska kyrkan under ledning av Påven och Vatikanen. Man kan också erinra sig ett annat försök att skapa en övernationell styreleform, nämligen det forna östblocket under kalla kriget som styrdes av
Sovjetunionens kommunistiska parti. Zhao Tingyangs otydlighet vad gäller förverkligandet av hans utopiska vision är förklarlig; vem kan egentligen veta hur en utopi kan bli verklighet? Men otydligheten lämnar också utrymme för misstänksamhet om vad hans motiv egentligen kan vara. Är det ett försök att åstadkomma en ny global världsordning, inspirerad av den gamla kinesiska idén om ”allt under himlen”, eller kan det vara ett försök att återupprätta den kinesiska hegemoni som gick förlorad under artonhundratalet?
Att fundera på…
- Jämför Kinas traditionella självbild med hur det har varit i andra delar av världen, exempelvis i Europa.
- På vilka sätt skiljde sig det kinesiska tributsystemet från exempelvis europeisk kolonialism och varför?
- Hur kan man se på de nygamla idéerna om ”tianxia” som förts fram på 2000-talet?
- Är den nygamla idén om ”tianxia” bara ett sätt att återupprätta Kina som Mittens rike eller…?
- Kan idén om ”allt under himlen” utgöra en grund för att utveckla en ny harmonisk världsordning och en global världsregering som står över alla nationella särintressen?
Fördjupningstips
2019-02-06 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net webb.folkbildning.net/kina |