Kinas socialistiska kapitalism Före 1800-talet var Kina världens rikaste land, med en statskontrollerad marknadsekonomi utan kapitalism. Efter två hundra år av ekonomisk tillbakagång, krig och inbördeskrig, en begynnande kapitalism samt maoistisk kollektivism blev Kina på 1980-talet igen en statskontrollerad marknadsekonomi utan kapitalism. Därefter, i början av 1990-talet, tog man det slutliga steget över till dagens statskontrollerade kapitalistiska system.
Under hundratals år före kejsardömets fall 1911 var Kina en livlig marknadsekonomi där alla slags varor köptes och såldes. Bönderna var delaktiga i denna kommers, inte bara med jordbrukets produkter utan också med de hantverksprodukter, som exempelvis silke, som man tog fram i hushållen. De allra flesta produktionsenheter var familjeföretag. Efter kejsardömets fall och fram till 1949 skapades ett begynnande kapitalistiskt företagande. Men den delen av ekonomin hann aldrig växa till någon betydande position före den kommunistiska revolutionen. Därefter blev Kina socialistiskt med i princip alla produktionsmedel antingen ägda av staten, som industrier i städerna och andra större anläggningar, eller av kollektiv, som jordbruk och mindre fabriker på landsbygden. Detta gällde fram till åttiotalet. Den kommunistiska tiden efter 1949 kan således indelas i två huvudperioder, den maoistiska perioden 1949-76 plus några år och den efterföljdande post-maoistiska perioden med ekonomiska reformer, vilka inleddes i slutet av sjuttiotalet. De första åren efter Maos död 1976 var en konsolidisering för de nya ledarna som inte bara skulle axla Mao Zedongs fallna mantel utan även Zhou Enlais och dessutom städa upp efter de fyras gäng (se Historien > • Folkrepubliken Kina). Reformperioden startade 1978. Fram till mitten av 90-talet präglades Kina framför allt av en allt friare marknad med kapitalistiska experiment i några särskild ekonomiska frizoner. Från mitten av 90-talet har Kina deifnitivt slagit in ”på den
kapitalistiska vägen”. Men kapitalismen lever och frodas i det moderna Kina inom de ramar som kommunistpartiet sätter upp. Kollektivism Under den maoistiska perioden var Kina framför allt ett kollektivistiskt samhälle. De kapitalistiska företagen nationaliserades efter segern 1949, men även de små familjeföretagen. Istället organiserades landsbygdsbefolkningen i stora kollektiv, folkkommunerna, och stadsbefolkningen i arbetsenheter (statliga företag, skolor, sjukhus och andra institutioner). Marknaden var strikt reglerad och människor var i princip bunden till deras
arbetsplatser, kollektiven på landsbygden och arbetsenheterna i städerna. Det var en modern form av livegenskap – med den skillnaden att man inte stod i beroendeställning till någon enskild jordägare utan till staten, dvs till partiet. Kollektiven och arbetsenheterna var inte arbetsgivare i någon kapitalistisk mening utan fungerade snarare som familjeföretag, styrda av kommunistpartiet. De kunde inte avskeda deras medlemmarna eller arbetare och de var ansvariga för att se till att de fick bostäder, skolor, sjukvård, pensioner etc. De var mindre välfärdssamhällen organiserade i ett större samhälle som styrdes av femårsplaner, vilka bestämde vad som skulle köpas och säljas på den reglerade ”marknaden”. Man kan säga att man avskaffade
marknadsekonomin och ersatte den med en komplicerad reglering över vad som skulle produceras, för vem etc. Men avståndet mellan komplexitet och kaos kan vara kort… Femårsplaner Den fria marknaden avskaffades i och med att företag nationaliserades och jordkruket kollektiviserades. Istället var det centrala planer som bestämde vad som skulle produceras och hur produktionen skulle fördelas. Kina fick en så kallad planekonomi. Folkrepubliken Kina tog över den sovjetiska modellen med femårsplaner. Sådana planer baserades bland annat på uppgifter om förväntad produktion från jordbruksenheter och fabriker. Men eftersom dessa lokala planer lämnades till överordnade som det gällde att hålla sig väl med var det frestande att bättra på siffrorna lite. Det var meriterande att kunna lova en högre produktion jämfört med föregående år. Denna önskan att tillfredsställa överordnade högre upp i hierarkin gällde i hela apparaten och därför blev det frestande att på varje nivå skruva upp de förväntade produktionsresultaten ännu lite mer. Denna inneboende svaghet i planekonomier ledde också till att man inte kunde
