Från politiserade skolor till kommersialiserade och igen till politiserade?
Under Folkrepubliken Kinas första tre decennier gällde det att ha föräldrar med rätt politisk bakgrund för att få de bästa förutsättningarna till god utbildning. I dagens Kina gäller det att ha föräldrar med tillräckligt tjocka plånböcker. Men fortfarande gäller att ha universitetslärare med ”rätt” inställning, särskilt sedan Xi Jinping 2012 tog över som Kinas högste ledare.
- Vad innebar revolutionen 1949 för kinesiska skolan?
- Hur ser skolsystemet ut idag?
- Hur är tillgången till utbildning?
- Finns det någon vuxenutbildning?
- Vilka är utmaningarna?
För några år sedan var jag på försommaren i Shanghai då man genomförde de årliga nationella inträdesproven till högskolor och universitet (gaokao). Under de två dagar som proven varade låg all byggnadsverksamhet i närheten av testplatserna nere för att inte störa examinationerna. Under de tider då man hade hörförståelse i engelska inställdes alla flygavgångar. Taxi gjorde man klokt i att avstå från de dagarna eftersom de var upptagna med att gratis köra nervösa och förhoppningsfulla kandidater till och från examinationsplatserna. Det traditionella Kina styrdes under hundratals år av en elit av ämbetsmän som gjort sig förtjänta av sina befattningar genom många års studier och genom att ha gått igenom ett antal synnerligen krävande examinationer, vardera omfattande åtta dagar (se Historien > Examinationssystemet). Kina var en meritokrati och utbildning var något som i stort sett alla strävade efter, fattiga som rika. ”Bildningsförakt” var
förmodligen något okänt. När dagens unga kineser lägger ner nästan hur mycket av deras tid som helst på studier har de en mer än tusen år gammal tradition att falla tillbaka på.
Tao Xingzhi Det gamla examinationssystemet avskaffades 1905. I slutet av den sista kejsardynastin och under den republikanska tiden, 1912-49, påbörjades en modernisering och utbyggnad av utbildningsväsendet. Bland annat fanns det några radikala reformatorer, som i tidens anda gjorde exceptionella insatser. Den kanske främste av dem var Tao Xingzhi (1891–1946). Denne Tao Xingzhi, uppväxt på landsbygden i provinsen Anhui, studerade i USA några år i mitten av 1910-talet, medan första världskriget pågick. I USA inspirerades han framför allt av den amerikanske filosofen John Dewey. Det lär ha varit då som han satte upp sitt eget personliga livsmål, att ”…skapa demokrati genom utbildning och inte genom militär revolution”. Senare kom han i Kina att översätta och publicera Deweys bok ”Democracy and Education – an introduction to the philosophy of education” (1916). Efter Tao Xingzhis återkomst till Kina 1917 initierade han, 26 år gammal, ett antal kampanjer för folkliga studier. Han verkade även för att etablera skolor på landsbygden med
utbildade lärare. 1927 grundade han till exempel en lärarskola i Nanjing för att träna lärare som därefter skickades ut på landsbygden för att undervisa i skolor som han själv varit med om att grunda. Lärarutbildningen handlade till stor del om att lära eleverna hur man kan lära sig själv och även om att organisera lärande nätverk. Lärarskolan stängdes dock redan 1930 av dåvarande regeringen på grund av misstänksamhet mot dess inriktning och Tao Xingzhi tvingades fly till Japan (skolan öppnades igen 1951, efter revolutionen, och blev år 2000 ett universitet, Nanjing Xiaozhuang). Efter återkomsten till Kina 1931 tog Tao Xingzhi initiativet till en folkrörelse med skolelever som undervisade vuxna i att läsa och skriva. Den rörelsen spred sig till nästan hela landet. Den sägs ha haft mer än fem miljoner deltagare och över hundra tusen frivilliga lärare. De två tecknen i Taos egennamn, Xing och Zhi, kan för övrigt betyda ”handling” och ”kunskap” – ganska så passande om man säger så.
