人之初 性本善 性相近 習相遠 Människor vid födseln är naturligen goda, deras natur är liknande, deras vanor gör dem olika. (Inledningen till San Zi Jing, Tre Teckens Klassiker, en första läsebok för barn i form av en sammanfattning av det konfucianska tänkandet. Boken skrevs på 1200-talet och användes i skolor fram till slutet av 1800-talet. Texten är uppställd i rader om tre tecken för att lätt kunna memoreras.) Mittens rike – en gemensam kultur och civilisation Kina – Mittens rike – är den äldsta civilisation som fortfarande består. Kina i kulturell bemärkelse har existerat i flera tusen år och de äldsta skriftliga källorna är drygt tre tusen år gamla (orakelbenen). Som ett enat större rike är Kina drygt 2200 år gammalt – sedan den förste kejsaren (Qin Shi Huangdi). Det land vi kallar Kina heter Zhongguo, Mittens rike, på kinesiska. Men det kinesiska området hade i äldre tider inget fastställt namn utan benämndes som regel efter den dynasti som regerade området. Det var först på artonhundratalet som Zhongguo började användas som en beteckning för hela riket. En kulturell enhet Oavsett hur man benämnde det kinesiska området – och oavsett om detta område var politiskt enat eller ej – har det under lång tid uppfattats som en enhet med gemensamma kulturella drag samt i huvudsak befolkat och dominerat av han-kineser. Sedan förste kejsarens tid har Kina också utgjort en enhetlig civilisation vars främsta kännetecken var att det var ett byråkratiskt rike – styrt av professionella ämbetsmän. Detta kulturområde sammanföll tidvis mer eller mindre med det område som den regerande kinesiske kejsaren kontrollerade politiskt. Under andra perioder var hela eller delar av detta område kontrollerat av ockuperande icke-kinesiska dynastier, dvs av andra än han-kineser. Men oavsett vilket folk som kontrollerade landet politiskt, och oavsett vem som var kejsare, bestod den kinesiska kulturen och civilisationen. Det innebar dock inte att kineser var opåverkade av andra folk. Den förmodligen största idémässiga ”importen” under klassisk tid var den indiska buddhismen, som kom till Kina i början av vår tideräkning – och som både förändrade Kina och förändrades av Kina. En liknande ”import” har skett i modern tid, av den europeiska marxism-leninismen – som legat till grund för 1900-talets stora revolution men också fått en kinesisk prägel. Härskare över allt under himlen Kinas kejsare såg sig också som härskare över hela världen. Han var Himlens son, Tianzi, och han var tillsatt för att härska över ”allt under himlen”, tianxia (det var inget unikt anspråk förr i tiden, tänk på Roms kejsar Augustus som bestämde ”…att hela världen skulle skattskrivas”). Naturligtvis styrde kejsaren bara direkt över det välde som hans civilia förvaltning och hans armé kontrollerade. Men symboliskt var han Himlens son över ”allt under himlen”, vilket bland annat manifisterades genom de årliga tributer som folken runt Kina under långa perioder erlade och de gåvor de i gengäld mottog. Kina var också i detta avseende ”landet i mitten”. Ideologistyrt rike Men även det område som kejsaren direkt kunde styra över var stort, alltför stort för att kunna styras enbart med våld. Förste kejsaren, Qing Shi Huangdi, försökte men hans dynasti blev kortvarig (221–206 f.Kr.). Istället kom Kina att från Han-dynastin (202 f.Kr.–220 e.Kr.) styras i enlighet med en statsfilosofi, konfucianismen, och med stöd av en annan tankeriktning, legalismen. Efter kejsardömets fall 1911 försökte den nya nationalistregeringen styra Kina som en nationalstat, vilket resulterade i inbördeskrig som varade till 1949, då kommunisterna under ledning av Mao Zedong stod som segrare. Fram till Maos död 1976 blev den maoistiska varianten av marxism-leninismen det rättesnöre som alla hade att förhålla sig till. Men på grund av maoismens excesser – bland annat med kampanjerna Stora språnget framåt (se Historien > Stora språnget) och Kulturrevolutionen (se Kulturen > Kulturrevolutionen) – övergavs den ideologin i praktiken, om än inte i ord, när reformperioden startade i slutet av sjuttiotalet. Vad som kom att ersätta maoismen blev dels strävan efter rikedom för de enskilda, dels nationalismen för folket. Bilden av Kina Det fanns folk och länder även längre bort, bortom de närmaste omgivningarna, som exempelvis Europa. Men det som skiljde Kina och dess grannländer från resten av världen var vida oceaner, höga bergskedjor och karga öknar. Den gamla Sidenvägen genom det inre av Asien knöt genom handeln samman Kina med bland annat Romarriket, men det var en rännil jämfört med de inre handelsvägarna i Kina. Oceanerna, bergskedjorna och öknarna innebar att Kina var relativt opåverkad av andra stora civilisationer i den gamla världen. Från Kinas sida såg man nog det som mer beklagligt för de andra folken, det vill säga att det var de som var isolerade och därför inte hade förmånen att inspireras och påverkas av Kina (det var som väderlekstjänsten i England som rapporterade att det var dimma över kanalen och att hela kontinenten var isolerad). Det fanns kejsare under Kinas historia som strävade efter att med vapenmakt lägga under sig icke-kinesiska folk – men de var undantag. Flertalet kejsare tog helt enkelt för givet att främmande folk ville ta lärdom av ”Mittens Rike”, bara de fick möjlighet.   