Stad och landsbygd – som  ”apartheid” eller…? I Kina råder stora skillnader mellan folk bokförda i städerna och de på landsbygden. Systemet har av vissa betraktare jämförts med det tidigare apartheid-systemet i Sydafrika eller med villkoren för illegala immigranter i USA. Vad innebär det kinesiska systemet? Vilka är skillnaderna mellan stad och landsbygd? Vad menas med ”hukou”? Vad har reformerna inneburit? Urbaniseringen, inflyttningen till städerna från landsbygden, är ett globalt fenomen. Över hela världen växer städernas befolkning snabbare än landsbygdens. Många på den rena landsbygden eller i mindre orter väljer att flytta till större städer. Det som lockar är kanske framför allt möjligheterna till fler och mer intressanta jobb, men också sådant som rikligare socialt och kulturellt liv. Överallt har städer naturligen ett rikare utbud av arbeten, kultur, skolor, affärer etc. Men det brukar inte vara några skillnader mellan städerna och landsbygden vad gäller rätt till samhällstjänster. Svenska pensionärer får exempelvis pensioner oavsett var de råkar bo. Men i Kina är det annorlunda. En statlig livegenskap Under femtiotalet konstruerade den nya kommunistiska regimen ett samhälle med stora skillnader mellan de som bodde i städerna och de på landsbygden. Stadsborna fick ett antal förmåner, som av staten garanterade pensioner, medan de på landsbygden förutsågs ”dö med stövlarna på”. Folket på landsbygden blev dessutom bundna till deras byar och kunde inte flytta. De blev i praktiken ”livegna”, men med partiet som överhet istället för någon godsägare. De på landsbygden blev således klart diskriminerade jämfört med stadsborna. Och detta system infördes av ett kommunistiskt parti som framför allt sa sig kämpa för de vanliga bönderna och som leddes av en bondson, Mao Zedong. Städerna De fördelar som städernas befolkning hade fram till åttiotalet var säkra jobb, den så kallade risskålen av järn, subventionerade bostäder, tillgång till skolor och hälsovård. Genom ransoneringar var de också garanterade billiga baslivsmedel och det viktigaste vad gäller kläder m.m. Stadsborna hade dessutom pensioner när de blev tillräckligt gamla och de fick viss ledighet för att ta hand om nyfödda barn. Städerna var naturligtvis beroende av landsbygden för den mat bönderna producerade. Men med den relativt begränsade ekonomiska utvecklingen före åttiotalets reformer fanns det inte någon större efterfrågan på arbetskraft från landsbygden. Istället hölls bönderna kvar i deras byar genom det så kallade hukou-systemet, som innebar att man var permanent folkbokförd i den by där man var född och inte hade rätt att ta sig till någon annan ort. Denna bundenhet till hembyn, denna moderna ”livegenskap”, drabbade alla på landsbygden, ca 80 procent av Kinas befolkning under folkrepublikens första decennier. Landsbygden Människorna på landsbygden hade det betydligt fattigare än de i städerna och de var beroende av den samhällsservice som deras respektive folkkommuner mäktade med. Det fanns som regel viss skolundervisning, om än inte särskilt omfattande och långt ifrån för alla. Det fanns viss hälsovård, ofta i form av så kallade barfotaläkare med begränsad utbildning. Maten var på många håll knapp, efter att man levererat vad staten krävde. Det vete, ris etc bönderna levererade användes dels för städernas behov, dels för att betala för importen av maskiner m.m. från Sovjetunionen och andra länder. Man levde också under betydligt större osäkerhet än de i städerna. Återkommande perioder av för lite eller för mycket vatten drabbade framför allt landsbygden. Dessutom tillkom partiledningens experimenterande med olika kampanjer. Det var exempelvis de på landsbygden som svalt, och i många fall dog, som följd av kampanjen Stora språnget, medan stadsborna klarade sig, om än med ensidigare kost än vanligt (se Historien > Stora språnget). Ändå var levnadsvillkoren uppenbarligen bättre jämfört med hur det var under 1900-talets första hälft, vilket visas av den klart ökande medellivslängden. Reformerna Landsbygdens folk tvingades således bo kvar i sina byar fram till att de ekonomiska reformerna började genomföras under åttiotalet. Dessa reformer ledde till en snabb utveckling, först på landsbygden och därefter också i städerna, framför allt i städerna. Och med allt fler industrier och andra företag i städerna ökade efterfrågan på arbetskraft, vilket ledde till att det blev tillåtet för bönder och andra på landsbygden att resa fritt. Under de första två decennierna försökte myndigheterna att kontrollera och begränsa inflyttningen till städerna. Det var först från 2001 som migrationen officiellt uppmuntrades. Samtidigt upplöstes folkkommunerna och ersattes av familjejordbruk, vilket innebar att bönderna inte längre var anställda utan istället blev arrendatorer av statligt ägd jord. Följaktligen behövde de inte längre fråga någon om lov ifall de ville flytta till någon stad för att söka jobb eller ta anställning på ett av de lokala företag som växte upp på landsbygden. Följden blev att allt fler från landsbygden, framför allt yngre, började söka sig till städerna för att få arbete.   