Svensk folkbildning inspirerar livslångt lärande i Kina I Folkrepubliken Kina satsar man på livslångt lärande med icke-formella studier för vuxna, inspirerade av svenska studiecirklar. Denna artikel publicerades 2015 i årsboken Folkbildning & forskning.* Studiecirklar i Kina? Kinesiska studiecentra Kinas ”Oscar Olsson” Folkbildning i parkerna? Vi äter en sen lunch tillsammans på en restaurang i utkanten av Beijing. Det är i april 2013 och vi är en grupp från Folkbildningsrådet på studieresa i Kina och några kineser som arbetar på en enkel skola, kallad Bönders barn. Det är en skola för barn till migranter, dvs de som från landsbygden flyttat in till storstäderna för att få arbete. Det finns ett antal sådana skolor, i Beijing och på andra håll, som satts upp av immigranterna själva med hjälp av folk som engagerat sig i deras situation. Det säger sig självt att dessa skolor är beroende av lärare som till stor del arbetar ideellt eller för låga löner och som ofta saknar lärarutbildning. I just den här skolan i Beijing har man sedan några år organiserat fortbildningar för skolans lärare i form av studiecirklar. En av dem runt lunchbordet är lärare i engelska och deltar i en cirkel i engelska för att förkovra sig. Jag frågar hur hon upplever att studera i en studiecirkel? Hon lyser genast upp och ger det svar som folkbildare drömmer om: – Det har förändrat hela mitt liv! Studiecirklar i Kina? Hur kan det komma sig att man bedriver studiecirklar för att fortbilda lärarna i denna enkla lilla skola för barn till bönder som flyttat till Beijing i ett försök att undkomma fattigdomen på landsbygden? Ja, det är en historia som startade nästan tio år tidigare, en söndag i augusti 2004, då jag på Folkbildningsrådet tillsammans med min kinesiska sambo tog emot en grupp vuxenutbildare från Shanghai som var på studieresa i Skandinavien. De arbetade på olika lokala studiecentra där man bedrev och bedriver frivilliga och icke-formella studier för vuxna – inte olikt de studier som arrangeras av svenska studieförbund. Man kan till och med säga att dessa studiecentra till stor del är inspirerade av svensk folkbildning, som tycks vara ett ganska välkänt fenomen bland kinesiska vuxenutbildare. Ett antal grupper och enskilda personer från Kina har till exempel besökt Sverige för att med egna ögon se vad man gör i studieförbunden och några av dessa har jag varit mer eller mindre inblandad i. Nå, efter min presentation 2004 av svensk folkbildning den där söndagen på Folkbildningsrådet i Stockholm blev jag inbjuden till en internationell konferens i Shanghai i november samma år. Sedan dess har jag varit i Kina på ett antal konferenser och seminarier kring livslångt lärande, tagit emot fler grupper från Kina på studiebesök i Sverige samt även varit med några grupper av folkbildare från Sverige på studiebesök i Kina. Jag har också skrivit ett antal artiklar om svensk folkbildning för några kinesiska tidskriften, bland annat en serie på tio artiklar för en tidskrift i sydöstra delen av landet, i provinsen Fujian. Eftersom min kinesiska inte är vad den borde vara har jag haft kontakter i Kina som översatt artiklarna. En av dem, Yang Liu, är professionell översättare och har tagit sig an flera av mina artiklar. Hon har vägrat att ta emot någon betalning för arbetet, eftersom ”det varit så intressant”. Yang Liu flyttade till Beijing för en del år sedan och började då engagera sig för migranternas barn. Hon var med om att starta skolan Bönders barn och när frågan dök upp om fortbildning för skolans lärare bestämde hon sig helt enkelt för att starta ett antal studiecirklat, i bland annat engelska. Skillnader Kina – Sverige? I Kina har man sedan senaste millenieskiftet satsat på livslångt lärande och på icke-formella studier för vuxna samt på att bygga upp lokala studiecentra. Bakgrunden till denna satsning är en insikt om att människor behöver ha möjlighet att till rimliga kostnader kunna studera inte bara för att förbättra sina karriärmöjligheter utan också för att berika sina