Kina på väg mot ett harmoniskt samhälle eller…? Förändringarna i Kina sedan åttiotalet är på många sätt omvälvande – främst vad gäller ekonomi men också ifråga om personlig frihet etc. Samtidigt är det fortfarande kommunistpartiet som styr. Och målet är som alltid ett ”harmoniskt” samhälle.
1949 stod kommunisterna som segrare i det kinesiska inbördeskriget sedan den gamla regimen med partiet Guomindang besegrats och dragit sig tillbaka till ön Taiwan tillsammans med dess trogna trupper och ett stort antal ”kapitalister” och andra som hade skäl att frukta de nya tider som stundade på fastlandet. Det var däremot inte precis något ”dukat bord” som den nya kommunistiska regimen tog över. De djupa sociala och ekonomiska kriserna under 1800-talet hade lett fram till störtandet av kejsardömet 1911 och upprättandet av Republiken Kina.
Men de inre svagheter som skapat kriserna under den sista kejsardynastins sista århundrade var fortfarande olösta, inte minst Kinas beroende av ett jordbruk som med dåtidens teknik nått dess kapacitetsnivå. Dessutom drabbades den nya republiken av inre splittring mellan regionala makthavare, inbördeskrig mellan republikens trupper och kommunisterna samt japansk invasion och ockupation – vilka orsakade nästan fyrtio år av strider och förödelse. Man ska dock komma ihåg att de olika striderna böljade fram och tillbaka; invånarna i en by kunde leva stora delar av denna period utan att direkt drabbas av oroligheterna. De som kom lindrigast undan var rimligen de som levde i västra Kinas mer svårtillgängliga bergstrakter. Följaktligen var Kina extremt fattigt 1949 med låg medellivslängd, en outvecklad industri, en infrastruktur som till stora delar förstörts av krigen samt en plågad befolkning varav de flesta varken kunde läsa eller skriva. Folkrepublikens första tre decennier Efter kommunisternas maktövertagande 1949 genomfördes en del grundläggande reformer på landsbygden, främst för att öka läs- och skrivkunnigheten samt för att förbättra hälsovården. Framför allt ledde detta till en höjning av medellivslängden samt till en drastiskt minskad barnadödlighet, vilket i sin tur ledde till en lika drastisk folkökning. Men, för de allra flesta byar i centrala Kina fanns det inga eller bara marginella möjligheter att utöka den odlade jorden. Livsmedelsproduktionen kunde visserligen öka något tack vare insatser av kemiska bekämpningsmedel och i mindre skala konstgödsel – men till priset av förgiftade vattendrag som i många fall ledde till att tillgången på fisk och sötvattensräkor minskade. Resultatet av denna begränsade ökning och den snabba folkökningen blev mindre jord och mindre mat per invånare i byarna. Man genomförde ett antal jordreformer under femtiotalet. Den första handlade om att omfördela jord till jordlösa på landsbygden från tidigare ”rikebönder”
som istället blev ”fattigbönder” (för många gick det ännu sämre och de fick med sina liv plikta för gamla försyndelser). Men bönderna förblev självägande bara några få år innan de i ett försök att öka produktiviteten tvingades in i kollektiv. Men detta löste fortfarande inte det grundläggande problemet. Eftersom jordbruket var så dominerande var det nödvändigt att förbättra produktiviteten för att dels kunna frigöra människor för att bli industriarbetare och få fram tillräckligt med mat till dessa industriarbetare och deras familjer, dels för att producera livsmedel att exportera i utbyte mot maskiner till de nya industrierna. Problemet ledde till att den kommunistiska ledningen drevs till att prova mer extrema experiment, som
