Ett-barns-politiken – har den spelat någon roll? Kinas så kallade ett-barns-politik, som gällde från 1979 till 2015, har med rätta kritiserats för dess ofta hänsynslösa metoder. Men har den egentligen haft någon effekt för Kinas befolkningsutveckling?
Den så kallade ett-barns-politiken genomfördes som en del av det reformprogram som framför allt Deng Xiaoping stod för, han som kom att dominera Kinas politik från slutet av sjuttiotalet och tjugo år framåt. Syftet var tydligt, att dämpa folkökningen i Kina. Om folkökningen minskade skulle fler kunna få del av de ekonomiska framsteg som man hoppades att Kina skulle göra som följd av de ekonomiska reformerna. Men det har aldrig varit någon totalt strikt ett-barns-politik; det har hela tiden funnits ett antal undantag. Det har
varit framför allt familjerna i städerna som ålagts att bara skaffa ett barn. På landsbygden har man i nästan alla provinser exempelvis kunnat få tillstånd att skaffa ytterligare ett barn om det första blev en flicka. Inom minoritetsområden har minoritetsfamiljer hela tiden fått skaffa två till fyra barn per familj. I genomsnitt föder varje kvinna i Kina numera inte ett barn utan ett och ett halvt. Det är i sig ingen anmärkningsvärd siffra; det finns länder med lägre födelsetal, som till exempel Taiwan. Det anmärkningsvärda för Kinas del är hur snabbt övergången skett från flera barn per familj till bara ett eller två. Det kan knappast förklaras annat än som ett exempel på kommunistpartiets effektiva organisation och genomgripande inflytande
även över det mest privata i familjerna. Man har till och med, enligt Börje Ljunggren, hållit koll på kvinnors menstruationsperioder (Den kinsiska drömmen, 2015). Den demografiska bakgrunden Före upprättandet av folkrepubliken 1949 var födelsetalen i Kina ganska höga, omkring 5,5 födslar per kvinna. Men dödligheten var också hög, vilket innebar en måttlig folkökning. Med tanke på den höga barnadödligheten var dessa födelsetal statistiskt vad som krävdes för att varje familj skulle ha goda förhoppningar om att minst en son skulle överleva och kunna ta hand om föräldrarna när de blev gamla. Men under femtio- och sextiotalen minskade dödligheten dramatiskt, framför allt som följd av att inbördeskriget var slut, av en rättvisare fördelningen av livsmedlen samt av insatser för att bekämpa epidemier och förbättra folkhälsan. Samtidigt ökade fertiliteten, förmodligen till stor del tack vare just bättre hälsa och tryggare levnadsförhållanden för kvinnorna. Visserligen blev det ett avbrott av denna utveckling under åren 1959–61 på grund av svälten under kampanjen Stora språnget framåt (se Historien > Stora språnget). Men efter kampanjen fortsatte dödstalen att minska och fertiliteten att vara hög. Den genomsnittliga förväntade levnadslängden ökade och låg i början av sjuttiotalet på 62–64 år. Samtidigt minskade dödligheten bland nyfödda barn, bland annat som följd av bättre utbildning av barnmorskor. Resultatet av dessa förbättringar för människor blev en snabb folkökning. Enligt officiella uppgifter ökade befolkningen från 583 miljoner 1953 till 830
miljoner 1970. Det fanns dock ett problem: den långsamma ekonomiska utvecklingen. Produktionen av livsmedel ökade visserligen, men inte snabbare än folkmängden. Enligt Barry Naughton ökade den årliga spannmålsskörden mellan mitten av femtiotalet till senare delen av sjuttiotalet med i genomsnitt 2,2 procent, aningen snabbare än folkökningen. Produktionen av bomull och oljeväxter ökade däremot betydligt långsammare (med 1,5 respektive 0,5 procent per år). Anledningen var framför allt att spannmål prioriterades (The Chinese Economy – Transitions and Growth, 2007). Detta innebar att människor i början av sjuttiotalet hade i stort lika lite att äta som i början av femtiotalet. För att förbättra levnadsstandarden för människor ansågs det då nödvändigt att satsa både på en ökad produktion av främst livsmedel och på en lägre folkökningstakt.