Expansion under politisk styrning Men första hälften av 1900-talet var en orolig och krigisk period och det fanns inga förutsättningar för någon bred satsning på skolor och universitet. När republiken slutligen besegrades av kommunisterna 1949 låg exempelvis läskunnigheten på bara runt tjugo procent. Efter revolutionen 1949 gjordes för första
gången i Kinas historia en satsning på att ge alla barn möjlighet att gå i skola och att samtidigt öka läskunnigheten för alla, även vuxna. En femårig obligatorisk skola infördes. Men satsningen på skolor syftade inte bara till bättre utbildning utan också till effektivare kontroll av folket. Kursplanerna och innhållet i undervisningen blev starkt politiserat. Något kritiskt tänkande var det inte tal om…
Kulturrevolutionen blev en paus Upp- och utbyggnaden av skolväsendet tog naturligtvis tid, speciellt på landsbygden. 1964 var det genomsnittliga antalet skolår per elev bara 3,2 år (Börje Ljunggren: Kina – vår tids drama, 2009). Det betyder att många barn fick bara något enstaka skolår eller inga alls. Dessutom låg en stor del av den
skolundervisningen och universiteten nere under de första mer tumultartade åren av Den stora proletära kulturrevolutionen (1966-76). Det gällde framför allt gymnasieskolor och universitet i städerna. På landsbygden byggdes däremot nya skolor och antalet elever ökade. Landsbygdens skolor gynnades av att så många lärare och universitetsstuderande skickades dit från städerna för att ”lära av bönderna”. Många stannade upp till ett tiotal år och under den tiden arbetade åtskilliga av dem som lärare i de skolor som tidigare nästan aldrig hade haft några kvalificerade pedagoger. Efter kulturrevolutionen, och speciellt sedan reformperioden startade 1978, satsade man åter på en utbyggnad av skolväsendet, främst i städerna. De centrala
intagningsproven till högre utbildning infördes 1981 och blev en drastisk brytning mot vad som gällt tidigare under kulturrevolutionen. Då var det framför allt viktigt att ha en politiskt rätt familjebakgrund.
Exemplet Gao-byn Det var under 1900-talets andra hälft som skolor gradvis blev alltmer tillgängliga för unga kineser. Som exempel kan man ta Gao-byn i provinsen Jiangxi, söder om Långa floden, som skildrats av Mobo Gao i hans bok ”Gao Village – Rural Life in Modern China” (1999). I denna lilla risodlande by, som hade 160 invånare 1949 och 351 invånare 1997, fanns det bara sex män som var ”läskunniga” 1949. De hade enbart fått lära sig läsa konfucianska klassiker, utan förklaringar. Under första hälften av femtiotalet genomfördes en läs- och skrivkampanj riktad till alla bybor. De undervisades antingen kvällstid under året eller på en dagkurs under december och januari då arbetet med jordbruket i stort vilade. Man fick lära sig läsa och skriva sitt eget namn plus ett antal tecken för kommunistpartiet, klasskamp etc. De allra flesta tappade snabbt intresset efter att ha lärt sig deras namn eftersom de inte såg någon mening med det de förväntades lära sig. Kvinnorna stannade dessutom som regel hemma för att sköta hushållsarbeten. Bara tre unga män fortsatte studierna under en längre period och de fick senare lite mer kvalificerade jobb eller uppdrag. En av dem blev utvald att delta i en särskild kurs några månader i en mindre stad i närheten och han blev därefter medlem i kommunistpartiet.
