Korruptionen – ett hot mot landet eller mot partiet?
Korruptionen i Folkrepubliken Kina är förmodligen – kanske tillsammans med miljöförstöringen – det största enskilda hotet mot kommunistpartiets ställning och mot Kina som en enparti-stat.
- Vad handlar korruptionen om?
- Hur omfattande är den?
- Hur gynnas korruptionen?
- Vad gör partiet?
Det som gör korruptionen till en så svår fråga för kommunistpartiet är det dilemma partiet befinner sig i. Som en av partiveteranerna, Chen Yu, lär ha sagt: Bekämpas korruptionen alltför lite förstörs landet; bekämpas den alltför mycket förstörs partiet (ur Bergsten m.fl: China’s Rise – Challenges and Opportunities, 2008, min övers.).
Allt större problem Korruption är inget nytt fenomen i Kina. Under den kejserliga tiden var den ett ständigt problem, särskilt under kejsardynastiers återkommande perioder av svaghet. Under den maoistiska perioden, 1949-76, var den vanliga ekonomiska korruptionen förmodligen lägre än kanske någonsin förr eller senare. Däremot var den korruption som handlar om favoriseringar kanske värre än någonsin, genom att i princip alla högre tjänster tillsattes på ideologiska grunder. Men med de ekonomiska reformerna från slutet av sjuttiotalet i kombination med fortsatt absolut maktmonopol för kommunistpartiet – och med den snabba ekonomiska utvecklingen – har den ekonomiska korruptionen uppnått nivåer som den tidigare troligen aldrig nått – samtidigt som den bara delvis och med tveksamhett har bekämpats. Korruptionen har växt till att upplevas som ett allt större problem. Enligt det amerikanska institutet PewResearch ansåg hälften av alla kineser 2012 att korrupta offentliga tjänstemän är ett allvarligt problem (jämfört med
knappt fyrtio procent 2008). enligt en annan undersökning anser nästan hälften av alla kinesiska hushåll att polisen är korrupt eller extremt korrupt (The 2010-2011 Transparency International Global Corruption Barometer). Korruptionen bland affärsmän anses vara mindre allvarlig; bara 32 procent ansåg det vara ett stort problem 2012 (en ökning med elva procentenheter sedan 2008). Gåvo-kultur Utöver korruptionen inom den offentliga förvaltningen och inom affärslivet finns det en utbredd ”gåvo-kultur” i Kina som inte ligger långt från mutor. Det handlar om de gåvor som underlydande vid vissa tillfällen förväntas överlämna till överordnade, till exempel efter ha gjort en utlandsresa. I Sverige har man möjligen med sig något gott till kaffet åt arbetskamraterna; i Kina överlämnar man en present till närmsta chefen (som kanske dessutom beviljat extra ledighet för semestern). Och det bör inte vara alltför enkla presenter, för lite högre tjänster kan det till exempel handla om en äkta Rolex-klocka. En kines nämnde vid något tillfälle att det är lika bra att ingen kinesisk forskare ännu fått något nobelpris eftersom han i alla fall hade blivit tvungen att dela det med hans överordnade. En vanlig tradition i Kina är även s.k. helgdags-korruption, dvs vanan att ge bort stora penningsummor eller lyxiga gåvor under exempelvis det kinesiska nyåret. Formellt handlar det om gåvor, men värdet av dem är ofta sådant att de i praktiken kräver någon slags gentjänst och därmed fungerar som mutor. Inför nyåret 2007 gick exempelvis en partiveteran
ut med en varning till kollegor och statstjänstemän för att acceptera sådana ”gåvor”. Som exempel gavs en tjänsteman på länsnivå som under fem års tid tagit emot sådana gåvor till ett värde på nästan en miljon.
Guanxi Med gåvor och tjänster göder man det nätverk av personliga relationer, guanxi, som spelat och fortfarande spelar en stor roll i bland annat affärslivet. Starka personliga relationer är naturligtvis viktiga i alla kulturer, men möjligen spelar de en större roll i Kina. Sådana relationer är inte likvärdigt med korruption, men när de utnyttjas för att av offentliga tjänstemän få särskilda favörer då har man kommit långt från idealet om den neutrale, saklige och omutlige ämbetsmannen.