liv. Med den snabba ekonomiska utvecklingen, som startade i och med den så kallade reformperioden från slutet av sjuttiotalet, har man i Kina också fått en ny utmaning: Vad ska den växande gruppen pensionärer göra, de som allt oftare lever allt längre efter pensioneringen? Om man under dagtid besöker ett studiecenter i någon stad får man en del av svaret. Här hittar man många pensionärer som ägnar sig åt nästan alla slags studier från engelska till datorkunskap. Liksom i Sverige verkar estetiska ämnen dominera: målning, poesi, sång och musik, keramik, dans etc. Det är som att komma in på ett studieförbund i Sverige. En del skillnader finns förstås, som att grupper som studerar kalligrafi (om själva skrivandet som konst) och kinesisk opera är betydligt vanligare i Kina än i Sverige. Det finns även några andra väsentliga skillnader mellan Kina och Sverige: I Sverige är studieförbunden grundade av folkrörelser och får statsbidrag för att bedriva folkbildning i form av studiecirklar och kulturarrangemang. I Kina är det de lokala myndigheterna som anordnar och finansierar sådana studier. Men det finns således även exempel på andra studiecirklar, som inte arrangeras av myndigheter, som cirklarna för lärarna på den lilla ”friskolan” i Beijings utkant. Ett annat exempel är en miljöförening i Kunming, huvudstad i provinsen Yunnan i sydvästra Kina, som en grupp från Folkbildningsrådet besökte 2007. Den föreningen arbetade bland annat med att utbilda bönderna i att odla ekologiskt. I Sverige består en typisk studiecirkel av 5-15 deltagare, vilket gör det möjligt för varje enskild deltagare att vara aktiv i diskussionerna under varje sammankomst. I Kina kan sådana studiegrupper vara lika små som i Sverige, men de kan också bestå av 30-40 deltagare och fungerar då mer som traditionella skolklasser, med förmedlande lärare och mottagande elever. Det finns inte heller någon uttalad målsättning i Kina om att icke-formella vuxenstudier ska stärka demokratin – vilket knappast hade varit att vänta med nuvarande politiska system. Det syftet är grundläggande för det statliga stödet till svensk folkbildning. Man lär inte heller hitta några studiecirklar eller kurser med religiöst innehåll. Visserligen betraktas inte religioner längre med fientlighet, som under Mao Zedongs tid – om de inte uppfattas som styrda av utländska ledningar som påvetrogna katoliker eller Falun gong-anhängare. Visserligen upplever religionerna också en renässans idag – främst buddhismen, som kom till Kina för runt två tusen år sedan, och kristendomen, som för kineser är betydligt yngre. Men religiöst engagemang är inte något som kommunistpartiet vill uppmuntra – och då blir det inte heller några sådana cirklar, i varje fall inte i något studiecenter för allmänheten. Konfucius åter till heders   Intresset för filosofi, inte minst konfucianismen, upplever numera också en renässans – efter de första decennierna av kommunistiskt styre, då det var säkrast att hålla eventuella sympatier för Konfucius för sig själv. Idag kan man utan problen läsa om Konfucius (eller Kong-zi, Mästaren Kong) och fördjupa sig i de konfucianska skrifterna, exempelvis på lokala studiecentra för vuxna. Det publiceras också moderna populariserande böcker och TV-program om konfucianismen. Men vissa delar av denna två och ett halvt årtusende gamla filosofiska tradition föredrar man, det vill säga kommunistpartiet, att bortse från. Det gäller konfucianismens mer krävande bud om hur riket bör styras – det som Konfucius och hans efterföljare framför allt ägnade sig åt. Av skrifter funna i en grav i Guodian från trehundratalet före vår tideräknings början framgår till exempel att den konfucianska definitionen på en lojal rådgivare var den ”…som konsekvent kritiserar härskaren”.   