kampanjen Stora språnget framåt 1958–61, vilken slutade i den största svältdöden i modern tid (se Historien > Stora språnget). Dessutom isolerades Folkrepubliken Kina av västmakterna på grund av dess kommunistiska regim och dess stöd till Nordkorea under Koreakriget 1950–53. Istället blev folkrepubliken till stor del beroende av av stöd från Sovjetunionen och östblocket. Detta gällde fram till 1960, då de vänskapliga förbindelserna bröts med Sovjet och alla andra stater
som var beroende av Moskva. Därefter hade Kina under sextiotalet egentligen bara en supporter i Europa, det lilla och outvecklade Albanien. På grund av det för Kina dubbla kalla kriget under sextiotalet – mot USA och dess allierade samt mot Sovjet och dess lydstater – tvingades man satsa stora resurser på att förbereda landet för en eventuell attack med kärnvapen. Bland annat lokaliserade man ett stort antal nyckelindustrier till avlägsna delar av landet, vilket också innebar att dessa landsdelar fick vägar och järnvägar som annars fömodligen hade dröjt länge. Denna satsning kallades Tredje fronten. Under sjuttiotalet förändrades situationen för det kinesiska jordbruket i och med att man kunde få fram betydligt mer konstgödsel och nya högavkastande grödor. Tillsammans med de bevattningsanläggningar som byggts under femtio- och sextiotalet kunde jordbruksproduktionen äntligen ta ett ”stort språng” – vilket bäddade för den utveckling som på allvar kom igång under åttiotalet. En ”omöjlig” utveckling Förändringarna i ekonomin sedan slutet av sjuttiotalet har varit dramatiska. Planekonomin har i stort övergetts. Visserligen är viktiga delar av näringslivet fortfarande statsägda, men de statliga företagen – liksom de privata – producerar numera för den efterfrågan som finns på en i stort fri marknad och inte efter politiskt fastställda planer. Den moderna kinesiska marknadsekonomin fungerar ungefär som i Sverige – eller som i Kina under Song-dynastin (960–1279). Hastigheten i Kinas ekonomiska utveckling har varit anmärkningsvärd. Från 1979 fram till ca 2010 låg den årliga tillväxten av bruttonationalprodukten (BNP) på runt tio procent. Medan man 1979, då reformpolitiken inleddes, hade en genomsnittlig BNP per invånare på 182 US-dollar låg motsvarande värde 2010 på 4 260 US-dollar. Under de trettio åren lämnade drygt 600 miljoner kineser den extrema fattigdomen bakom sig. Efter 2010 har BNP-tillväxten sjunkit med några procentenheter, men är fortfarande hög jämfört med de flesta andra länder. Så hög att Kina omkring år 2010 beräknades gå om USA och bli världens största ekonomi omkring år 2015. Det gick till och med ännu snabbare. Den 29 september 2014 blev Kina världens största ekonomi – i alla fall om man räknar om valutan till verklig köpkraft i respektive land och i alla fall om man väljer att förlita sig på den officiella statistiken. En omräkning av valutan till verklig köpkraft innebär till exempel att en dollar är mer värd i Kina än i USA eftersom man får mer för dollarna i Kina, med dess i genomsnitt lägre priser. Frågan om man kan förlita
sig på den officiella statistiken handlar om att den kinesiska statistiken like lite som annan offentlig verksamhet är oberoende av den politiska ledningen. Den kan vara utsatt både för direktiv uppifrån och för manipulationer av inrapporterade data från provinser och företag. Observera dock att detta handlar om den totala ekonomin, vilket innebär att Kina fortfarande har lång väg att gå innan men kommer upp i exempelvis USAs eller Sveriges inkomst per invånare. Man kan till exempel jämföra med utvecklingen i Indien, som har nästan lika stor