Hur korrupt? Enligt Transparency International, som varje år rankar världens länder enligt hur ”korrupta” de anses vara, låg Kina 2012 på plats nr 80 av totalt 174 länder (en uppgång
från placeringen 72 år 2007). Bäst, enligt denna lista, är Danmark (med Sverige på fjärde plats) och sämst är Afghanistan, Nordkorea och Somalia. Kina ligger således ungefär i mitten av alla länder, före bland annat Indien (94) och Argentina (102). Man bör dock inte dra alltför långtgående och definitiva slutsatser av sådana jämförelser. All korruption sker av naturliga skäl i det fördolda och det man känner till är det som upptäcks. I länder med en fri press finns det till exempel fler möjligheter att avslöja korruption. I Kina finns ingen fri press och den som avslöjar korrupta ledare löper alltid risk att själv utsättas för hot och repressalier – inklusive att fängslas utan anledning (då av en korrupt polismakt).
Mark och tjänster Under 2010 mottog den kinesiska regeringen över en miljon klagomål från allmänheten över korruption bland offentliga tjänstemän. Korruptionen har också lett till ett ökande antal lokala protestaktioner (uppskattningsvis ca 180 000 år 2010, vilket blir ca 500 varje dag). Dessutom sker numera en allt mer omfattande kritik på sociala medier. Den kanske vanligaste anledningen till lokala protester är att kommunledningar säljer nyttjanderätten till mark till olika företag medan de ger de tidigare brukarna, bönderna, bara en del av den kompensation de rätteligen borde få och istället stoppar mellanskillnaden i de egna fickorna. All mark i Kina betraktas som statlig; företag och enskilda kan bara arrendera mark (under den kejserliga tiden ansågs kejsaren vara ägare till all mark). En annan vanlig anledning till korrpution är utnämningen av olika slags tjänster. I sin bok, Kina
– Den nygamla supermakten, ger Klas Eklund ett exempel på en driftig entreprenör som köpte sig en hög post i en stadsförvaltning för 300 000 yuan, mer än tio gånger den genomsnittliga årslönen för en kvalificerad industriarbetare. Men investeringen var lönande, för efter två år hade han tjänat fem miljoner yuan (en yuan motsvarar ungefär en svensk krona).
Doufu-byggen Ett annat exempel på korruption uppdagades 2008 efter den stora jordbävningen i provinsen Sichuan, då bland annat ett antal skolbyggnader rasade samman och dödade ett stort antal barn. Det visade sig att man använt undermålig betong i byggnaderna. Förmodligen hade lokala tjänstemän fått pengar till skolbyggena, beställt billigare betong än planerat och stoppat mellanskillnaden i de egna fickorna. Sådana byggen kallas i folkmun doufu-byggen efter den mjuka färskostliknande doufu (tofu) som tillverkas av sojabönor och som är vanlig det kinesiska kosthållet.
Även armén… Militären utgör inget undantag från korruptions-kulturen. Enligt en general, Liu Yuan (februari 2012), ägnade sig vissa personer åt en omfattande korruption som inkluderade alla de knep som är kända bland maffian (China: Official corruption, Australian Government). Bland annat tycks det ha blivit rutin att man måste betala mutor på en miljon eller mer för att ens komma på förslag till många höga militära tjänster. Enligt samma rapport konstaterade en professor vid Beijing-universitetet, Zhu Feng, att korruptionen inom armén utgör ett större akut problem än USAs militärmakt. En av de tidigare mäktigaste generalerna, Xu Caihou, arresterades i början av 2014 och med honom även en annan toppmilitär, Gu Junshan. Xu Caihou hade, enligt Jojje Olsson, en bostad i Beijing på två tusen kvadratmeter och i källaren hittades över ett ton kontanter, sorterade i boxar med namnen på de militärer och andra tjänstemän som betalat mutorna (Det nya Kina – Den repressiva stormakten, 2016). Enligt South China Morning Post (April 17, 2014) fanns det krafter inom partiet som inte ville fälla så högt uppsatta generaler eftersom det skulle skada folkets förtroende för armén. Men partiledningen, med Xi Jinping, ansåg uppenbarligen att det var dags att statuera exempel.