Imperium? Kan man beteckna det kinesiska riket som ett imperium? Ja, om man funderar på några av de karakteristiska drag som kännetecknat Kina under drygt två tusen år: Flera olika folk med skilda språk, kulturella särdrag och någon slags historisk geografisk förankring, vilka sedan länge ingått i riket. En central ledning och gemensam administration som en sammanhållande kraft. En statlig ämbetsman har till exempel kunnat placeras var som helst i riket och förväntats att i stort sett omedelbart kunna fungera, dvs veta vad som bör göras och hur det ska göras. En gemensam kulturell känsla av tillhörighet som omfattas av i stort sett alla inom riket och som inte är beroende av någon snäv nationalism eller av definitiva yttre gränser. En inre motståndskraft som kunnat tåla att de yttre gränserna skiftat från tid till tid och även att stora delar av vad som tidigare tillhört riket kunnat tas över av andra makter. Dessa drag karakteriserade det kinesiska kejsardömet. Är de också betecknande för den folkrepublik som existerat sedan 1949? Kina som föredöme? Under den kejserliga perioden var det inte bara kineserna själva som såg sig som föredömen för andra folk – för dess kultur, för filosoferna, för administrationen… Kina var ett föredöme och beundrades av andra folk och länder i dess närhet. Detta ändrades dock under konfrontationen med västmakterna under 1800-talet. Då mötte Kina stater som inte var villiga att betrakta den kinesiska kejsaren som Himlens son, med anspråk på att vara tillsatt för styra över ”allt under Himlen”, och som inte heller kände till Konfucius. I modern tid blev det maoistiska Kina ett slags föredöme för sextio- och sjuttiotalets maoister världen över. Men de utgjorde en liten minoritet och de som var organiserade utgjorde ett antal sektliknande grupper, som knappt påverkade andra än deras egna anhängare och för andra snarare väckte löje än respekt. Visserligen fanns det en hel del andra i väst som lät sig imponeras av den uttalade ambitionen i folkrepubliken att bygga upp ett på allvar jämlikt samhälle – men det blev inte många försök att efterlikna Kina. Idag är Kina omtalat och omskrivet som aldrig förr – främst tack vare den snabba ekonomiska utvecklingen under de senaste decennierna. Men föredöme eller modell? Nej, knappast. Visst, det finns förmodligen ett antal diktaturer och auktoritära stater där makthavarna med intresse ser på folkrepubliken för att försöka finna någon politisk formel med vars hjälp de kan modernisera sina egna länder utan att de själva riskerar att förlora makten. Bland annat är de intresserade av Kinas avancerade kontroll av internet. År 2015 utnämndes Kina – av den internationella organisationen för pressfrihet, Freedom House – till den sämsta nationen av alla vad gäller frihet på internet. Men i övrigt har Folkrepubliken Kina en lång väg att gå innan man kan nå upp till det kejserliga Kinas ställning som civilisatoriskt och kulturellt föredöme för andra länder och folk. Civilisation & kultur Under drygt två tusen år, sedan den förste kejsaren, har den kinesiska civilisationen & kulturen karakteriserats av bland annat: Troligen en större folkmängd än andra jämförbara civilisationer, åtminstone från Zhou-dynastin (1045–256 f.Kr.). Naturliga förutsättningar i norra Kina – med dess lössjordar – som gynnade ett rikt jordbruk, vilket möjliggjorde den stora befolkningen. Naturen utgjorde också ett hot mot denna befolkningen, dels på grund av tendenserna för Gula floden att då och då svämma över dess bräddar, dels på grund av att det årliga regnet inte alltid föll i tillräckliga mängder. Ett effektivt jordbruk, förmodligen det mest effektiva i världshistorien, som bl.a. möjliggjorde uppbyggnaden av en stor kejserlig administration. Samtidigt som denna centralstyrda administration varit nödvändig för att reglera floderna och regnvattnet, vilket gjort det möjligt att utveckla ett så effektivt jordbruk. Nödvändigheten