lita på den offentliga statistiken – vilket är förödande för all samhällsplanering. Planekonomi eller kaosekonomi? Det var på dessa uppskruvade siffror över planerad produktion som femårsplanerna baserades. Där angavs hur mycket som skulle levereras till andra fabriker, till affärer för konsumtion etc. Det var ett komplicerat system, i vilket störningar i ett led lätt fortplantade sig till andra led i kedjan. Det är inte märkligt att det kanske vanligaste karaktärsdraget i planekonomier är ”bristen” – brist på varor i affärer, brist på råvaror och verktyg till industrier etc. Planekonomin ledde också till att det producerades en mängd undermåliga varor. Det var en följd av högt uppställda mål i kombination med att det inte fanns någon riktig kvalitetskontroll (företag var enligt planen ålagda att köpa det som ett annat företag producerade och för konsumtionsvaror fanns det vanligen ingen konkurrens). Detta fick följdverkningar i flera led. Ett stålverk som tillverkade dåligt stål kunde resultera i svaga järnvägsräls, vilket i sin tur ledde till urspårade tåg, vilket skapade stor problem i transportsektorn, vilket i
sin tur ledde till försenade eller uteblivna leveranser till fabriker och affärer. Problem inom transportsystemet drabbade också de varor som Kina importerade, som råvaror och maskiner, vilka ofta fick ligga länge i hamnstäderi väntan på transport vidare in i landet. Och de industrier som råvarorna och maskinerna var inköpta till kunde därmed ofta inte utnyttja deras fulla kapaciteter – vilket ledde till att man inte kunde leverera enligt planerna. På grund av de inneboende problemen i planekonomin uppstod också en parallell, mer markandsinriktad, inofficiell ekonomi, med exempelvis direkt byteshandel mellan företag för att komma förbi de byråkratiska hinder som själva planerna innebar. Tack vare den inofficiella eller svarta ekonomin kunde många
företag fungera smidigare än om de strikt följt de centrala planerna. Men det innebar också att ju mer som sköttes i den inofficiella ekonomin, desto mindre återspeglades verkligheten i den officiella ekonomin och statistiken. Den inofficiella ekonomin, allt slöseri och alla de problem som skapades i kombination med glädjekalkyler och falska rapporter ledde till att det blev nästan omöjligt att till exempel beräkna de faktiska kostnaderna för produktionen. Följden blev en ekonomisk situation som snarare var präglad av kaos än av planering. Pragmatism istället för ideologi Efter Maos död 1976 har planekonomin efterhand förändrats och med den hela detta kollektivistiska system. Den som kom att leda denna utveckling var Deng Xiaoping, som efter Mao blev Kinas starke man, i samarbete med några mer liberalt sinnade i högsta partiledningen. Det var till exempel Zhao Ziyang, som var premiärminister 1980-87 och formellt partichef 1987-89, innan han blev avskedad efter händelserna
på torget vid Himmelska fridens port våren 1989. Hans memoarer, utsmugglade från husarresten, är utgivna på svenska under titeln ”Statens fånge – en kinesisk premiärministers hemliga tankar” (2010). Dengs reformpolitik innebar att man övergav den ideologiska linjen för att istället satsa på en pragmatisk politik, i enlighet med Dengs uttalande från sextiotalet om att det inte ”spelar någon roll om katten är gul eller vit, bara den fångar möss”.* Med denna hållning anslöt sig kommunistpartiet till det traditionella