Under mitten av sjuttiotalet kom nya direktiv från partiledningen om att familjer i städerna skulle få skaffa högst två barn och de på landsbygden
högst tre barn. Senare, 1977, skärptes kraven så att familjer både i städerna och på landsbygden skulle få ha högst två barn. De medel myndigheterna hade för att uppfylla dessa mål var inte bara övertalning; de kvinnor som redan hade två barn sattes under stark press och ibland även tvång på att göra abort om de blev gravida eller att låta sterilisera sig. Demografiska övergångsperioden Födelsetalen minskade således drastiskt under sjuttiotalet. Men folkmängden fortsatte att snabbt öka, vilket hade två orsaker:
Folkrepubliken Kina hade år 2013 en befolkning på runt 1 350 miljoner. Folkmängden beräknas fortsätta öka till kanske 1 450 omkring år 2030, för att därefter gradvis minska till runt 1 000 miljoner omkring år 2080. Ungefär samtidigt som Kina når upp till 1 450 miljoner
beräknas Indiens befolkning bli lika stor. Men medan Kinas befolkning väntas minska efter år 2030 lär Indiens befolkning fortsätta att öka och därmed bli den största i världen. Denna effekt – den demografiska övergångsperioden – är en logisk följd av vad som sker när en tidigare balans mellan höga dödstal och höga födelsetal rubbas. En sådan övergångsperiod har drabbat och drabbar alla utvecklingsländer innan döds- och födelsetalen efter en tid åter kommit i balans, då på en lägre nivå. Men i Kina tycks det nästan som om man drabbades av panik inom partiledningen vid denna upptäckt. Ett-barns-politiken När den politiska ledningen insåg att folkmängden skulle fortsätta öka och att långtifrån alla familjer var villiga att frivilligt minska barnafödandet så mycket som partiet ville bestämde man sig för en ny kampanj för att begränsa antalet barn per familj till bara ett. Denna ett-barns-politik, som lanserades 1979, inkluderade både belöningar för de som uppfyllde målet om ett barn och straff för de som skaffade fler än två (familjer som skaffade två barn blev således varken belönade eller straffade – i
alla fall i början av kampanjen). De familjer i städerna som förband sig att skaffa bara ett barn skulle få ett månatligt bidrag medan barnet växte upp. Det enda barnet skulle också få fri hälsovård och lättare tillgång till förskolor och skolor. Familjerna skulle även behandlas gynnsamt vid fördelningen av bostäder och arbeten. Familjer på landsbygden blev också lovade fördelar, men de var mindre specifika på grund av de mycket olika förhållanden som rådde i de folkkommuner som då var på väg att upplösas. De familjer som skaffade fler än två barn straffades genom att deras löner minskades med fem eller tio procent under den tid som barnet växte upp. De skulle också få betala för det tredje barnets skolgång, inte kunna få större bostäder etc. Efter de första åren skärptes kraven och det blev allt vanligare med aborter efter det första barnet – frivilligt eller med tvång. Som man kunde se med exempelvis kampanjen Stora språnget framåt 1958–61 var lokala ledare också under den här kampanjen ofta mer än villiga att uppfylla direktiven från
högsta partiledningen, utan hänsyn till familjers önskningar. Dock, en del ledare solidariserade sig med de som drabbades av partiets hänsynslösa metoder. Som i ett fall i provinsen Hubei 1982, vilket relateras av Tyrene White (se Fördjupningstips nedan). En läkare som rapporterat in en kvinnas tredje graviditet blev attackerad av kvinnans man, efter att han avskedats från sitt jobb (sannolikt som straff för graviditeten). Mannen åtföljdes av åtta släktingar, av vilka en var arbetsbrigadens partisekreterare. Meningslösa steriliseringar I Gao-byn i södra Kina var motståndet stort, liksom i hela länet (Mobo C.F. Gao: Gao Village). Då beslöt länsmyndigheterna om att ett visst antal kvinnor skulle steriliseras i varje by, vilket man i efterhand kontrollerade genom sjukhusets journaler. Men eftersom dessa myndigheter bara räknade antal steriliseringar skickade Gao-byn, med byns egna ledares vetskap, gamla kvinnor till sjukhuset för att sterilisera sig