befolkning som Kina. Medan bruttonationalprodukten i Indien mer än fördubblades mellan åren 1978 och 2003 blev bruttonationalprodukten i Kina mer än fyra gånger större under samma period (Gulati & Fan: The Dragon and the Elephant – Agricultural and Rural Reforms in China and India, 2007). Detta är en utveckling som inte ens Deng Xiaoping, reformpolitikens arkitekt, förväntade sig. Hans förhopping var en årlig tillväxt under tjugo år på drygt sju procent – något som flertalet bedömare utomlands på den tiden betraktade som en omöjlighet (enligt Justin Yifu Lin: Demystifying the Chinese Economy, 2011). Numera, under 2010-talet, verkar tillväxttakten kunna bli som högst runt sju procent per år. Priset för denna utveckling är framför allt två: • Allt vidare samhällsklyftor. • Allt värre miljöförstöring. Råvaror och utsläpp Kinas storlek – en femtedel av jordens befolkning – och dess ekonomiska tillväxt har lett till en situation där en stor del, i flera fall bortåt hälften, av tillgängliga råvaror på den globala marknaden under 2000-talets första decennium gått till att mätta landets behov. Med denna ekonomiska utveckling följer att Kina också svarar för en stor del av jordens samlade utsläpp av koldioxid och andra föroreningar. Samtidigt ska man komma ihåg att en stor del av Kinas miljöförstöring orsakas av industrier som förser världen i övrigt med konsumtionsvaror, allt från datorer och smarta telefoner till billiga radband för muslimska pilgrimmer på besök i Mecka. Det har bland annat gjort det möjligt för konsumenter i de rika länderna att fortsätta köpfesten, trots finanskriser och arbetslösheter. Och det har gjort det möjligt för Sverige och
andra rika länder att visa upp siffror på minskade utsläpp – utan att konsumtionen har behövt minska. ”Export” av miljöproblem Man kan säga att världen i övrigt importerar konsumtionsvaror från Kina istället för att producera dem själv och därmed i praktiken ”exporterar” miljöproblem till Kina i form av jordförstöring samt vatten- och luftföroreningar. Å andra sidan ”exporterar” Kina också miljöproblem, till framför allt länder i
tredje världen. På grund av Kinas omättliga hunger efter råvaror importerar man mängder av olja, kol, timmer, järn och andra metaller etc från andra länder – vilka därmed får ta konsekvenserna i form av skogsavverkningar, miljöförstörande gruvor etc. Kinesiska storstäder, som Beijing och Shanghai, har även ”exporterat” miljöförstöring till mindre städer i Kina genom att nedsmutsande industrier förflyttats dit. Dessutom sprids luftföroreningar över hela världen. Det finns knappast något annat land som på bara ett par decennier har
påverkat både den egna miljön och den globala så mycket som Kina sedan 90-talet. Kostnaderna för markförstöringar och föroreningar i Kina är inte små. Enligt Elisabeth C. Economy har flera studier uppskattat att de årliga kostnaderna för den pågående miljöförstöringen i Kina ligger på mellan åtta och tolv procent av bruttonationalprodukten (Foreign Affairs, September/October 2007). Tala om utveckling… Bättre luft tack vare minskad tillväxt Avmattningen av den kinesiska ekonomin sedan början av 2010-talet är en följd av minskad efterfrågan – inon och utom landet – på framför allt det som den tunga industrin producerar, stål etc. Det är en fördröjd effekt av den globala finansiella krisen efter 2008. I Kina blev effekten fördröjd därför att staten efter 2008 satsade stort på framför allt utbyggnaden av den kinesiska infrastrukturen: järnvägar, motorvägar, bostäder etc. Men man kan inte bygga hur många järnvägar som helst… Det är således framför allt den tunga industrin som drabbats mest av nedgången, de råvaru- och energikrävande fabrikerna. Det har lett till att många av dessa företag går med halvfart, vilket i sin tur lett till minskad förbrukning av kol, vilket fått många kolkraftverk att också gå med halvfart eller stäng, i alla fall tillfälligt. Det