Men denna nya rörlighet innebär inte att hukou-systemet har avskaffats. Fortfarande är man folkbokförd i sin hemby och det är bara där man har rätt till någon form av skola och hälsovård. De migranter som från landsbygden dragit till städerna för att utföra de jobb som de infödda stadsborna helst inte vill befatta sig med – riskfyllda byggjobb, enformiga löpands band-arbeten etc – har blivit andra klassens medborgare. Eftersom de inte är folkbokförda där saknar de den sociala trygghet som existerar för de fast bofasta i städerna. Det betyder till exempel att migranternas barn inte har någon självklar rätt att gå i skola i städerna. Förhållandena kan skifta från stad till stad i hur svårt det kan vara att bli folkbokförda där; det innebär ju ökade kostnader för skolor m.m. Men alternativen för de allra flesta migranterna är att betala en särskild skolavgift, att tillsammans med andra migrant-föräldrar organisera egna skolor eller att lämna kvar eventuella barn i hembyarna där de växer upp tillsamman med mor- eller farföräldrar och ofta bara träffar föräldrarna en vecka om året, under det kinesiska nyåret. År 2013 var det fler än 60 miljoner barn till migranter som levde kvar i hembyarna utan deras föräldrar – en uppgång med 150 procent sedan 2010. Men det finns storstäder och andra städer. De större städerna drar till sig migranter från hela landet medan de mindre främst attraherar folk från de omgivande landsbygderna. Det innebär att migranterna i mindre städer ofta kan ha tätare kontakter med familjer och andra som är kvar i hembyarna. Avskaffandet av folkkommunerna i början av åttiotalet ledde också till att den samhällsservice som kommunerna ansvarade för på landsbygden kollapsade. Det gällde inte minst skolor och hälsovård. Situationen har förbättrats något sedan millenieskiftet, men fortfarande är skillnaderna mycket stora mellan hur folk lever på landsbygden jämfört med situationen i städerna – och mellan de som flyttat in från landsbygden och de som är folkbokförda i städerna. Markförsäljning Det som lockar i städerna är förmodligen främst möjligheterna till bättre och mer välbetalda jobb än slitet på risfälten. Men en hel del tvingas också iväg från byarna därför att den mark de arrenderat av kommunerna säljs för att ge plats för bostäder eller industrier. Det är en av de få inkomstkällorna för fattiga landsbygdskommuner. Detta är en av de vanligaste anledningarna till lokala protester. Men sådana protester riktar sig vanligen inte mot försäljningen som sådan utan mot att de som haft rätt att bruka jorden ofta anser sig få alltför lite i kompensation. Det finns exempel på att de tidigare bönderna bara får en femtiondedel av vad kommunen tjänar på försäljningen. Markförsäljningen innebär också att den totala mängden odlingsbar jord i landet minskar. Från mitten av åttiotalet fram till ca 2005 ska ungefär tio miljoner hektar åkerjord ha gått förlorad; det motsvarar Lapplands totala yta. Det finns visserligen en lag från 2007 som syftar till att garantera att den totala mängden odlingsbar jord – som i Kina är liten i förhållande till landets storlek – inte får understiga 120 miljoner hektar för att inte Kinas självförsörjning av livsmedel ska äventyras. Men, som nämnts, markförsäljning är en av få möjligheter för landsbygdskommuner att få inkomster, och exploateringarna fortsätter… Byarna som reträttplatser Fattiga landsbygdskommuner försöker naturligtvis få in de inkomster som är möjliga. Man har knappast något val. Byarna på landsbygden fungerar dessutom som reträttplatser för deras döttrar och söner i städerna ifall de skulle bli arbetslösa, vilket hände med ca 25 miljoner under finanskrisen 2008–09. Dessa migrantarbetare har ingen arbetslöshetsförsäkring att ta till, istället återstår alternativet att tillfälligtvis återvända till hembyarna. Urbanisering? Inflyttningen till städerna, urbaniseringen, sedan åttiotalet har på flera sätt varit spektakulär i Kina. Det gäller framför allt de riktigt stora städerna, som Shanghai, och de nya snabbt växande städer som knappt fanns i sinnevärlden före åttiotalet, som Shenzhen, strax intill Hongkong i södra Kina. I början av 2010-talet passerades den gräns då stadsbefolkningen i Kina blev större