pragmatiska tänkande som karakteriserat kinesers inställning till religioner och filosofier. Det spelade ingen roll om den man anlitade var daoist eller buddhist, bara han kunde bota sjukdomen eller vad det var för problem man hade. Normalisering med USA Det måste dock tilläggas att en av de grundläggande förutsättningarna för denna utveckling var det starkt symboliska möte som arrangerades i Beijing 1972 mellan Mao Zedong och USAs president Richard Nixon. Det blev en början till en normalisering mellan dessa makter, även om de fullständiga diplomatiska förbindelserna skulle dröja till 1978. Men mötet 1972 gjorde i praktiken slut på det kalla kriget mellan Kina och USA. Kina behövde inte längre satsa lika mycket resurser som tidigare på att förbereda landet för ett kärnvapenkrig, vilket man på sextiotalet gjort genom att till stora kostnader förlägga ett stort antal nyckelindustrier i det mer svårtillgängliga västra Kina långt från storstäderna. Det var den så kallade ”tredje fronten”. Oenighet Partiledningen var dock inte enig i om och hur reformprocessen skulle drivas, men man ansträngde sig för att denna oenighet inte skulle synas utåt. Zhao Ziyang, dåvarande premiärministern, skriver om dessa motsättningar i hans memoarer. Ett exempel är kampanjen Slå hårt mot ekonomisk brottslighet 1982 som presenterades som en aktion mot smugglare och andra ekonomiska brottslingar men som, enligt Zhao, kom att användas för att motarbeta
de reformer han försökte genomföra. De ekonomiska reformerna i Kina genomfördes gradvis, vilket bedömdes som mindre drastiskt än den ekonomiska chockterapi som ryssarna utsattes för under nittiotalet. Men steg-för-steg innebar inte att man kom att gå i takt, dels på grund av att många steg hängde ihop, dels därför att det som nämnts fanns en hel del oenighet om inte bara reformerna som sådana utan även om de enskilda stegen. Till exempel citerar Zhao ett uttalande av Deng Xiaoping med anledning att prisregleringen skulle avskaffas: ”…det är bättre att man låter det svida till ordentligt än att dra ut på pinan” (Statens fånge). Följden av detta blev i alla fall inte bara en snabb ekonomisk utveckling utan även en stapplande process med en hel del missnöje bland allmänheten. Sommaren 1988 orsakade inflationen, och förväntningar på fortsatt inflation, att folk började panikhandla varor istället för att riskera att besparingarna på banken skulle minska i värde. Som Zhao påpekar var panikinköp inget nytt fenomen, de hade tidigare ”…orsakats av bristsituationer; folk var oroliga över den framtida tillgången på tvål, salt och mjöl och så vidare. Men den här gången var syftet med inköpen inte egen konsumtion utan att bevara värdet på tillgångarna, vilket gjorde situationen mer utbredd och allvarligare än tidigare” (Statens fånge). Detta var förhållanden som skulle bidra till vad som året därpå kom att hända på torget vid Himmelska fridens port (se Historien > Tiananmen 1989). Fri marknads-sektor I början av 1980-talet avvecklades folkkommunerna och i stort sett all jord återgick till att brukas privat. Jordbruksmarken fortsatte att juridiskt vara ägd av byarna, medan bondefamiljerna hade rätt att bruka sina jordlotter. En hel del mindre företag startades och drevs mer eller mindre kollektivt av byarna (inte så olikt de israeliska kibbutzerna, så som de fungerade fram till för några decennier sedan). Samtidigt blev det tillåtet att bilda små privatägda företag i städerna. Det handlade om restauranger, små affärer, skomakare, barberare och liknande. I början, fram till slutet av 1980-talet, fick dessa småföretag ha högst sju anställda. Med privat brukad jord på landsbygden och småföretag i städerna och på landsbygden skapades också en marknad för dessa familjeföretag, som under den kejserliga tiden. Men fram till början av 1990-talet dominerades Kina fortfarande av den statliga sektorn, med garanterad sjukvård, pensioner etc.