har i sin tur lett till att den dåliga luften i många städer blivit lite mindre dålig, i alla fall tillfälligt. Det kinesiska ”fotavtrycket”? Hur stora utsläpp svarar då Kina för? Den 29 oktober 2015 publicerade Dagens Nyheter (DN) uppgifter om utsläppen av koldioxid i världen (observera dock att dessa siffror är från 2012). Enligt DN står Kina för de största utsläppen av alla länder, ca 8040 miljoner ton koldioxid per år. Det kan jämföras med USA (ca 5540 miljoner ton), Indien (ca 2070 miljoner ton) och Sverige (ca 88 miljoner ton). Om man istället mäter utsläppen per person i respektive land visar det sig enligt DN att den genomsnittlige amerikanen i USA släpper ut mest av dessa fyra länder, 17,5 ton koldioxid per år. Därefter kommer Sverige (9,3 ton koldioxid), Kina (5,8 ton koldioxid) och Indien (1,7 ton koldioxid). Den genomsnittlige kinesens påverkan, hens ”fotavtryck”, på den globala luftmiljön är således en tredjedel av den genomsnittlige amerikanens. Migrantarbetarna Det var förbättringarna inom jordbruket på sjuttiotalet samt de ekonomiska reformerna från slutet av sjuttiotalet som skapade förutsättningar för den snabba ekonomiska utveckling som följde. En viktig förutsättning var möjligheterna för utländska företag att etablera sig i Kina samt för kineser att själva bygga upp företag – i kombination med att det blev lättare för folk på landsbygden att lämna byarna för
att bli s.k. migrantarbetare i de växande industristäderna längs kusten. Levnads- och arbetsvillkoren för dessa migrantarbetare var förfärliga under de första decennierna – och är så i många fall fortfarande om än med en del förbättringar. Trots detta var det inte någon brist på villiga arbetare under de första tjugo åren eller så från slutet av åttiotalet. Anledningen var för det första att arbetet på risfälten i byarna knappast var mindre slitsamt. För det andra tvingades folk iväg från byarna därför att trycket på resurserna blev för stort. Räddningen blev migrantarbetarna – för migranterna själva som slapp svälta och för deras familjer som var kvar i byarna och som fick regelbundna försändelser av pengar från de unga som gett sig av till städerna. Även små summor blev viktiga för bybor som var vana vid att leva i ett i stort sett kontantlöst samhälle – men som på grund av reformpolitiken och folkkommuneras avveckling plötsligt tvingades betala avgifter för skolor, hälsovård m.m. Dessa avgifter, som infördes under åttiotalet, kom således att ytterligare öka pressen på unga kineser på landsbygden att bli migrantarbetare i städerna. Dessutom ska byborna också betala diverse skatter, till staten, länet, distriktet och bykommittén. Däremot får man inte mycket av samhällsservice för dessa skatter och det finns en misstanke om att staten avsiktligt gör det besvärligt för folk på landsbygden att stanna kvar – för att tvinga iväg dem till städerna och industrierna. Samtidigt hämmas migrationen genom hukou-systemet. Det innebär att de som flyttar till städerna inte blir bokförda där. Det är Kinas så kallade flytande befolkning på ett par hundra miljoner. De går miste om den
sociala service som de i städerna mantalsskrivna får. Halsbrytande urbanisering Kinas urbanisering sker i snabb takt. I boken ”What does China think?” (2008) skriver Mark Leonard (min översättning): ”Byggnadsverksamheten i Shanghai sker i sådan halsbrytande takt att stadskartor