Första grundskolan Den första grundskolan i distriktet startade 1952, i en annan by ca en och en halv kilometer från Gao-byn. Den utökades efterhand tills den 1958 hade sex årskurser. Under åren 1956-59 gick 25 barn från Gao-byn i den skolan, tre av dem flickor. Men 1962 hade femton av dem hoppat av och bara tio, varav en flicka, fullföljde alla sex årskurserna. Under åren 1959-65 hade Gao-byn bara nio elever i skolan, varav en flicka., och av dessa var det tre som klarade av alla sex skolår. Anledningen till att antalet elever sjönk var dels att det var flera äldre ungdomar som började i nybörjarklasser 1956, dels att undervisningen blev mer formell under sextiotalet med nationella standardprov, vilket gjorde studierna svårare för barn på landsbygden. Skolan var inte heller något för lättjefulla. Eleverna gick till skolan tidigt varje morgon, de flesta barfota, och hem på kvällen, men under dagen fick de
även gå hem för frukost och för lunch. Sex gånger en och en halv kilometer varje dag således. Skolböcker och annat material fick föräldrarna betala. Sådant var subventionerat av regeringen och billigt, men för folk i fattiga byar var även ”tioöringar” stora utgifter. 1965 fanns det tre ungdomar från Gao-byn som gick vidare till motsvarande högstadiet. En gick i en skola ca hundra kilometer bort och kom hem till byn bara en eller två gånger om året. De två andra studerade ca tio kilometer hemifrån och de gick hem varje helg. En av dem var författaren, Gao Mobo, som promenerade hem barfota varje lördag för att återvända till skolan på söndagen. Med sig hade han då en bärstång i vars ena ände hängde maten för veckan (fyra kilo ris, en skål
med saltade grönsaker plus lite fett fläsk eller dofu) och i den andra änden ved för en vecka att ge till skolan. Högstadiestudierna varade dock bara ett år eftersom skolan stängdes hösten 1966, kulturrevolutionens första år, och den förblev stängd till 1968. Istället uppmanades eleverna att revoltera mot deras lärare, vilket de gjorde genom att attackera dem – verbalt och fysiskt – för borgerligt beteende (höga klackar, alltför rund mage, en konfiskerad dagbok som avslöjade att en manlig lärare en gång, på avstånd, blivit sexuellt attraherad av en ung kvinna etc).
Första skolan i Gao-byn Efter de första kaotiska åren under kulturrevolutionen började man bygga ut skolor på landsbygden, som nu prioriterades mer än städerna. Även i själva Gao-byn ordnade man 1969 ett lågstadium för de första tre årskurserna och Gao Mobo, med ett års höstadiestudier bakom sig, blev där s.k. barfotalärare. Från 1969 till 1972 var han den ende läraren i den lilla byskolan som hade 36 elever, varav femton flickor, i de
tre årskurserna (21 av dem fullföljde alla tre läsåren). Han undervisade i kinesiska språket, kalligrafi, aritmetik, musik, konst, sport och jordbruk. ”Barfotalärare” hade ingen formell kompetens och de fick betalt som andra bybor genom arbetspoäng, samtidigt som de också förväntades delta i en del av jordbruket. Efter att Gao Mobo slutat tog andra barfotalärare över. Med reformpolitiken från slutet av sjuttiotalet prioriterades städerna igen, på landsbygdens bekostnad, vilket bland annat ledde till att många barn i Gao-byn inte fick
någon skolundervisning alls. Till detta bidrog även folkkommuneras avveckling i början av åttiotalet (se Historien > Stora språnget).
Folkkommunen Från 1958 till 1981 var Gao-byn en del av folkkommunen Yinbaohu. I denna, liksom i alla andra folkkommuner, ägdes i princip allt gemensamt, inklusive skolbyggnader. Men när Yinbaohu avvecklades 1981 delades alla tillgångar mellan byns familjer och skolhuset såldes. Många skolor på landsbygden stängdes, men det lågstadium som startade i Gao-byn 1969 kunde fortsätta – dock utan något skolhus och med bara två årskurser istället
för tre. Istället fick lärarens hem fungera som skola. Läraren var inte längre en enkel ”barfotalärare” utan skulle vara mer kvalificerad och delvis betald av staten. Men hälften av hans lön (på nittiotalet 1 080 yuan per år) betalades av bykommittén som finansierade den dels med en skatt för alla familjer, dels skolavgifter för de med barn i skolan. I början av nittiotalet uppgick avgiften, som bland annat skulle täcka kostnaderna för skolböcker och annat material, till 60 yuan per barn och år. Resultatet av dessa förändringar
blev färre barn i skolan, vilket främst drabbade flickorna. Det var först 1994 som alla barn i byn i alla fall fick börja skolan. Då hade byborna, enligt Gao Mobo, insett betydelsen av utbildning, även för flickor, eftersom många av de unga börjat resa till industristäder för att bli migrantarbetare. Ju bättre utbildning de hade, desto större chans att få ett mer välbetalt jobb.