Parallellt med den fria marknad fanns därför den av femårsplaner reglerade ”marknaden” för dessa statliga företag. Efterhand förändrades prioriteringarna för de statligt ägda företagen, från tung industri till att också producera konsumtionsvaror. Det ledde till att affärernas hyllor började fyllas och att folk inte längre behövde köa för att köpa tvål eller vänta flera år för att få köpa en cykel. Kapitalistiska frizoner Samtidigt började Folkrepubliken Kina att experimentera med kapitalistiska metoder. Partiledningen var inställd på en snabb ekonomisk tillväxt och Deng Xiaoping, som i praktiken var den fungerande partiledaren från 1978 till sin död 1997, sa 1984 bland annat att ”…lite kapitalism behöver inte vara skadlig”. Utländska företag lockades att etablera sig i Kina i ekonomiska frizoner, där det kommunistiska Kina lärde sig hantera och samarbeta med kapitalistiska företag. Den första frizonen blev staden Shenzhen 1979 nära Hongkong och Guangzhou (Kanton) i södra Kina – numera en jättestad. Den skulle följas av många fler frizoner under åttio- och nittiotalen och efterhand blev det allt lättare för utländska bolag att etablera sig i Kina, även utanför frizonerna. Fördelarna för utländska företag var flera:
”Det är ärorikt att bli rik” I början av nittiotalet avskaffades ett antal begränsningar för privat inhemsk företagsamhet och för utländska investeringar. Kinas medborgare fick också så att säga ett ideologiskt stöd för att satsa på entreprenadskap. Det var Deng Xiaoping som stod för det när han 1992 lär ha sagt att ”…det är ärorikt att bli rik” och att ”…om alla ska bli rika måste några gå före”. Dessa uttalanden bröt totalt och till synes definitivt med den kollektiva och asketiska anda som Mao Zedong stått för. Det blev signalen till att det inte bara var acceptabelt utan även berömvärt att med kapitalistiska metoder satsa på den egna ekonomiska framgången utan att behöva
hindras av, eller få dåligt samvete för, att de allra flesta på sin höjd fick nöja sig med att bli lite mindre fattiga. Det blev också – förmodligen oavsiktligt – en signal till officiella tjänstemän och politiska ledare. Medan privata entreprenörer kunde bli rika genom skickligt företagande fanns det inget annat sätt för tjänstemän med reglerade löner att bli rika än genom mutor. Korruption förekom även tidigare, men det är från början av nittiotalet som den på allvar skjuter fart. Kapitalismen tar över Under nittiotalet förändrades det kinesiska näringslivet. När reformperioden startade 1978 var ca åttio procent av de anställda i städerna anställda av statliga företag eller institutioner, medan resten var anställda av kollektiva eller kooperativa verksamheter. Dessa andelar sjönk gradvis, från år till år, medan privatägda företag istället svarade för en allt större del av arbetsmarknaden. Vid senaste millenieskiftet, år 2000, arbetade runt sjuttio procent av de anställda i städerna för privatägda företag. Samtidigt ökade antalet företag som helt eller delvis var ägda av utländska intressen. År 2000 svarade sådana företag för ungefär en tredjedel av fabrikstillverkningen. I några fall har hela byar omvandlats till företag, med byinnevånarna som aktieägare – någon som borde få det att vattnas i munnen på vilken nyliberalist som helst. Även Dazhai, som på sextiotalet av Mao Zedong blev utnämnd till mönsterby, har
blivit ett företag. På sjuttiotalet hade Dazhai till och med förverkligat den kommunistiska principen om ”…av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” (egentligen från Nya Testamentet, Apostlagärningarna 4:35). Att var och en av byborna i Dazhai själva fick förtroendet att redovisa hur mycket av den gemensamma skörden de ansåg att de hade behov av varje år var något som imponerade inte bara på kineser utan på vänsteridealister över hela världen. Dazhai förlorade sitt rykte som mönsterby i början av reformperioden; man uppfyllde inte Deng Xiaopings idéer om hur Kina borde utvecklas med kapitalistiska metoder. Men på senare år har man anammat den nya politiken med råge. Byfolket har blivit kapitalister och det gemensamma