”Det är den som mutar mest som vinner” Det i Kina kanske mest uppmärksammade fallet av korruption inom det privata näringslivet är fusket med barnmat, som för några år sedan ledde till att ett stort antal småbarn blev sjuka. Det har fått till följd att allt fler föräldrar som har råd numera vägrar att köpa inhemsk barnmat utan istället väljer importerade och dyrare märken, såsom Semper. Som nämnts verkar kineser i allmänhet betrakta korruptionen inom det privata näringslivet som mindre allvarligt än den bland officiella tjänstemän. Det kan kanske bero på att det ofta inte är vanliga kineser som drabbas utan andra företag. Ett sådant exempel redovisades i Svenska Dagbladet den 16 oktober 2012. Det handlade om ett svenskt företag som etablerat sig i Kina med ett s.k. samriskbolag tillsammans med en kinesisk partner, ett stort bolag. Snart såg de svenska ägarnas hur kostnaderna skenade och man kom så småningom fram till att det var den kinesiska partnern som var ute efter att plundra det svenska företaget på pengar. När de svenska representanterna försökte agera blev de attackerade av huliganer och när de gick till domstol var det de som blev dömda att betala ersättning. Som den intervjuade svensken sa: ”Det är ett typiskt exempel på att Kina är rättslöst. Det är den som mutar mest som vinner.” Till slut tvingades den kinesiska partern att dra sig ur ”samarbetet”, efter påtryckningar från EU direkt på högsta partiledningen. Alla utländska företag drabbas naturligtvis inte av sådana här upplevelser, men det redovisade fallet är ingen engångsföreteelse.
Selektiva rättsfall Några större korruptionsfall brukar varje år leda till rättegångar och fällande domar. I början av juli 2013 fick till exempel förre järnvägsministern, Liu Zhijun, ett villkorligt dödsstraff för att han under mer än 25 års tid tagit mutor och för att ha missbrukat sin ställning genom att ha beviljat kontrakt till olika företag. Enligt Beijing Times ska polisen bland annat ha beslagtagit 16 bilar och mer än 350 lägenheter. Han ska dessutom ha haft 18 älskarinnor (vilket bryter mot de interna reglerna inom
kommunistpartiet). Misstankarna mot Liu Zhijun väcktes tydligen för några år sedan, men tack vare hans omtalade effektivitet som järnvägsminister hade han stöd av andra höga partifunktionärer. En annan hög tjänsteman, också från järnvägsministeriet, Zhang Shuguang, anklagades 2011 för att ha försnillat ca 20 miljarder yuan och fört över dem till utländska konton. Ett annan och det kanske mest uppmärksammade fallet var Chen Liangyu, partisekreterare i Shanghai och medlem av partiets politbyrå fram till 2006, då han anklagades för att ha missbrukat pensionspengar till ett belopp i miljardklassen och för att ha tagit mutor. Han ska också ha sålt omfattande landrättigheter till sin bror som i sin tur sålde vidare dessa rättigheter för tio gånger högre belopp. Han dömdes till 18 års fängelse, bland annat för att ha tagit mutor på mer än två miljoner. Chen Liangyu var också politisk motståndare till dåvarande partichefen Hu Jintao som gärna ville bli av med honom. Med andra ord, det finns anledning att misstänka att korruptions-anklagelser mot i alla
fall högre partitjänstemän används synnerligen selektivt, när det passar högsta partiledningen.
Mutornas storlek Korruptionen är omfattande, men de riktigt stora fallen, de som handlar om sju- eller åttasiffriga belopp, utgör förmodligen bara en liten andel av alla fall. Den stora mängden korruptionsfall tycks handla om fyr- eller femsiffriga belopp, dvs några tusen eller tiotusen yuan. I början av juli 2013 skrev den amerikanska tidskriften The Atlantic om en lista som cirkulerade på kinesiska sociala medier och som uppgavs visa mutor som betalats till 47 statstjänstemän av ett företag i fastighetsbranschen i den autonoma regionen Ningxias huvudstad Yinchuan. Det är olika tjänstemän som enligt listan ska ha mutats, tjänstemän i skatteförvaltningen, inom polisen etc. Motiven har skiftat, en chefstjänsteman på en byrå för religions-ärenden ska till exempel ha fått 1000 yuan för att bevilja licens för försäljning av halal-mat (halal är vad som är religiöst tillåtet eller påbjudet inom islam och Ningxia är ett område som domineras av minoriteten Hui, som traditionellt är muslimer). De påstådda utbetalade mutornas storlek ligger i detta exempel på mellan 1000 och 3000 yuan. Det ser inte så förfärligt ut, men det är snarare omfattningen av sådana mutor som är allvarlig. I en Twitter-kommentar till dokumentet står det till exempel att detta ”…är fullt normalt. Alla företag ger sådana här mutor i slutet av året, speciellt till registreringsbyrån, till skatteindrivare och till hälsoinspektörer. Även om du mutar dem är det ingen garanti för att de inte ska strula till det för dig. Men om du inte mutar dem kommer de definitivt att sabba för dig.” (min övers.) Dessutom ligger regionen Ningxia inne i landet, på gränsen mellan det gamla klassiska Kina runt Gula
floden och det inre av Asien, långt från de ekonomiskt dynamiska storstäderna vid kusten. Jag gissar att sådana här mutor, liksom priserna på bostäder, ökar ju närmare man kommer exempelvis Shanghai.