För övrigt var det just det konfucianska tänkandet, i form av ett antal klassiska skrifter, som låg till grund för de examinationer av blivande kejserliga ämbetsmän som gjorde det klassiska Kina till en avancerad meritokrati. Dessa examinationer startade för mer än två tusen år sedan och var under nästan tusen år obligatoriska för alla som siktade på att göra karriär som kejserlig ämbetsman. Och det kunde i stort sett varje man sträva efter, fattig som rik. Undantaget var köpmän eftersom de i det gamla Kina per definition betraktades som giriga, och giriga ämbetsmän ville man inte ha. Militärer var också undantagna eftersom de per definition betraktades som brutala, och sådana ämbetsmän ville man inte heller ha. Medan den sociala rangordningen i det gamla svenska ståndssamhället bestod av adel, präster, borgare och bönder utgjorde de intellektuella, de lärde, den högsta gruppen i det gamla Kina, följd av bönder, hantverkare och köpmän längst ned. För den som drömde om att bli kejserlig ämbetsman gällde det bara att på läns-, provins- och riksnivå klara av de obligatoriska examinationerna – vardera omfattande åtta dagar. Sådana prov vore något för svenska studerande att bita i. Dessa examinationer upphörde för drygt hundra år sedan, 1905, men traditionen sitter djupt. Det är svårt att i Kina träffa på något studie- eller bildningsförakt. Korvstoppning Däremot handlar den reguljära utbildningen i Kina till dominerande del av gammal korvstoppning. Det gäller framför allt gymnasieskolan, där eleverna kämpar för att förbereda sig inför inträdesprovet till högre utbildningar. Detta prov, som ”bara” tar två dagar, engagerar inte bara eleverna och deras föräldrar utan även hela samhället. Jag har varit i Shanghai i juni då proven äger rum och under de dagarna upphör man med all bullrig byggnadsverksamhet i närheten av testlokalerna. Man ställer även in alla flygavgångar under de timmar då man har hörförståelse-tester i engelska. I den studiekonkurrens som råder i dagens Kina ges inte något större utrymme åt kritiskt tänkande eller djupare reflektioner. Frågan är om de icke-formella kurserna för vuxna på sikt kan komma att påverka även ungdomsskolan? Även om de kinesiska vuxenkurserna ofta ser mer ut som skolklasser än som svenska studiecirklar, sker studierna ändå mycket mer på deltagarnas villkor än i skolan. I åtminstone en grundskola i Shanghai har man i alla fall låtit sig påverkas. I en av de studiegrupper från Kina som jag tagit hand om i Sverige tillsammans med min sambo deltog även en rektor för en större grundskola i Shanghai. När jag ett par år senare besökte hans skola fanns där mindre elevgrupper, som hade ungefär vad vi förr i Sverige kallade ”fritt valt arbete” och som fungerade som studiecirklar. Det fanns hobbygrupper, de som studerade konsthantverk, musik eller liknande. Jag blev bland annat bjuden på te av en grupp tjejer i tioårsåldern som lärt sig brygga och servera denna dryck enligt traditionens alla regler. Decentraliserat system Det faktum att det är de lokala myndigheterna som ansvarar för och finansierar det livslånga lärandet innebär att det kan organiseras på olika sätt i olika städer; det är framför allt städerna det för närvarande handlar om. I Sverige är studieförbunden beroende av det statliga stödet och måste därför också hålla sig till villkoren för att få dessa bidrag. Det innebär att formerna för studiecirklar är desamma över hela landet. I Kina finns inget statligt folkbildningsbidrag och därmed heller inte några nationella bidragsbestämmelser.   Under den konferens i Shanghai som jag deltog i 2004 redovisade representanter från ett antal olika städer för hur de organiserat de fria studierna. I en av städerna, Hangzhou, hade man exempelvis introducerat ett kupongsystem, för att se till att utnyttjandet av studiemöjligheterna skulle spridas så mycket som möjligt. Varje vuxen i staden fick en kupong som berättigade till en fri kurs under året. Kina är över huvud taget ett decentraliserat land. Man kan nog påstå att det inte finns någon annan än förste kejsaren, Qin Shi Huangdi (221-210 f.Kr.), som mäktat med att själv styra riket. Därför ska man inte räkna med att det som beslutas i regeringskvarteren i Beijing, Zhongnanhai, med någon slags automatik får