företaget utnyttjar arbetskraft från andra byar. Undrar vad Mao hade sagt om det… Eller vad skulle Mao ha sagt om beslutet 2001 att acceptera företagsledare från den privata kapitalistiska sektorn som medlemmar i kommunistpartiet? Privatisering En stor del av de gamla statliga företagen privatiserades; åtskilliga togs över av tidigare förtagsledare eller av deras släktingar. Samtidigt gick de gamla förmånerna som följde med statliga anställningar upp i rök. Livstidsanställningar försvann, liksom billiga bostäder och mat, fri sjukvård, barnpassning etc. Dessutom gick en hel del av de gamla statligt ägda företagen upp i rök. Det var de som var alltför ineffektiva och dåligt skötta för att kunna rustas upp och bli konkurrenskraftiga. Med dessa försvann också alla anställningar, alla de billiga bostäderna och maten, den fria sjukvården, barnpassningen etc. Privatiseringen har dock inte varit total, staten har behållit ägandet över ett antal centrala verksamheter: banker, stålverk, vapenindustrier, kraftverk, järnvägar etc. Men dessa företag bedrivs i stor utsträckning på samma kommersiella sätt som de privatägda, utan
livstidsanställningar m.m. Lönsamhet gäller i princip även för de statliga bolagen – om inte staten (kommunistpartiet) har särskilda skäl att prioritera vissa verksamheter. Landsbygden och den flytande befolkningen På landsbygden dominerar fortfarande de små familjejordbruken, som länge var förbjudna att sälja sina brukar-rätter. Men från 2008 har det varit tillåtet för familjer att sälja brukar-rätter med syfte att skapa större odlingsenheter. Detta kommer förmodligen att ske främst kring de större städerna, där jordbruket är mest lönsamt. I mer avlägsna områden har jordbruksbefolkningen till stor del ändå en viss koppling till städerna genom den så kallade flytande befolkningen eller migrantarbetarna. Den utgörs av runt två hundra miljoner arbetare som utför en stor del av grovjobben i de snabbt växande städerna, inte minst på alla byggen. De kommer från byar, ofta långt från de städer där de jobbar och där de fortfarande är mantalsskrivna. De skickar regelbundet hem besparingar – så som många invandrare gör i Sverige – och de åker hem för att träffa sina familjer
under det kinesiska nyåret. Skulle de bli arbetslösa kan de alltid åka hem till byn och åtminstone överleva där – en utväg som knappast varit tillgänglig om jordbruket också förvandlats till storföretag. Arbetskraftens rörlighet Detta innebär att den fria marknaden, som efter hand blivit allt större, bara delvis gäller arbetsmarknaden. Det har, som nämnts, vissa fördelar, som att utbredda slumområden, som är så vanliga i stora delar av världen, saknas i Kina. Men det hämmar människors fria val. Det har förmodligen lett till att fler bor kvar på landsbygden och till att löneläget kunnat hållas nere. Hindren för en fri migration har således lett till att färre flyttat till städerna, vilket i sin tur lett till en relativ brist på arbetskraft, vilket förmodas ha drivit på löneläget i städerna. En obegränsad rätt för människor att flytta från landsbygden kan följaktligen å ena sidan leda till mindre ojämlikhet mellan stad och landsbygd men å andra sidan till större ojämlikhet inom städerna. Proletarisering Före 1949 var den kapitalistiska sektorn så liten att det inte fanns något proletariat att bygga någon kommunistisk revolution på. Det var det Mao Zedong insåg redan på 1920-talet, tidigare än hans partikamrater. Det var den insikten som fick Mao att istället ge sig ut på landsbygden och bygga upp en kommmunistisk rörelse som skulle kännas främmande inte bara för Kinas stadsbefolkning utan även för broderpartiet i Sovjetunionen. Men efter revolutionen 1949 byggdes stora statligt ägda industrier och allt fler av Kinas befolkning blev industriarbetare, först bundna till deras arbetsplatser och sedan med reformerna under åttiotalet fria. Genom privatiseringarna under 1990-talet förvandlades dessa till Kinas nya ”fria” och rörliga arbetskraft på den nya arbetsmarknaden, Kinas nya proletariat. Rovdrift av det nya proletariatet Kina har inte bara fått ett nytt proletariat utan även en rovdrift av denna arbetskraft, som i de kapitalistiska länderna i väst innan de började regleras av arbetsmarknadslagar m.m. Det finns lagar om