De stora mutorna och vardags-korruptionen I vilket fall som helst kan man urskilja två huvudgrupper av korrumperade. Den ena är de som sitter i sådana positioner att de kan håva in de riktigt stora beloppen på tiotals eller hundratals miljoner eller ännu mer. De märks inte direkt för gemene man annat än genom deras extravaganta levnadssätt. Då och då avslöjas offentligt en sådan storskurk och väcker berättigad vrede. Richard McGregor citerar några kommentarer på Internet under september 2008 med anledning av att en vice borgmästare i Beijing dömdes för att ha tagit mutor uppgående till ca en miljon amerikanska dollar. En bloggare skrev att ”Det var inte mycket pengar. Han borde räknas som fläckfri. Någon rättegång behövs inte, Släpp honom.” (The Party – The Secret World of China's Communist Rulers, 2012, min övers.). Den kommentaren var uppenbart skrivet med en hel del ironi, men det säger ändå något om vilka summor det kan handla om på denna korrumptions-nivå. Den andra kategorin korrumperade är småskurkarna, de som kräver tre-, fyra- eller fem-siffriga belopp i mutor för allehanda samhällstjänster. Det är de som folk i allmänhet möter och retar sig på.
Partiets dilemma När det gäller att ställa korrupta stats- och partitjänstemän till svars står partiledningen inför ett dilemma. Å ena sidan kan man inte undvika att straffa de korrupta. Korruptionen är alltför vanlig och alltför många drabbas av den. Om alltför få fall avslöjas och kommer till allmänhetens kännedom uppstår tvivel på att partiledningen menar allvar med att ta itu med korruptionen. Å andra sidan, om alltför många fall avslöjas och blir kända via medierna blir det svårt att hålla kvar vid uppfattningen att det bara handlar om ett mindre antal ”ruttna ägg”, medan den stora massan av parti-funktionärer är ärliga och hårt arbetande. Det skulle allvarligt försvaga det förtroende som kineser i allmänhet trots allt har för partiet, speciellt för den högsta partiledningen. Därför censureras allt som skulle kunna underminera just det förtroendet, som då det amerikanska mediaföretaget Bloomberg 2012 publicerade en kartläggning över de efterlevande efter de ”åtta odödliga” och deras ekonomiska tillgångar, som visade sig vara gigantiska. Dessa
”åtta odödliga” är speciellt respekterade revolutionskamrater till Mao Zedong och inte vilka kinesiska familjer som helst (i kinesisk mytologi finns för övrigt också en grupp på ”åtta odödliga”, vilka ska ha levat för runt tusen år sedan och som särskilt vördas av daoister). Detta hindrade dock inte att drygt en tredjedel av de 103 personer som förekom i Bloombergs kartläggning valt att helt eller delvis bosätta sig i USA. Framför allt gäller det att se till att inga idéer om att korruptionen skulle bero på något systemfel får spridning. Därför kontrolleras medierna noga för att dels förhindra oberoende undersökningar eller analyser, dels stoppa alltför omfattande rapporteringar.