Skolorna idag Skillnaden idag är stor gentemot till exempel sextiotalets skolor, men skillnaderna är också mycket stora mellan skolorna i städerna och de på landsbygden. Den hårda politiseringen av skolan har upphört – om än inte helt försvunnit – och kvaliteten har höjts. Men samtidigt har tillgången till utbildning blivit en klassfråga i det Kina som sägs styras av kommunistiska jämlikhetsideal. Innan reformperioden inleddes, under Mao Zedongs tid, var de kinesiska skolorna visserligen fattiga, ofta med outbildade lärare, och präglade
av stark ideologisk propaganda – men de var också gratis. År 1985 genomfördes en kommunalisering av skolan – utan att kommunerna fick några resurser för skolan. Följden blev att föräldrarna tvingades betala skolavgifter – plus att de också fick börja betala för andra samhällstjänster som tidigare tillhandahållits utan avgifter, såsom hälsovård. Under senare år har kommunistpartiet skärpt kraven på kommunerna att se till att alla har möjlighet att gå i skola i åtminstone nio år. Men många kommuner är lika fattiga som förr och
de är ständigt utsatta för frestelsen att satsa de små medel de har på sådant som ger snabbare utdelning än skolor. Skolväsendet består som regel av (det finns avvikelser, exempelvis i en del minoritetsområden):
- Förskola.
- Lägre småskola, 3 år (motsvarande lågstadium i Sverige).
- Högre småskola, 3 år (motsvarande mellanstadium).
- Lägre mellanskola, 3 år (motsvarande högstadium).
- Högre mellanskola, 3 år (motsvarande gymnasieskola) eller yrkesskola.
- Storskola (motsvarande svensk högskola och universitet).
- Olika former av vuxenutbildningar.
Småskolan (6 år) och lägre mellanskolan (3 år) är obligatoriska – i alla fall på papperet.
Skola för alla? I teorin finns skolor för alla, från förskolor till gymnasieskolor eller yrkesskolor. Men i praktiken är det framför allt två stora grupper som inte självklart har en likvärdig tillgång till utbildning som andra: Den ena gruppen är folk på landsbygden, speciellt i de fattigare delarna av det inre Kina. Det är dels en
fråga om fattigdom. Landsbygden är fattigare än städerna och stora delar av landsbygden är fattigare än de delar som ligger nära de expansiva storstäderna. Många familjer har helt enkelt inte råd att betala de skolavgifter som krävs från åtminstone motsvarande gymnasienivån. Dessutom måste föräldrarna bekosta skolböcker, värme m.m. Det är också en fråga om kvalitet. Skolorna på landsbygden är ofta enkla, mycket enkla, utrustningen närmast obefintlig och lärarna outbildade. Den andra gruppen är migranterna, de runt två hundra
miljoner som kommer från landsbygden för att jobba på byggen eller i fabriker i de expansiva storstäderna. Många migranter lämnar deras enda barn kvar i byn hos mor- eller farföräldrar, där de får nöja sig med byskolans ofta låga kvalitet. Andra migrant-par tar med sig barnen till städerna, där de inte har en självklar plats i skolorna eftersom föräldrarna är folkbokförda i deras hembyar. Problemet med migranternas barn i städerna har lättat något sedan början av 2000-talet, men det är långt ifrån löst. Som vanligt handlar det om vem som ska betala och alltför ofta slutar det med att migrantfamiljerna själva får stå för alla kostnader. Ofta krävs migrant-familjerna på höga skolavgifter, som de inte klarar av att betala. Istället har det
växt fram ett antal privata eller halvprivata skolor för migrant-barn med lägre skolavgifter. Kvaliteten är också lägre än andra skolor, men alternativet för många av dessa barn är ingen skola alls.
Råplugg Många elever bor på skolorna, även de i de lägre stadierna – på landsbygden därför att skolorna kan ligga långt från hembyn, i städerna därför att föräldrarna har för långa arbetsdagar och arbetsresor. Råplugg är vad som framför allt gäller, något kritiskt tänkande är det fortfarande knappast tal om. Själva undervisningen är
auktoritär med strikt disciplin. På grund av de vanligen stora klasserna och det pressade schemat går det knappast att bedriva någon mer flexibel undervisning.