arbetsmiljö i Kina, men det räcker inte med bara lagar på ett papper. Ching Kwan Lee skriver till exempel om arbetare som inför en inspektion av en arbetsplats fick instruktioner av chefen i hur de med standardsvar skulle svara på eventuella frågor om arbetstiden: ”Fem dagars arbetsvecka, åtta timmars arbetsdag, söndagar lediga, maximum två timmars övertid om dagen och inte mer än fem nätters arbete i veckan. Vi är alla mycket nöjda med våra arbetstider.” (Against the Law – Labor Protests in China’s Rustbelt and Sunbelt, 2007). Det var första gången som de arbetarna fick lära sig några detaljer om arbetslagen – och om vad de enligt lagen hade rätt till men inte fick av arbetsgivaren. Det finns således lagar, men även när de är kända och påtalade inför domstol är det inte självklart att de följs – ens av domstolarna. Ching Kwan Lee återger ett fall då en advokat, specialiserad på industri-fall, av en domare fick följande besked efter en rättegångsförhandling: ”Advokat Zhou, om en
domstol troget följer alla lagar och regleringar från provinsregeringen då kommer alla dessa fabriker att flytta till något annat ställe och den lokala ekonomin skulle kollapsa.” (The Unmaking of the Chinese Working Class in the Northeastern Rustbelt, i Ching Kwan Lee (red.), Working in China, 2007). … och av miljön Under Mao Zedongs tid var rovdriften av naturmiljön ohämmad och det har fortsatt i det kapitalistiska Kina. Medvetenheten om miljöfarorna är visserligen utbredd och Kina tillhör de länder som till exempel satsar mest på att utveckla alternativa energikällor. Men problemet är bara att miljöskyddet inte hinner med och har alltför små resurser. Den snabba tillväxten har skapat betydligt större miljöproblem än de som fanns under Maos tid. Exempelvis fanns det praktiskt taget inga privatbilar under Maos tid; idag vill varje kines ha en egen bil – medan gatunäten korkar igen och klara dagar blir allt ovanligare i storstäderna. Myndigheterna har infört vissa begränsningar för biltrafiken. I Shanghai räcker det numera inte med att skaffa körkort och bil, man måste också köpa nummerskyltarna. Ett begränsat antal skyltar auktioneras varje vecka ut till högstbjudande. De kan kosta 50 000 yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor). Luftföroreningarna har till och med gett upphov till ett nytt mode i Beijing, i form av designade ansiktmasker: eleganta, poppiga eller bara färgrika… (South China Morning Post den 6 februari 2015). Partiets makt? Idag styr inte kinas regering som förr över produktionen och marknaden. Man gör inte längre några detaljerade femårsplaner, utan bara femåriga riktlinjer. Trots detta har regeringen – och därmed kommunistpartiet – en helt annan makt över ekonomin och näringslivet än vad exempelvis svenska regeringen har. Vill staten ingripa finns inga lagliga eller andra hinder. I alla fall är det så i teorin. Däremot finns det i praktiken ett antal hinder som försvårar för lagar att slå igenom över hela landet. Det gäller myndigheternas och ledarnas intressen på lägre nivåer, i provinserna, länen, städerna och byarna. Det är också här som korruptionen härjar, nästan ohämmat får man lätt känslan av. De som främst drabbas är vanligt folk, de som inte befinner sig i någon maktposition: bönder som förlorar både mark som exploateras och de ersättningar de utlovats, barnfamiljer som inte vågar lita på den barnmat som säljs etc… Det är samma regionala och lokala intressen som också strävar efter att till varje pris öka tillväxten i de egna områdena. Det har lett till att de övergripande riktlinjerna för tillväxten (i femårsprogrammen) inte följs. Trots den absoluta makt som partiledningen i Beijing i teorin har, tycks det ändå vara svårt eller omöjligt att få hela partiorganisationen och hela statsapparaten att följa de centrala direktiven. Kejsarna före 1912 brukade ha samma problem… Reformprogram 2013 I början av november 2013 höll kommunistpartiet ett internt toppmöte, det så kallade tredje plenarmötet, då man diskuterade ett antal reformförslag (se Makt & rätt > Reformprogram 2013). * Det brukar sägas att Deng Xiaoping sa det inte ”…spelar någon roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, men enligt Göran Leijonhufvud sa han ”…gul eller vit” (Pionjär och veteran – 50 år med Kina, 2014). Att fundera på…
Se även på denna webbplats: 2015-07-11 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net webb.folkbildning.net/kina |
 För IKEA är Kina både en viktig leverantör av billiga produkter och en stor marknad för alltfler varuhus. IKEA har blivit ett känt och populärt varumärke. |