Hur gynnas korruptionen? Det finns några faktorer som särskilt gynnar korruptionen i dagens Kina: • Kommunistpartiets dominerande ställning får nog anses vara den viktigaste enskilda orsaken. Det handlar om den makt dess företrädare kan utöva, inte minst inom rättsväsendet, och om partiets totala brist på insyn. Partiet kontrollerar allt, men
inget kontrollerar partiet. • De ekonomiska reformerna på åttio- och nittiotalen innebar bland annat en långtgående decentralisering, vilket ökat handlingsutrymmet för kommuner, län och provinser. Decentraliseringen har också ökat möjligheterna för beslutsfattare på olika nivåer att berika sig själva. • Den politiska förändringen av Kina, från att ha styrts med kommunistisk jämlikhetsideal, där idealet var att alla skulle vara lika fattiga, till en statsdirigerad kapitalism där det blivit ”ärorikt att bli rik” (Deng
Xiaoping). Efter att kommunistpartiet först skrotat konfucianismen liksom alla religioner och därefter kastat de egna idealen på soptippen, vilka idéer återstår då att vägledas av? • Offentliga tjänstemän är inte särskilt välavlönade, speciellt inte på lokalplanet. Det är inte så, som varit fallet i en del andra länder, att lönerna avsiktligt hålls mycket låga med tanke på att tjänstemännen i alla fall förväntas ta mutor. Men när tjänstemän i den offentliga förvaltningen jämför sina löner med vad många nya entreprenörer tjänar då kan det bli lätt att falla för frestelserna. • Ledare på olika nivåer i den offentliga förvaltningen premieras framför allt efter de ekonomiska framsteg som görs i det egna distriktet, kommunen, länet etc. Om man har ett toppjobb i en av de ekonomiskt dynamiska storstäderna längs kusten går den ekonomiska utvecklingen nästan av sig själv och man kan enkelt rapportera till högre chefer om tvåsiffriga tillväxttal. Men vad gör man om man är placerad i en småstad i det inre av Kina utan några särskilda naturtillgångar? Jo, ett sätt är att sälja nyttjanderätten till mark till diverse företag, oavsett vilka de är, och se till att de tidigare brukarna, bönderna, får minimal ersättning. Det ger en viss inkomst åt
kommunen och ökar chansen att man själv kan belönas med en bättre tjänst. Denna situation, att det främst är den ekonomiska tillväxten som premieras, kommer att förändras till det bättre. I alla fall om man ska tro signalerna efter kommunistpartiets tredje plenarmöte hösten 2013 (se Makt & rätt > Reformprogram 2013). • Korruptionen är dessutom till stor del självgenererande. Den som exempelvis fått en hög tjänst tack vare en muta till rätt person försöker naturligtvis få tillbaka denna investering och gärna med ränta. Ett sätt är att själv kräva mutor för olika utnämningar och tillstånd. Eller som engelsmannen T. T. Meadows, skrev med anledning av korruptionen i Kina i mitten av 1800-talet: …till inkompetenta manchurer kom inkompetenta kineser, vars ständiga och viktigaste strävan var att från folket suga ut de pengar som de hade betalat för få makt att göra så (The Chinese and their Rebellions, 1856, min övers.).
Organiserad brottslighet Kombinationen av ekonomisk liberalisering och fortsatt maktmonopol för partiet gynnade inte bara uppkomsten av korruption utan även av organiserad brottslighet – också ett nytt fenomen efter Mao Zedongs tid. Rod Broadhurst skriver till exempel att korruptionen utgör den mylla i vilken triaderna blomstrar (Black Societies and Triad-like Organised Crime in China, 2011). Korruptionen gynnar således den organiserade brottsligheten – s.k. svarta sällskap eller triader – som i sin tur har all anledning att med mutor och hot försäkra sig om att inte störas av myndigheterna.
Bekämpningen? Den allmänna policyn inom partiet är att all korruption är av ondo och att den ska bekämpas. Men det innebär inte att den som avslöjar ett korruptionsfall självklart kan förvänta sig beröm och stöd av myndigheterna. Om den som avslöjas som korrumperad befinner sig på en tillräckligt hög post, vilket vanligen är fallet, är risken stor att det är den som avslöjat brottet som blir straffad. Med det inflytande som lokala partipampar
har är det lätt att ordna så att en avslöjare blir trakasserad och hotad, misshandlad och kanske till och med satt i fängelse för någon påstådd förseelse. Sådant är visserligen inte något som sanktioneras av centrala partiledningen, men som man brukade säga förr i tiden: Himlen är hög och kejsaren långt borta. Det finns några centrala statliga instanser med uppgift att bekämpa korruptionen. De gör uppenbarligen en del – men det stora problemet är att det inte är fråga om några oberoende myndigheter. De ingår alla i den hierarkiska
partistaten och är bland annat beroende av de ledare de ska granska. Bland annat måste de som granskar ha godkännande från den misstänktes överordnade innan de vidtar åtgärder – och denne överordnade är ofta den som själv anställt den misstänkte. Medborgare i Kina har även en konstitionell rätt att lämna in klagomål på myndigheter till en särskild institution, det s.k. Xinfang-systemet (vilket är en gammal tradition från det kejserliga Kina). Men chanserna att få rätt den vägen är små och det finns att antal exempel på att kineser på väg att lämna in sådana skrivelser trakasserats och misshandlats av utsända huliganer.