Högre utbildning Universitet och högskolor byggs ut i snabb takt. Antalet studerande är 2012 omkring 23 miljoner, vilket är ungefär 1,7 procent av Kinas totala befolkning (motsvarande siffra för Sverige är ca 4,5 procent). Efterfrågan på högre utbildning lär knappast bli mättad på många år trots att sådan utbildning inte längre innebär någon
garanti för att få ett bra jobb. Förr, under den maoistiska tiden och under början av reformperioden, var de som utexaminerades från högskolor och universitet inte bara garanterade ett jobb. De blev också placerade på någon arbetsplats – som kunde vara var som helst i landet. Det finns gott om historier från den tiden då unga förälskade par efter examen hamnade i var sin ända av det stora riket. Med dåtidens kommunikationer och regler för privatresor kunde det gå flera år innan de två kunde träffas igen. Det gamla systemet med garanterad anställning, som man kunde behålla livet ut, kallades ”risskålen av järn”. Idag är ”risskålarna” gjorda av sprödare material och konkurrensen hård.
Konkurrens En problem för Kina är den stora efterfrågan på högre utbildning och inträdesprovens utformning. Följden blir elever som pluggar hårt för att klara proven, inte för att tillägna sig någon bildning. Många och långa läxor är regel. Det hör också till vanligheten att elever, speciellt på gymnasienivå, studerar extra, både på kvällar och helger, för att öka chansen att lyckas bra i inträdesprovet till högre utbildning. Med många och långa läxor, med extra stödkurser, med gymnastiklektioner som kanske ersätts av extra lektioner i engelska eller matematik blir det inte mycket tid över till lek och andra fritidsaktiviteter utomhus. Och en del av den tiden ägnas istället åt datorer – i alla fall inom storstädernas snabbt växande medelklass. Följden har blivit en stor andel närsynthet, med en majoritet istället för en minoritet i skolan som måste använda glasögon. Enligt Torbjörn Petersson behöver fler än 40 procent av eleverna i de lägre årskurserna glasögon och på universitetsnivå använder nästan nio av tio studenter glasögon (Dagens Nyheter 30 september 2012). Eftersom vissa gymnasieskolor blir kända för att ha en hög andel elever som klarar inträdesproven blir det också en hård konkurrens om att komma in på rätt gymnasieskola. Detsamma gäller högstadiet… I de större städerna finns en hel del elitskolor för elever som är mer lyckligt lottade, både vad gäller begåvning och föräldrar. Bland dessa föräldrar blir det också allt vanligare att försöka få in barnen på prestigefyllda utländska universitet, såsom Cambridge i England eller Harvard i USA.
Vuxenutbildning Efter revolutionen 1949 gjordes en stor satsning på att öka läs- och skrivförmågan för vuxna. Man nådde betydande framgångar, men det visade sig efter en del år att det inte bara gällde att lära sig läsa. Lika viktigt var att behålla läsförmågan. Problemet är att det tar lång tid att lära sig ett tillräckligt antal skrivtecken, och för att man inte ska glömma dem krävs att man regelbundet läser och skriver. Framför allt på landsbygden fanns det under folkrepublikens första decennier få tillfällen för vanliga bönder
att träna läsförmågan, som därför gick tillbaka under slutet av sextiotalet och under sjuttiotalet. Det finns idag en hel del vuxenutbildning i Kina, ofta arrangerad av särskilda enheter inom universiteten. Det finns kvällskurser av olika slag. Kina har också satsat en hel del på distansutbildning, vilket började med TV- och radiokurser och som numera alltmer är Internet-baserade. En hel del kurser riktar sig exempelvis till dem som inte klarat av inträdesproven till universitet och högskolor.
”Folkbildning”? Sedan början av 2000-talet sker även en ökad satsning på icke-formella vuxenstudier i alla slags ämnen, ungefär som de studiecirklar som svenska studieförbund erbjuder. I Kina är intresset för övrigt stort för svensk folkbildning. Skillnaden mellan Sverige och Kina är främst två:
- I Sverige är studieförbunden grundade av folkrörelser och får statsbidrag för att bedriva folkbildning i form av studiecirklar och olika kulturarrangemang. I Kina är det de lokala myndigheterna som anordnar och finansierar sådana studier.
- I Sverige består en typisk studiecirkel av 5-15 deltagare, vilket gör det möjligt för varje enskild deltagare att vara aktiv i diskussioner under varje sammankomst. I Kina kan sådana studiegrupper vara lika små som i Sverige, men ofta består de av 30-40 deltagare, som då mer fungerar som traditionella skolklasser med förmedlande lärare och mottagande elever.