av att kontrollera floderna krävde stora kollektiva arbetsinsatser under någon slags central ledning med effektiv administration. Troligen ledde detta dels till ett mer kollektivistiskt tänkande och en beredvillighet att delta i stora arbetsprojekt, dels till en i grunden positiv tilltro till de nödvändiga ledarna – antingen det handlade om dåtidens kejsare eller om nutidens partiledning. En positiv filosofisk hållning till övergripande universella moraliska idéer samt en misstro mot formella lagar och istället en tilltro till förmågan hos bildade män att i enlighet med den allmänna moralen styra med vishet. Ett centraliserat styre under en enväldig kejsare, med en välutvecklad administration som leddes av en bildad ämbetsmannakår utsedd efter examens-meriter, en meritokrati. Arvsregler som förhindrat uppkomsten av stora jordegendomar som skulle kunna förbli i en familjs ägo under många generationer (som i till exempel Europa). Tillsammans med de kejserliga examinationerna, som var öppna för i stort sett alla män, gav arvsreglerna Kina en inte oväsentlig social rörlighet – både uppåt och nedåt. En gemensam etik i form av konfucianismen, en statsfilosofi, som grund för den allmänna moralen samt för examinationssystemet och förvaltningen. Man har inte haft någon dominerande religion och de som funnits har existerat tillsammans med konfucianismen – liksom tillsammans med gammal folklig tro. Den gamla folkliga tron innebar exempelvis föreställningen om en ande- och gudavärld, parallell med den påtagliga världen. Den gav bland annat en unik betydelse för den äldste sonen i familjen eftersom han var nödvändig för att de avlidna föräldrarna skulle få en tillfredsställande tillvaro i andevärlden. En gemensam världsuppfattning om den kinesiska kulturen som överlägsen de omgivande mer eller mindre barbariska folken… Ett gemensamt kulturarv med exempelvis ett antal litterära berättelser som de flesta kineser verkar antingen ha läst själva eller hört berättas eller – numera – sett på teve. Ett gemensamt skriftspråk som inte bara är kanske den enskilt viktigaste sammanhållande faktorn utan dessutom är ett skriftspråk utan motstycke i resten av världen (kinesiska tecken har lånats in till japanska skriftspråket i flera omgångar). Tid & rum En varning måste dock utfärdas mot alltför djärva generaliseringar. Kina har en stor utbredning i tid och rum. Även om man inte går längre tillbaka i historien än till förste kejsarens tid, då större delen av det centrala egentliga Kina enades, handlar det om drygt 2200 år. Det var mycket som hann hända under denna långa period och varje försök till generalisering måste bortse från otaliga undantag. Kina är också ett av de största länderna i världen, ungefär lika stort som USA eller som hela Europa – men med betydligt större folkmängd och med en mängd olika etniska grupper och subgrupper. Om alla andra invånare på den amerikanska kontinenten – i Kanada, Brasilien, Cuba etc… – plus halva Europas befolkning skulle bosätta sig i USA då skulle USA få samma folkmängd som i Kina. Inte ens den största etniska gruppen, han-kineserna, är egentligen särskilt enhetlig. Skillnaderna mellan de olika dialekter som han-kineserna talar är till exempel ofta så stora att man inte kan förstå varandra om man inte kommunicerar genom den gemensamma skriften. Några gåtor:   De kinesiska kejsarna såg sig som tillsatta för att härska över hela världen, över ”allt under himlen”. Trots detta har Kina, eller dess kejsarna, visat lite intresse för världen utom för de allra närmaste länderna runt Kina. Vad kan det ha berott på?   Hur kunde kineserna fortsätta att betrakta den egna civilisationen som överlägsen alla andra trots att man flera gånger grundligt besegrats av numerärt mycket underlägsna nomadiska grannfolk? Gammal folklig tro på en guda- och andevärld, med bland annat förfädersandar, levde kvar till synes opåverkad av förekommande religioner som buddhismen, islam och kristendom. Varför lyckades till exempel inte kristendomen ersätta dessa föreställningar? Befolkningen i norra Kina, runt Gula floden, har ständigt levt under hot från den nyckfulla floden. Och ändå har man stannat kvar i området…? Hur kan i dagens Kina Mao Zedong hyllas, av många som en gud, trots de katastrofer han personligen stod bakom, som Stora språnget framåt och Stora proletära kulturrevolutionen? Att fundera på… Vad skiljer dagens Kina från det Kina som under drygt två tusen år styrdes av kejare?   2019-02-14 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net  webb.folkbildning.net/kina Tecknen för Zhongguo, Mittens rike eller rikena i mitten.