Utmaningar för partiet – och för Kina   Ledningen för Folkrepubliken Kina står inför ett antal överväldigande utmaningar. Det handlar bland annat om: Samhällsklyftorna Socio-ekonomiska problem Naturresurserna & miljön Relationerna med omvärlden Utmaningar för partiet själv En del av de kinesiska utmaningarna är sådana som man delar med stora delar av världen i övrigt. En sådan utmaning är skillnaderna i inkomster mellan olika delar av landet. Den här kartan visar BNP (bruttonationalprodukt) per invånare i respektive provins 2011 (ju rödare desto högre inkomst): (Källa: Kinas statistiska byrå/www.tealeafnation.com) Andra utmaningar är mer specifika för just Kina – men på grund av Kinas storlek kommer hanteringen av dem inte bara att påverka Kinas folk. En sådan utmaning är frågan om de etniska minoriteternas ställning. Under trettiotalet, då kommunisterna kämpade mot nationalistregeringens trupper, lovade Mao Zedong Kinas minoriteter självstyre. De skulle få rätt att välja full självständighet om de skulle föredra det. Men efter den kommunistiska segern 1949 talades det inte mer om något löfte om full självständighet. Idag finns ett antal ”autonoma” regioner och län där olika minoritetsfolk är i majoritet. Men något nämnvärt oberoende råder inte; där liksom på andra ställen är det kommunistpartiet som styr. En annan utmaning är uppgörelsen med det förflutna, med kommunistpartiets förtryck av oliktänkande, med dess tvångsmetoder m.m. Framför allt handlar det om en uppgörelse med Mao Zedong och den roll han tilläts spela av de andra ledarna för partiet. Det är en uppgörelse som kommer att sträcka sig långt utanför partiets innersta kretsar och till exempel omfatta också alla dem som lät sig lockas med i hetsjakten på ”högeravvikare” och i förstörelsen av en stor del av Kinas kulturarv under kulturrevolutionen. Ytterligare en uppgörelse som rimligen inte kan förbigås i det oändliga handlar om ansvaret för massakern på torget vid Himmelska fridens port i Beijing 1989. En utmaning som kanske känns mer ödesmättad är frågan om Kinas enhet kan bevaras, och då syftar jag inte bara på Tibet och Xinjiang. Det finns historiska centrifugala krafter som under några perioder har splittrat riket, senast 1912-49, under perioden mellan kejsardömets fall och etablerandet av folkrepubliken. Kan provinserna i det idag mer decentraliserade Kina komma att bli så oberoende att den nationella regeringens makt blir mer symbolisk än reell? Klyftorna? En utmaning är hur man ska hantera de vidgade ekonomiska klyftorna i samhället. Det handlar egentligen om tre slags ojämlikheter: För det första mellan de rika och de fattiga. Från att ha varit ett av de ekonomiskt mest jämlika länderna i världen har folkrepubliken blivit ett av de mest ojämlika. Enligt Kinas statistiska byrå var den rikaste femtedelen av hushållen 1985 tre gånger så rik som den fattigaste femtedeln; år 2006 var den rikaste delen tio gånger så rik som den fattigaste. Skillnaderna i inkomster mellan städer och landsbygd, framför allt mellan de stora städerna vid kusterna i östra och södra Kina och landsbygden inne i landet. Skillnaderna mellan provinserna i östra Kina och de västra provinserna. Inkomsten per invånare i de rikaste provinserna är ca tio gånger högre än inkomsten per invånare i de fattigaste.   Hur stor ojämlikhet klarar ett samhälle av innan det börjar krackelera? Socio-ekonomiska utmaningar? Det finns även andra sociala problem för den kinesiska ledningen än de som beror på den ekonomiska ojämlikheten: Ett av de största är hur man ska kunna skapa jobb åt den befolkningen som fortsätter växa trots ett-barns-politiken. Det gäller både den stora gruppen lågutbildade och den växande andel av befolkningen som går ut universitet och högskolor. Utan arbeten skapas än mer social oro, vilket knappast är vad kommunistpartiet önskar. Bristen på social trygghet är något som bland annat får människor att spara pengar för oförutsedda utgifter istället för att höja deras materiella standard. Bra för miljön, men mindre bra för en marknadsekonomi. Under de första decennierna fanns det ett grundläggande socialt skyddsnät i folkrepubliken, med exempelvis bassjukvård, men det försvann när företag privatiserades och skulle göras marknadsmässiga. Dessutom avgiftsbelades skolorna, som tidigare varit fria. Vissa reformer har gjorts under senare år för att skapa bättre förhållanden för de allra fattigaste, men effekten återstår att se. Vid varje form av resursöverföring riskerar en stor del att försvinna i den utbredda korruptionen. För att ha en rimlig chans att skapa nya arbeten krävs en stabil och balanserad ekonomisk tillväxt, som helst inte ska vara alltför beroende av världsekonomins svängningar. Men en inhemsk efterfrågan på varor och tjänster är starkt beroende av graden av arbetslöshet samt av det sociala skyddsnätet. År 2050 kommer förmodligen var tredje kines att vara sextio år eller äldre. Samtidigt minskar antalet kineser i arbetsför ålder… Vem ska ta hand om alla framtida pensionärer? Resurserna?   