genomslag i resten av landet. Men när det gäller satsningen på livslångt lärande kan man numera hitta sådana studiecentra över hela landet. I sydväst, i Fujian, har man till och med, som första provins, antagit en lag om att livslångt lärande ska erbjudas alla vuxna. Men, det jag nämnde ovan om decentraliseringen, gäller även på provinsnivå. Många universitet är också engagerade i det livslånga lärandet, genom att man har fakulteter för olika former av vuxenutbildning och genom att bedriva forskning och andra studier. De organiserar konferenser och seminarier och de producerar också en hel del böcker om livslångt lärande – men på kinesiska. Och det finns ett antal tidskrifter som fokuserar på livslångt lärande. Den som jag tidigare nämnde och som är utgiven i provinsen Fujian i sydöstra Kina hade för övrigt 2012 Gösta Vestlund, hedersordförande i Föreningen för folkbildningsforskning, på omslaget samt intervju och en av hans artiklar på insidorna. Studiecenter Ett lokalt studiecenter består vanligen av ett stort hus i flera våningar med studieaktiviteter från morgonen till sen kväll. Under dagtid är det naturligen mest pensionärer som kommer, mycket ofta för att ägna sig åt sina estetiska och kulturella intressen. För många handlar det om traditionell kinesisk kultur, som att spela qin, ett klassiskt och högt aktat stränginstrument, eller lära sig pappersklipp, ett gammalt konsthantverk. Man kan också hitta många andra studiegrupper för pensionärer. Vid ett av mina besök kom jag till en ganska stor grupp äldre kvinnor och män som ägnade sig åt sådant som kunde vitalisera hjärnan. När kursledaren hörde att jag kom från Sverige visade han mig ett kompendium han hade satt samman med skämt- och satirteckningar från olika länder. Där var bland annat några teckningar av Salon Gahlin (Torvald Gahlin, 1910–2006). På kvällarna kommer även andra, de som yrkesarbetar, för att till exempel lära sig engelska eller vad man kan göra med en dator. Men några absoluta åldersgränser finns inte. Jag har även sett grupper med barn i åldern tio till tolv år som till exempel studerat klassisk poesi.   I eller i anslutning till lokala studiecentra kan man också ha bibliotek och annan samhällsservice. I ett av de studiecentra jag besökt i Shanghai finns en liten hälsoklinik, där man kan kontrollera blodtrycket, få hälsoråd m.m. Vittgående följder av studiecirklar? Dessa moderna studiecirklar är dock inte de första i Kina. Liksom i exempelvis Sverige fanns det i början av 1900-talet organisationer som använde sig av studiecirklar. Det kinesiska kommunistpartiet bildades formellt 1921, men föregicks av ett mindre antal studiecirklar som studerade marxismen. Det var då ett synnerligen aktuellt ämne eftersom det bara var några år efter bildandet av Sovjetunionen, vilket blev en inspiration för många unga kineser, bland dem en viss bondson från provinsen Hunan vid namn Mao Zedong. De studiecirklarna kan – kanske – ha varit de som fått de mest vittgående följder av alla cirklar i världshistorien? Kinas ”Oscar Olsson” Numera blir jag inte överraskad av att träffa på kinesiska vuxenutbildare som känner till Oscar Olsson, ”Olsson med skägget” (1877–1950), även om några kanske inte vet mer än att han är ”studiecirkelns fader i Sverige”; andra känner till betydligt mer om honom. Men Kina har även haft några egna ”Oscar Olsson”, inte minst Tao Xingzhi (1891–1946). Hur många svenska folkbildare känner till honom? Denne Tao Xingzhi, uppväxt på landsbygden i provinsen Anhui, studerade i USA några år i mitten av 1910-talet, medan första världskriget pågick. Det var bara några få år efter att den siste kejsardynastin och hela kejsardömet störtats och ersatts av en skakig och splittrad republik. Någon demokrati blev det aldrig, men den frågan, liksom många andra, såsom hur utbildning borde fungera, var sådant som hett diskuterades i intellektuella kretsar. I USA inspirerades Tao Xingzhi framför allt av den amerikanske filosofen John Dewey. Det lär ha varit då som han satte upp sitt eget