Hur långt vågar partiledningen gå? De senaste åtgärderna mot korruptionen, sedan Xi Jinping i november 2012 tog över som partiledare, tycks vara mer allvarligt menade än tidigare. Ett tecken på detta är att försäljningen av dyra lyxprodukter rapporteras ha minskat sedan slutet av 2012. Kommunistpartiets centrala kommission för disciplin-undersökningar har också rapporterat om en våg av försäljningar av lyxbostäder som misstänks ha ägts av höga parti- och statstjänstemän. Om detta betyder att korruptionen faktiskt minskat eller att den bara blivit försiktigare är en annan fråga… Det finns således tecken som tyder på att Xi Jinping är beredd att gå betydligt längre än hans föregångare i att bekämpa korruptionen inom de innersta kretsarna, inom partiet och även inom armén. Han har också sagt att kampanjen mot korruptionen riktar sig både mot ”tigrar” (högre tjänstemän) och mot ”flugor” (lägre tjänstemän). Det tycks även som om han har stöd från de äldre, dvs tidigare medlemmar av politbyråns ständiga utskott. De är visserligen pensionerade, men har kvar sina nätverk och därmed stort inflytande. Enligt Jojje Olsson straffades fler ”tigrar” för korruption under 2013 än under de föregående tio åren då hans företrädare, Hu Jintao, var partichef. Under 2014 ska totalt 270 000 politiker och tjänstemän ha förlorat deras jobb för att ha brutit mot partiets ”åtta punkter mot extravagans” – och av dem ska 71 000 ha dömts av domstol. De åtta punkterna mot extravagans utfärdades i december 2012, strax efter att Xi Jinping utsetts till partichef. Enligt detta dokument får partikadrer och andra tjänstemän exempelvis inte längre ordna dyra banketter, dricka stora mängder dyr sprit eller spärra av trafiken när de tar sig till olika sammanträden. I vilket fall som helst, vad som står klart är partiledningens bestämda policy: Kampen mot korruptionen ska ske inom partiet och inte av några oberoende krafter. Till exempel gillade inte partiledningen när den amerikanska informationsbyrån Bloomberg (June 29, 2012) avslöjade hur det står till med partichefens, Xi Jinpings, och hans familjs egen förmögenhet. Följaktligen kan intresserade i Kina inte ta del av den informationen.
Fallet Zhou Yongkang Den förre ledamoten i politbyråns ständiga utskott och chefen för intern säkerhet, Zhou Yongkang – bland annat kallad ”Kinas mäktigaste man” – arresterades vintern 2013/2014 för korruption. Tillsammans med honom arresterades även ett antal släktingar plus några hundra partners inom partiet och inom företagsvärlden, livvakter, sekreterare, chafförer m.fl. (han gjorde karriär inom oljeindustrin). På denna nivå är naturligtvis topparna inom industrin också medlemmar i partiet. Polisen har också beslagtagit en mängd bankonton, lägenheter och villor (runt tre hundra), bilar, antikviteter, juveler etc. Enligt Reuters (March 30, 2014) uppgår det samlade värdet till minst 90 miljarder yuan. Zhou Yongkangs ställning i
politbyråns ständiga utskott som ansvarig för Kinas interna säkerhet gav honom en makt som tidskriften The New Yorker (April 2, 2014) jämför med FBI:s legendariske chef, J. Edgar Hoover. Zhou har således tillhört den absoluta partitoppen och aldrig tidigare i folkrepublikens historia har någon så högt uppsatt fängslats för korruption. Naturligtvis spekuleras kring varför just Zhou
offras – för ingen tror att han är den ende på den nivån? En anledning kan vara att han varit politisk motståndare till Xi Jinping, som blev partichef hösten 2012. Det kan därför passa Xi Jinping att visa att partiet menar allvar när det gäller att bekämpa korruptionen genom att låta fängsla en av hans motståndare inom partiet. I juni 2015 meddelades att Zhou Yongkang dömts till livstids fängelse för korruption, maktmissbruk och för att ha läckt statshemligheter.