måste ritas om varannan vecka. En stad av Londons storlek växer varje år upp i Pärlflodens deltaområde. I förberedelserna inför de olympiska spelen bygger Kina tillräckligt med nya vägar för att räcka jorden runt fyra gånger. Kina har fört 300 miljoner människor från ett underutvecklat jordbruk till modernitet på bara trettio år – en process som tog 200 år i Europa.” Under perioden 2010-30 är det tänkt att 400 miljoner människor ska urbaniseras, dvs flytta från landsbygden in till de snabbt växande städerna. År 1990 bodde en fjärdedel av kineserna i städer, 2012 ungefär hälften och 2030 beräknas ca 70 procent vara bosatta i städerna. Med urbaniseringen räknar ledningen med en effektivare fördelning av social välfärd för att motverka de stora inkomstklyftorna. Å andra sidan gör stadsbefolkningen av med betydligt mer energi och andra resurser än folket på landsbygden, vilket kan bli förödande för landet om man misslyckas med att drastiskt minska det omfattande slöseriet med energi, vatten etc. En annan följd av urbaniseringen – och utmaning för kommunistpartiet – lär bli allt större krav på renare luft och vatten, hälsosamma livsmedel, service i form av barntillsyn,
tillgång till sjukvård, minskad korruption etc. Frihet? Den politiska utvecklingen i Kina går däremot inte med någon ”halsbrytande takt”. Stora förändringar har skett sedan Mao Zedong dog. Men de har skett i små steg – och inte alltid i progressiv riktning, speciellt inte efter 2012 då Xi Jinping utsågs till partichef. En hel del sker dock under ytan inom kommunistpartiet. Numera har partiet till exempel etablerat en praxis, som tycks vara stabil. Den innebär att det högsta ledarskapet (främst partichefen/presidenten och premiärministern) sitter under två femårsperioder och att nya kandidater till
dessa poster i god tid skolas in på vice-poster. Kineser åtnjuter idag en helt annan personlig frihet än för några få decennier sedan. Men friheten har några tydliga gränser. Numera behöver kineser inte riskera fängelse bara för att de diskuterar kritiska uppfattningar om kommunistpartiet inom familjen eller vänkretsen – eller kritiserar behandlingen av enskilda ärenden. Men den som ifrågasätter kommunistpartiets ledande roll i Kina och vill vädra sina kritiska uppfattningar på Internet gör klokt i att utnyttja det kinesiska språkets alla
möjligheter att dölja upproriska tankar bakom harmlösa och banala formuleringar. Nytänkande? Den nämnde Mark Leonard skriver om ett möte på Kinas akademi för socialvetenskap. Han berättar bland annat om sitt arbete på brittiska Foreign Policy Center, med dess ca tjugo anställda. Hans lilla stolthet över det brittiska centret smälter snabbt bort när han får veta att den kinesiska akademin består av ett femtiotal forskningscentra med sammanlagt fyra tusen heltidsanställda forskare. Detta innebär dock inte att denna kinesiska akademi är 200 gånger mer kreativ och nytänkande än det brittiska forskningscentrat. Inflytandet från några tusen år av klassisk kinesisk auktoritärt tänkande inom utbildning och ett halvt sekel av kommunistisk propaganda är inte något som försvinner på bara några få år eller decennier. Ärorikt att bli rik? Deng Xiaopings ord om att ”det är ärorikt att bli rik” bröt totalt och till synes definitivt med den kollektiva och asketiska anda som Mao Zedong stod för. Det blev signalen till att det inte bara var acceptabelt utan även berömvärt att med kapitalistiska metoder satsa på den egna ekonomiska framgången utan att behöva hindras av, eller få dåligt samvete för, att de allra flesta inte på länge skulle ha någon chans att bli ens lite rik. Istället blev faktiskt många kineser fattigare och otryggare när gamla statliga industrier antingen omvandlades till moderna med förmåga att konkurrera på en global marknad eller helt enkelt lades ned. Dessa gamla industrier var stela och mastodontiska, med gammal teknik och ofta extremt miljöfarliga – men de fungerade även som små välfärdssamhällen med garanterad bashälsovård, pensioner, billiga bostäder etc för dess anställda och pensionärer. Samtidigt har utvecklingen lett till en snabbt växande medelklass, som har råd att köpa