personliga livsmål, att ”…skapa demokrati genom utbildning och inte genom militär revolution”. Senare kom han i Kina att översätta och publicera Deweys bok Democracy and Education – an introduction to the philosophy of education (1916). Efter Tao Xingzhis återkomst till Kina 1917 initierade han, 26 år gammal, ett antal kampanjer för folkliga studier. Han verkade även för att etablera skolor på landsbygden med utbildade lärare. År 1927 grundade Tao Xingzhi en lärarskola i Nanjing för att träna lärare som därefter skickades ut på landsbygden för att undervisa i skolor som han själv varit med om att grunda. Lärarutbildningen handlade till stor del om att lära eleverna hur man kan lära sig själv och även om att organisera lärande nätverk. Lärarskolan stängdes dock redan 1930 av dåvarande regeringen på grund av misstänksamhet mot dess inriktning och Tao Xingzhi tvingades fly till Japan (skolan öppnades igen 1951, efter revolutionen, och blev år 2000 ett universitet, Nanjing Xiaozhuang). Efter återkomsten till Kina 1931 tog Tao Xingzhi initiativet till en folkrörelse med skolelever som undervisade vuxna i att läsa och skriva. Den rörelsen spred sig till nästan hela landet, sägs ha haft mer än fem miljoner deltagare och över hundra tusen frivilliga lärare. Tao Xingzhi verkade dock i ett turbulent Kina, plågat av splittring, inbördeskrig, japansk invasion och återigen inbördeskrig. Ett par år efter hans död 1946 följde revolutionen 1949 och Kina blev en kommunistisk diktatur. Därför blev de bestående resultaten av hans reformförsök begränsade. De två tecknen i Taos egennamn, Xingzhi, kan för övrigt betyda ”handling” och ”kunskap” – ganska så passande om man säger så. På min första konferens i Kina, den i november 2004, råkade jag i min presentation nämna Tao Xingzhi, varpå en äldre deltagare blev så förtjust att han på kvällen knackade på hotelldörren och överlämnade en bunt böcker av och om denne reformator – på kinesiska.   Folkbildning i parkerna…   När det gäller kinesisk folkbildning ska man inte glömma den fria och för alla öppna kulturverksamhet som pågår i parker och torg – i alla fall under de varmare årstiderna. Där kan man lära sig dansa, från traditionella folkdanser, inklusive danser från de många minoriteterna, till västerländska ”tryckare”. Där kan man också lyssna på kinesiska opera-arior, folkmusik med traditionella instrument och jazz-orkestrar. Man kan sjunga i kör, spela kinesisk schack (inte att förväxla med vad vi brukar kalla kinaschack), öva på kalligrafi med stora penslar på en meter eller mer doppade i vatten, delta i uppläsningar av poesi, lära sig och träna taijiquan (tai chi) och mycket annat. Över huvud taget är det mycket vanligt att familjeliv och umgänge pågår utomhus i Kina, även på trottoarerna (man ska komma ihåg att den nordligaste spetsen av landet, längst upp i nordost, ligger ungefär lika långt från ekvatorn som Hamburg). Man äter mat, samtalar, spelar schack eller majong… I alla fall i de gamla kvarteren med låg bebyggelse; sådana aktiviteter gör sig inte lika bra utanför moderna skyskrapor. Med den takt som gamla bebyggelser rivs i städerna för att lämna plats för skyskrapor och gallerior kommer en gammal gatukultur att alltmer försvinna. Kommer den istället att flytta in i närmaste studiecenter för livslångt lärande? * Folkbildning & forskning – Årsbok 2014–15, utgiven av Föreningen för folkbildningsforskning (www.folkbildningsforskning.se). Att fundera på… Skillnader mellan studiecirklar i Sverige och i Kina…? Jämför intresset för studier i Sverige med det i Kina? Hur kan man förändra en traditionell skola så att den mer stimulerar fantasi och kreativitet? Hur meningsfullt kan det vara att arrangera folkbildning i form av studiecirklar i en diktatur som Kina? 2015-04-23 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net  webb.folkbildning.net/kina Uppvisning på folkbildningens dag i Shanghai den 16 oktober 2006 (fotograf: Thomas Johnsson). Vuxengrupp i ett studiecenter i Shanghai. Musikstudiegrupp.