Särskilt på några områden står Kina inför gigantiska resursproblem som måste lösas: Tillgången till sötvatten. Kina har nästan 20 procent av jordens befolkning, men bara sju procent av dess tillgångar på sötvatten. Uttaget av vatten per år ligger långt över det årliga tillskottet. Resultatet är en ständigt sjunkande grundvattennivå. Minskande arealer för odling. Landet försörjer nästan 20 procent av jordens befolkning på mindre än sju procent av dess odlingsbara mark. Jorden utnyttjas visserligen effektivt – och har gjort så under några tusen år – men allt större delar av denna bördiga jord förvandlas till växande städer, nya industriområden och motorvägar. Dessutom, i takt med att levnadsstandarden för allt fler kineser ökar allt mer, blir det också allt fler med kineser med ”medelklassvanor”, med exempelvi allt större efterfrågan på kött… Energi-resurserna. Hur ska man klara av att förse den snabbt växande ekonomin med den energi som krävs – helst utan att ytterligare förvärra de stora miljöproblemen? Miljön? Den stora befolkningen, den snabbt växande industrin och den energi som används är de stora miljöhoten: Luft- och vattenföroreningarna är omfattande. På papperet ser det inte så illa ut med lagar, gränsvärden etc som ofta ligger i nivå med, och ibland till och med över, de som gäller i Västeuropa och Nordamerika. Problemet är efterlevnaden och kontroller är inget man prioriterar. När lokala myndigheter tvingas välja mellan miljöförstörande industrier eller inga industrier alls, då väljer man industrierna och eventuella protester från medborgare tystas. Visserligen har högsta partiledningen under 2013 högprioriterat bekämpningen av miljöförstörelsen – men det återstår att se vilka effekter detta får på det lokala planet. Urbaniseringen går snabbt och är snart i nivå med situationen i mer ekonomiskt utvecklade länder. De växande städerna kräver allt mer land, allt mer av infrastruktur etc. På grund av urbaniseringen, det ökande ekonomiska välståndet och människors drömmar är privatbilismen på väg att bli en logistisk mardröm. Från att ha varit ett land med ett livligt flöde av cyklar i städerna, har dessa städer fått ett alltmer trögflytande flöde av bilar. Relationerna med omvärlden Öppnandet mot omvärlden sedan början av åttiotalet har inneburit att Kina blivit en självklar partner i det internationella samfundet, i Förenta Nationerna och andra sammanhang. Men Kina står också inför några utrikespolitiska utmaningar: Ett gammalt problem är hur man ska hantera Taiwan. Både nuvarande nationalistregering i Taiwan och Folkrepubliken Kina anser att Taiwan är en del av Kina. Det man är oense om är vilken regering man anser vara den legitima. Den situationen har folkrepubliken levt med sedan 1949 och lär nog kunna leva med den länge än om inget drastiskt inträffar. Det som skulle kunna inträffa är att den minoritet i Taiwan som anser att landet helt ska frigöra sig från Kina blir en majoritet och att Taiwans regering gör slag i saken. Det är bland annat med tanke på en sådan möjlighet som den kinesiska flottan byggs ut. Ett nyare problem är relationerna med länderna runt Sydkinesiska havet. Det är först under senare tid som Kina i realiteten har fått tillräckligt med ekonomiska och militära resurser för att kunna hävda kraven på att några grupper av miniöar ska erkännas som kinesiska. Dessa minimala öar är i sig knappast av större intresse, men under havsbotten runt öarna tros finnas stora förekomster av olja. För att stärka det inhemska stödet för folkrepublikens ledning i dessa och andra konflikter med omvärlden har man vädjat till och utnyttjat nationalistiska känslor. Nationalismen är idag kanske den enda kollektiva känsla som kan engagera ”massorna”, men att släppa sådana krafter fria kan skapa betydligt större problem än de eventuellt kan lösa. Partiet själv Kinas kommunistiska parti har även interna utmaningar som det inte kan undvika att hantera och som påverkar människors tilltro till partiets vilja och förmåga att leda landet: Korruptionen är det kanske allvarligaste problemet. Ju längre den pågår desto fler som kommer att drabbas av den… Bristen på ideologi. Har partiet förmåga att möta dem som anser att ett gott liv är något mer än en god ekonomi? En del kineser lät sig till exempel lockas av Falun Gong-rörelsen på nittiotalet och fick känna på vad ett skrämt parti kan ta sig till. Militären. Hur ska partiet kunna förhindra att den allt mer professionella krigsmakten blir en samhällets gökunge samt att den inte bara blir ett hot mot omvärlden utan även mot partiet? Armén fick gripa in för att rädda landet – eller i alla fall partiet – under Kulturrevolutionen. Kommer den att känna kallelsen om tilltron till partiet börjar svikta? Partiets ställning   Slutligen handlar det om kommunistpartiets så att säga existentiella utmaningar: Vågar partiet släppa på censuren och låta människor själva välja vad de vill ta del av och vad de vill låta andra ta del av? Det handlar inte minst om ifall man vill skapa ett verkligt innovativt samhälle? Och hur ska partiet kunna fortsätta att kontrollera informationsflödet inom landet när allt fler studerar utomlands, har utländska affärskontakter etc? Vågar partiet släppa de politiska fångarna och istället delta i de diskussioner om Kinas framtid m.m. som dessa har aktualiserat? Kommer partiet att i det längsta hålla kvar vid dess maktställning eller kommer man att självmant våga satsa på en reell demokratisering av Kina? Reformprogram 2013 I början av november 2013 höll kommunistpartiet ett internt toppmöte, det så kallade tredje plenarmötet, då man diskuterade ett antal reformförslag (se Makt & rätt > Reformprogram 2013).   Att fundera på… Vilka fler utmaningar kan den politiska ledningen stå inför? Vilken eller vilka av dessa utmaningar är de allvarligaste, på kort och på lång sikt? Vad skulle kunna hända om Kinas ledning misslyckas med att ta sig an dessa utmaningar? 2015-09-29 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net  webb.folkbildning.net/kina Kinas städer vimlade förr av cyklister som snabbt tog sig fram. Idag utmärks gatunätet mer av en trögflytande massa av privatbilar.