lägenhet och bil, kan åka på semester utomlands etc. Men det råder hård konkurrens. De som inte är födda med sådan tur att de är släkt med de högsta politiska ledarna eller med de nya multimijonärerna eller miljardärerna, måste jobba hårt. För att ha en rimlig chans att lyckas måste man som ung satsa på studier i en omfattning som vore otänkbar för svenska elever. Som vuxen måste man arbeta i en omfattning som vore lika otänkbar för svenskar som vuxit upp med reglerad arbetstid, OB-tillägg, lagstadgad semester etc. Den ekonomiska utvecklingen
har också lett till att Kina idag är ett av de mest ojämlika samhällen i världen. Vidgade klyftor Med privatiseringen, kapitaliseringen, proletariseringen och den snabba tillväxten har inkomstklyftorna vidgats allt mer under de senaste decennierna. Medan Kinas snabba ekonomiska utveckling har bidragit till en utjämning mellan de rika länderna och de fattiga, har den samtidigt skapat allt större samhällsklyftor inom landet. Det
finns fem slags klyftor: mellan städerna och landsbygden, mellan det mer utvecklade östra Kinas kustregioner och det mindre utvecklade västra inlandet, mellan de rika och de fattiga – framför allt i städerna, mellan de fast bofasta och migrantarbetarna i storstäderna samt mellan de som har sådana positioner i samhället att de kan låta sig mutas och alla andra. Man kan tillägga att det också finns påtagliga skillnader mellan majoritetsbefolkningen, han-kineserna, och de många minoritetsfolken – även om de etniska ojämlikheterna kan vara svåra att skilja ut från skillnader i utbildning m.m. Man kan till exempel jämföra skillnaderna mellan den rikaste femtedelen och den fattigaste femtedelen av hushållen i städerna. Enligt Kinas statistiska byrå var den rikaste delen 1985 tre gånger så rik som den fattigaste; år 2006 var den rikaste delen tio gånger så rik som den fattigaste. Dessutom är det så att statistiken anger löner och andra mätbara inkomster och därmed ser det ut som om de fattigaste trots allt ändå fått det bättre under de tjugo åren. Men vad statistiken inte tar med är de förmåner som de tidigare statligt anställda hade i form av billiga bostäder m.m. Det fanns skillnader i Kina under Maos tid, inte minst mellan de i städerna och de på landsbygden. Men i stort rådde en påfallande ekonomisk jämlikhet. Idag har Kina en av de högsta så kallade gini-koefficienterna i världen, till och med högre än USA (medan Sverige fortfarande, trots ökande klyftor även här, har en av de lägsta). Gini mäter graden av ekonomisk ojämlikhet i olika länder och ju högre värden desto större ojämlikhet (men Gini är ett trubbigt instrument som inte visar de extrema skillnaderna, de som kommer fram när man tittar på den rikaste promillen av en befolkning). Den stora frågan är naturligtvis hur stor ojämlikhet ett samhälle klarar av innan det kollapsar? Provinserna? Dn frågan kan även ställas besträffande provinserna. Deng Xiaoping sa att ”…om alla ska kunna bli rika måste några bli rika först”. Det kom inte bara att gälla enskilda utan även provinser. De som blivit rikare först är de södra och östra kustprovinserna. De har framför allt gynnats av närheten till havet när Kinas viktigaste marknader ligger utomlands. De ekonomiska ojämlikheterna mellan kustprovinserna och inlandsprovinserna, liksom mellan städer och landsbygdens byar, mildras dock om man tar hänsyn till prisskillnaderna. De kan vara betydande när det gäller dagligvaror; handlar det om bostäder är de långt större. Till detta kommer de pengar som migranterna skickar hem till familjerna i byarna.