Det finns inte heller någon uttalad målsättning i Kina om att icke-formella vuxenstudier ska stärka demokratin – vilket knappast hade varit att vänta med nuvarande politiska system. Det syftet är centralt och
grundläggande för det statliga stödet till svensk folkbildning (studieförbund och folkhögskolor).
Kreativitet? Många skolor och utbildningar i Kina är kända för att utexaminera skickliga ingenjörer etc – men någon nobelpristagare har man ännu inte fått. Tidskriften ”The American Scholar” publicerde 2008 en artikel av Ha Jin, professor vid universitetet i Boston en artikel 2008, The Censor in the Mirror. Ha Jin skrev bland annat:
”Utbildningskrisen har flera år varit ett hett ämne i Kina. Varför är så många kinesiska studenter bra på att klara tester men dåliga på analytiskt tänkande? Varför är många kinesiska akademiker mindre kreativa och innovativa än kollegor i väst? Förutom kommersialiseringen av utbildningen har frånvaron av en fri och tolerant miljö hämmat den intellektuella utvecklingen hos studenter och lärare.” (min övers.) Man kan få en uppfattning om skillnaderna mellan kinesiska skolor och västerländska genom denna video om
ett experiment i en brittisk skola, där en klass under ett år undervisades av kinesiska lärare med kinesiska metoder och disciplin: Bohunt School.
Västerländska värderingar? Frånvaron av ”en fri och tolerant miljö” har blivit än tydligare sedan Xi Jinping hösten 2012 tog över som generalsekreterare i kommunistpartiet och därmed som Kinas högste ledare. Kontrollen över universitetslärarna har alltid funnits sedan kommunisternas seger 1949, men har mildrats påtagligt sedan reformperioden inleddes i slutet av sjuttiotalet. Men med Xin Jinping vid styret har kontrollen blivit markant hårdare. I januari 2015 kom till exempel tydliga uppmaningar från ledning till universiteten att aldrig tillåta böcker som främjar ”västerländska värderingar” eller sådana som ”smutskastar socialismen” (se exempelvis följande artikel i The Guardian eller följande artikel om
China's War on Western Values). Vad räknas då som ”västerländska värderingar”? Ja det undrar också en professor och tidigare dekan vid den juridiska fakulteten i Beijings universitet, Shen Kui. I ett brev till utbildningsministern, Yuan Guiren, ställer han tre frågor, bland annat följande: • Hur skiljer man på västerländska och kinesiska värderingar? Han påminner om marxismen, som kommunistpartiet hyllar och som onekligen kommer från väst.
Finansieringen Trots den snabba utbyggnaden av hela utbildningssystemet satsar Kina relativt lite på skolor och högskolor, räknat som andel av bruttonationalprodukten. Det är mycket man tvingas avstå från. År 2005 deltog jag exempelvis ett par veckor på en kurs på universitetet i Liaocheng, en stad söder om Beijing. Det var mitt i vintern och nästan lika kallt inomhus som utomhus. Jag såg aldrig att någon av oss studerande tog av oss ytterkläderna. Sedan 2007 ska alla grundskolor på landsbygden vara avgiftsfria – men centrala beslut överensstämmer inte alltid med den bistra verkligheten långt från huvudstaden. Som man sa förr i tiden: Himlen är hög och kejsaren långt borta.
Att fundera på…
- Hur skapa ett utbildningsväsende som i praktiken är tillgängligt för alla och inte missgynnar vissa grupper?
- Hur tillförsäkra en någotsånär likvärdig kvalitet i skolorna över hela landet?
- I Kina dominerar auktoritär undervisning, med aktiva förmedlande lärare och passiva mottagande elever. Hur ändra på denna tradition utan att förlora i kvalitet?
- Ju större klasserna är desto svårare att bryta den auktoritära undervisningen och få mer aktiva elever. I Kina består klasserna ofta av femtiotalet elever, vilket gör det nästan omöjligt att bedriva en mer flexibel undervisning.
- Ett problem är bristen på kreativ träning i skolorna, vilket dels beror på de stora klasserna, dels på den auktoritära undervisningen.
- Den tidigare starka politiska indoktrineringen har till stor del upphört med reformeringen efter 1978. Men fortfarande anses det vara viktigare att tänka rätt än tänka fritt – och sedan 2012 har kontrollen över lärarna och böckerna skärpts.
2015-08-07 © Tore Persson webb.folkbildning.net/kina
|