Landet eller partiet? Men till sist handlar det om ifall kommunistpartiet på allvar vill angripa orsakerna till korruptionen. Då återstår nog bara att radikalt förändra de institutioner som gynnar korruptionen, men som också utgör själva basen för partiets maktmonopol. Om man exempelvis gör den statliga förvaltningen så transparent att det blir lätt att upptäcka mutförsök, då blir det också lätt att avslöja de manipulationer som partiet
ägnar sig åt för att skydda sina egna intressen. Det är som partiveteranen Chen Yu sa: Bekämpas korruptionen alltför lite förstörs landet; bekämpas den alltför mycket förstörs partiet. Dessutom ska man komma ihåg att det inte bara handlar om de stora korruptionsfallen, som med Zhou Yongkang. Det handlar också om vardags-korrutionen. Om man ska kunna komma åt den måste hela rättsväsendet – polis och domstolar – engageras. Och i så fall måste de först rensas från korruption.
Kan partiet effektivt bekämpa korruptionen? Zhao Ziyang (1919–2005), premiärminister 1980–87, skriver i hans memoarer också om korruptionen (Statens fånge – en kinesisk premiärministers hemliga tankar, 2010). Hans recept för att minska korruptionen kan sammanfattas i följande: • Separation av regeringen från företagen: ”Genom att
göra detta begränsas det område där utbytet mellan pengar och makt kan äga rum.” • Transparenta institutioner: ”Om alla procedurer vore transparenta, och om resultaten hela tiden offentliggjordes, skulle det finnas färre tillfällen att delta i korrupta aktiviteter.” • En demokratisk politisk kultur: ””Om det inte finns några kontrollmekanismer för ett partis maktbefogenheter blir dess ämbetsmän lätt korrupta.” • Oberoende rättsväsende: ”Om det inte existerar någon oberoende rättskipning och de politiska partier som sitter vid makten kan lägga sig i, så kan korruptionen aldrig effektivt utrotas.” Korruptionen beror med andra ord till väsentlig del på att reformpolitiken inte drivits tillräckligt långt. Där den gjort halt är vid de områden som skulle försvaga partiets makt: en total åtskillnad av partiet och företagen, öppna och kontrollerbara institutioner, en politisk demokratisering samt ett rättsväsende som står fritt från
partiet. Samtidigt skriver Zhao om de fyra s.k. kardinalsprinciperna som ”…grunden för vårt politiska parti”. Dessa orubbliga principer slogs fast av Deng Xiaoping 1979 och handlar om den socialistiska vägen, folkets demokratiska diktatur, kommunistpartiets ledarskap samt marxism-leninismen Mao Zedongs-tänkande – dvs knappast något som är förenligt med Zhaos recept för att bekämpa korruptionen. Istället var det så, enligt Jojje Olsson, att Deng Xiaoping, som tog initiativet till de ekonomiska reformerna på åttio- och nittio-talen,
beslöt att ”de revolutionära ledarnas familjer och bekanta skulle få förtur till höga ämbeten inom de reformerade företagen”. De skulle också kunna ”köpa andelar i de nya privatiserade bolagen för en billig penning”.
Att fundera på…
- Vilka är de viktigaste orsakerna bakom korruptionen i det moderna Kina?
- Vilka konsekvenser får den utbredda korruptionen på ekonomin och på samhällsklimatet?
- Vad är möjligt att göra inom ramen för nuvarande politiska system?
- Vilka förändringar skulle krävas för att få ner korruptionen till skandinavisk nivå?
- Kommunistpartiet har den absoluta makten, men trots det verkar man inte kunna begränsa korruptionen. Hur kan detta hänga ihop?
- En vanlig uppfattning bland kineser är att lokala partibossar är korrupta medan den högsta partipedningen i Beijing är seriös. Samtidigt som alla i den högsta ledningen har börjat på lokal nivå. Hur tänker man?
- Korruption brukar liknas vid en bromskloss för den ekonomiska utvecklingen. Men om det är så hur har Kina då kunnat ha en så snabb utveckling sedan åttiotalet? Eller hade den varit ännu snabbare om korruptionen varit mindre? Eller…?
Fördjupningstips
2016-09-30 © Tore Persson webb.folkbildning.net/kina |