Det görs dock satsningar även i inlandsprovinserna och i de autonoma regionerna. Infrastrukturen i form av vägar och järnvägar har exempelvis byggts ut. Det mest kända exemplet är förmodligen världens högst belägna järnväg som knyter Tibet närmare centrala Kina – en satsning som är kontroversiell just av det skälet. Utvecklingen av de västra delarna av riket handlar framför allt om att utnyttja de råvarutillgångar och energitillgångar som finns där. Det är också först nu, på 2000-talet, som Kina har möjlighet – ekonomiskt och tekniskt
– att göra sådana investeringar i bergiga, högt belägna och glest befolkade områden. Världens största vattenkraftverk, Tre raviner, har exempelvis länge varit en dröm inom Kinas ledning, men det är först sedan senaste sekelskiftet man har kunnat förverkliga sådana drömmar (se Natur & miljö > Tre raviner). Harmoni? Under senare år har kommunistpartiet ofta hävdat att man har ett harmoniskt samhälle som mål. Med den formuleringen ansluter man sig till en flertusenårig vision eller dröm om den stora gemenskapen (Datong). Hur man än förstår detta, är det knappast förenligt med en hög gini-koefficient och vägen dit lär bli lång… I alla fall
finns det tänkare idag som ser ett harmoniskt Kina som en möjlig modell och förebild för omgivande länder i bortre Asien, vilka tänks vilja bli del av en sådan gemenskap. En sådan dröm om en framtida hegemoni för Kina, som inte baseras på militär makt utan på att Kina utgör ett etiskt föredöme, leder tankarna direkt till det gamla kejserliga Kina. Då var Kina ofta militärt svagt, men kulturellt dominerade man de omgivande länderna. De gånger hela eller delar av Kina erövrades av militärt starkare grannfolk sinifierades dessa vanligen och tog snabbt till sig kinesisk civilisation, kultur och språk. Men det finns fler drömmar om Kina, i alla fall enligt den kampanj som partiledaren Xi Jinping lanserat (se Mittens Rike > Den kinesiska drömmen). Bröd och skådespel Om man jämför dagens Kina med gårdagens, dvs det kejserliga Kina, är en skillnad slående: Under två tusen år, fram tills att kejsardömet föll samman 1912, styrdes det kinesiska folket av en administration skolad i
konfuciansk ideologi, enligt vilken furstar och ämbetsmän skulle vara moraliska föredömen. Dagens Folkrepublik styrs snarare av en kombination av godtyckligt tvång från kommunistpartiets sida plus ”bröd och skådespel”. Brödet är den ekonomiska utvecklingen, som inneburit att man inte längre som under Maos dagar måste spendera en stor del av dagen i köer för att komma åt livets nödtorft och som gett mängder av kineser möjlighet att bli rika eller åtminstone att drömma om att bli rika. Skådespelet är den stora mängden TV-kanaler och Internet-spel som lockar människor att sitta hemma istället för att gå ut på gatorna och organisera sig. Framtiden? Kommer Kina att kunna fortsätta med dess snabba ekonomiska utveckling – om än i lite lugnare takt än under de senaste trettio åren? Kommer Kina i så fall att kunna minska de negativa effekterna på miljön och börja utjämna de stora klyftorna mellan olika grupper? I en aktuell rapport försöker Världsbanken analysera förutsättningarna för att detta ska lyckas: China 2030 – Building a Modern, Harmonious, and Creative High-Income Society (2012). I rapporten pekar man på några viktiga trender:
Minskande klyftor? Det finns tecken som tyder på att de stora inkomstklyftorna har slutat att vidgas och kanske till och med börjar minska. Det beror bland annat på följande faktorer som kommer att förstärkas än mer under de kommande åren:
Målet 2030? Kina strävar efter att till år 2030 bli ett modernt, harmoniskt och kreativt höginkomst-samhälle. Med modernt samhälle avses en industrialisering och urbanisering och livskvalitet i nivå med västerlandet. Med harmoniskt samhälle menas bland annat att sociala och ekonomiska skillnader ska minska samt att motsättningar ska löas på fredligt och rättvist sätt, att utvecklingen ska ske i balans med naturen.