än den på landsbygden. I alla fall är det så enligt statistiken, men den är delvis missvisande: En del av dem som räknas som stadsbor lever egentligen i mindre byar, men inom områden som administreras av städer (detta gäller även statistiken i många andra länder). När städerna växer slukas en hel del byar som förvandlas till små sovstäder. De ursprungliga byborna blir då folkbokförda i städerna, till skillnad från de migranter som ofta hittar de billigaste hyresrummen i dessa byar. Framför allt visar inte statistiken att runt en tredjedel av de som arbetar och bor i städerna inte är folkbokförda där utan i deras ursprungliga hembyar. Med en total befolkning på över 1300 miljoner i Kina räknas således runt 700 miljoner som stadsbor (2015) medan resten, drygt 600 miljoner, lever på landsbygden. Men av de 700 miljonerna i städerna saknar kanske 250 miljoner de sociala rättigheter som de som är folkbokförda i städerna har. Om man således ser på var människor är folkbokförda istället för var de råkar bo dominerar fortfarande landsbygden, med ca två tredjedelar av Kinas befolkning. Enligt officiella uppgifter hade Kina år 2014 sammanlagt 665 städer, indelade i följande fyra kategorier: 54 mega-städer (över en miljon invånare), 78 stor-städer (mellan en halv och en miljon invånare), 213 medelstora städer (mellan 200 000 och 500 000 invånare) samt 320 små-städer (färre än 200 000 invånare). Med invånare menas här de som är folkbokförda i städerna och således inte den så kallade flytande befolkningen på totalt ett par hundra miljoner migrantarbetare från landsbygden. Framtiden? Hösten 2013 annonserade kommunistpartiet om ett antal planerade reformer, som ska genomföras men oklart i vilken omfattning och hur snabbt. Det ska bland annat bli lättare för folk på landsbygden att flytta till städerna och där bli folkbokförda med sociala rättigheter (skola, sjukvård etc). Förmodligen kommer nuvarande restriktioner att till en början avskaffas i mindre städer medan de stora får vänta (se Makt & rätt > Reformprogram 2013).  Det är också meningen att städerna ska fortsätta att växa. År 2012 utgjorde stadsbefolkningen enligt den officiella statistiken ungefär hälften av Kinas befolkning. Omkring 2025–30 beräknas sjuttio procent bo i städerna. Och då är det meningen att alla som permanent bor i städerna också ska vara folkbokförda där med alla sociala rättigheter – i alla fall enligt ett uttalande av premiärministern Li Keqiang 2013. Fler människor i städerna får följder och kan öka möjligheterna till förbättringar på landsbygden: Med större städer kan också en större andel av befolkningen bli del av den nya medelklassen med ökande efterfrågan på konsumtionsvaror, vilket kommer att fungera som en starkare motor för Kinas fortsatta ekonomiska och industriella utveckling (som idag är alltför beroende av utländska marknader). En minskande landsbygdsbefolkning ökar möjligheterna att slå ihop mindre jordbruk till större, som lättare kan mekaniseras och bli mer lönsamma. Det blir lättare att förse en minskande befolkning på landsbygden med bättre skolor, sjukvård etc och därmed minska otryggheten och den sociala oron. Men en sådan utveckling skulle kräva stora investeringar i skolor, sjukvård etc i städerna för att de landsbygdsbor som redan finns där och de som beräknas tillkomma ska kunna ta del av den service som stadsborna idag har. Det handlar om de runt 250 miljoner som dag lever och arbetar i städerna utan att vara skrivna där och kanske ytterligare lika många som kan flytta dit före 2030. Hundra miljoner diskriminerade barn Det handlar inte minst om migranternas barn. Enligt en artikel i Caixin, 'Left-Behind' Children Need Our Attention Now (2015-07-01), är det 61 miljoner barn som lever utan deras föräldrar. Av dessa är det två miljiner som inte har någon vuxen alls som tar hand om dem. Inte alla migranternas barn är lämnade kvar hemma i byarna; 36 miljoner lever med deras föräldrar i städerna men utan att ha tillgång till de skolor m.m. som de barn och ungdomar har som är folkbokförda i städerna. De handlar således om närmare hundra miljoner barn som på grund av hukou-systemet är systematiskt diskriminerade. Att fundera på… Hur kunde hukou-systemet, med ”livegenskap” för majoriteten av Kinas befolkning, införas av ett kommunistiskt parti som hade en armé av bönder och som leddes av en bondson, Mao Zedong? Vilka för- och nackdelar har nuvarande hukou-system, dvs med att människor på landsbygden visserligen kan resa fritt, men att de inte kan folkbokföra sig var de vill? 2015-07-19 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net  webb.folkbildning.net/kina Shanghai på natten. En by i södra Kina.