Med kreativt samhälle syftas bland annat på att produktionen inte nödvändigtvis ska öka i omfattning utan mer i kvalitet och i mer kvalificerade och avancerade produkter. Med höginkomst-samhälle menas helt enkelt att Kina strävar efter genomsnittsinkomster i nivå med de mest utvecklade länderna och att den djupa fattigdom som fortfarande präglar stora delar av befolkningen ska bli ett minne blott. För att nå dessa mål krävs, enligt Världsbankens rapport, en ny strategi. Den utvecklingsstrategi som mer eller mindre medvetet legat bakom utvecklingen de senaste trettio åren kommer inte att räcka till för att åstadkomma ”ett modernt, harmoniskt och kreativt höginkomst-samhälle”. Ett fattigt land kan i början av dess ekonomiska utveckling
dra nytta av andra mer utvecklade länders erfarenheter, vilket Kina gjort liksom andra länder som exempelvis Japan och Korea. Men när ett utvecklingsland nått en viss nivå och bland annat tagit till sig de senaste teknologiska framstegen räcker det inte längre att bara göra vad andra gjort; man måste till exempel börja bli innovativ. Enligt Världsbankens rapport behöver Kina:
Ny strategi? För att åstadkomma detta krävs som nämnts en ny övergripande stragegi. I rapporten listar Världsbanken sex nya strategiska inriktningar för Kina under de kommande två decennierna: Den första strategiska
inriktningen handlar om balansen mellan staten och det privata. Regeringen måste uppmuntra ökad konkurrens i ekonomin. Allmänna resurser måste användas för att finansiera en bredare service för att kunna hantera en allt mer komplex ekonomi. Den andra handlar om att stimulera innovationsförmågan, med bland annat fri och rättvis konkurrens mellan alla företag (idag gynnas till exempet statligt ägda företag). Den tredje handlar om att motverka miljöförstöringen. Istället för att betrakta miljöskydd som en börda och ett hinder måste
Kina istället se det som en möjlighet till utveckling och ett nytt tillväxtområde. Det finns ingen anledning för Kina att upprepa vad andra länder gjort tidigare, dvs att först bli rik för att därefter börja städa upp efter sig. Den fjärde handlar om att främja jämlikhet och social trygghet. Man måste främja lika möjligheter för alla i samhället, särskilt för de hittills missgynnade. Det gäller till exempel migrantarbetarna och befolkningen i de fattigare provinserna i det inre av Kina. Den femte inriktningen handlar om att skapa
ett genomtänkt, hållbart, flexibelt och transparent skattesystem för att bland annat klara av den period av lägre ökningstakt av ekonomin som förväntas. Den sjätte strategiska inriktningen handlar om att utveckla ömsesidigt gynnsamma relationer med omvärlden. En fortsatt integration med världsmarknaden är nödvändig. Kina behöver också engagera sig mer i att tillsammans med andra länder vara aktiv i formandet av det globala samarbetet. Oberoende statistik? Man kan tillägga att den politiska ledningen i Kina också behöver skapa ett självständigt institutet för nationall statistik med mycket stark integritet och med garanti mot påverkningar från kommunistpartiet, regeringen eller andra intressen – hur det nu ska gå till i ett genomkorrumperat land? Ett sådant institut måste också få medel och resurser att ta fram egen statistik lokalt och regionalt eftersom lokala och
regionala ledare är vana vi att manipulera den egna statistiken för att göra högre nivåer nöjda. Insamlandet och presenterandet av statistik är idag, liksom andra offentliga institutioner, styrd av kommunistpartiet. Så har det varit sedan femtiotalet. Då, under kampanjen Stora språnget (1958-62), manipulerades produktionssiffrorna från folkkommunerna vilt – med resultat att ledningen i Beijing inte visste vad som hände och därför inte kunde stoppa kampanjen i tid. Det är en gåta att högsta politiska ledningen kan tillåta sådan manipulation
eftersom det omöjliggör en rationell samhällsplanering. Reformprogram 2013 I början av november 2013 höll kommunistpartiet ett internt toppmöte, det så kallade tredje plenarmötet, då man diskuterade ett antal reformförslag (se Makt & rätt > Reformprogram 2013). Att fundera på…
2016-10-08 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net webb.folkbildning.net/kina |
 |