medan de yngre kvinnorna fortsatte att bli gravida. En del kvinnor lämnade byn i god tid innan graviditeterna blev synliga för att besöka deras föräldrar, vilka normalt levde i helt andra byar. De återvände när barnen var födda och det enda myndigheterna då kunde göra var att bötfälla dem (vilket i sig var en tung utgift). Enligt Mobo C.F. Gao var det först under nittiotalet som myndigheternas kontroll över graviditeter och barnafödslar blev effektiv. Hämndaktioner Enligt Tyrene White rapporterades om 381 fall av hämndaktioner mot partifunktionärer, utförda av ilskna bönder i bara ett län, Suining, i provinsen Jiangsu, mellan januari 1987 och maj 1988. En tredjedel av dessa aktioner var direkt relaterade till ett-barns-politiken. Partikadrarna blev misshandlade och i många fall fick de också egendomar förstörda (skördar, hus m.m.) – uppenbarligen som hämnd för att trilskande bönder som
straff fått deras egendomar förstörda. Men egentligen hade de lokala ledarna knappast något annat val än att följa partiet. De blev också belönade med en extra summa pengar om de familjer de skulle övervaka skaffade högst ett barn var. Om, å andra sidan, någon familj skaffade ett andra eller tredje barn fick också den lokala ledaren böta (detta var för övrigt vanligt även i det kejserliga Kina, se Tema-sidor > Lagen). Många lokala ledare, utsatta för kraven uppifrån och motståndet nerifrån, lyckades undvika större problem för dem själva genom att inte rapportera in alla födslar. Att officiellt, på papper, erkänna att man misslyckats med att få de underlydande att följa direktiven om högst ett eller två barn är inget som främjar den egna karriären. Bättre då att justera rapporterna och eftersom partiledare högre upp i hierarkin också har deras karriärer att värna om kan sådana ”anpassade” rapporter lätt skickas vidare upp i det administrativa systemet.
Allt reglerande har naturligtvis också gett gott om möjligheter till korruption. Ett exempel, som Tyrene White redogör för, är från provinsen Hunan, där en f.d. vicepresident för ett länssjukhus 1994 dömdes till döden för att mellan 1986 och 1991 ha tagit emot 200 000 yuan i mutor för att ha skrivit under 448 falska intyg över genomförda steriliseringar. Under åttiotalet var det vanligt att myndigheterna tog till olika tvångsåtgärder mot protesterande familjer, men senare har man mer förlitat sig på att de böter som utdöms för ej
tillåtna barn ska vara tillräckligt avskräckande. Men fortfarande kunde det gå våldsamt till, som i ett län, Bobai, i den autonoma regionen Guangxi i sydvästra Kina våren 2007. Då genomfördes en två månader lång aktion med alla tillgängliga medel för att till exempel uppfylla de centralt uppställda målen om antal steriliseringar (se artikel i New York Times, den 22 maj 2007). Övergivna flickor Det finns också de som väljer att utan tillstånd skaffa fler barn och betala böterna, som kan variera stort från område till område. Våren 2007 träffade jag exempelvis en ung kvinna på ett universitet. Hon berättade att hennes föräldrar var bönder och att hon hade en äldre bror. När jag uppenbarligen såg lite frågande ut förklarade hon att hennes far så gärna ville ha också en flicka att han gladeligen betalade böterna. Efter millenieskiftet är det inte ovanligt att gravida kvinnor i Kinas många byar tar sig till släktingar i städerna, där de kan smälta in bland alla migranter från landsbygden och lätt undgå upptäckt. När barnet är något eller några åt gammalt återvänder de hem och förklarar det nya tillskottet till familjen med att de adopterat ett övergivet barn. Förmodligen inser alla vad som skett, men de lokala partiledarna behöver inte bry sig eftersom barnet kommit till utanför de område de ansvarar för. Enligt osäkra uppskattningar kan över
hundra tusen nyfödda flickor ha övergetts varje år under nittiotalet. Idag är det förmodligen inte lika vanligt eftersom man med ultraljud kan undersöka könet på blivande barn och då välja att göra abort eller ej. Att utnyttja modern teknik för att könsbestämma foster är visserligen olagligt, men för lokala partiledare måste det vara betydligt mer lockande att se genom fingrarna med sådana fall än att tvingas erkänna för överordnade att de misslyckats i deras uppfostrande roll gentemot de människor de ansvarar för. Undantag och avskaffande Vissa uppluckringar av bestämmelserna har gjorts sedan början av åttiotalet. På landsbygden, med dess starkare traditioner, kan man som nämnts sedan 1984 få tillstånd att skaffa ytterligare ett barn om det första blir en flicka. I några provinser har familjer i fattigare områden på landsbygden generellt fått rätt att skaffa två barn, bara de inte kommer för tätt. I början av 2000-talet blev det tillåtet
för familjer i städerna att skaffa två barn – under förutsättning att båda föräldrarna är enda barnet i deras familjer och att de själva således inte har några syskon. Vid katastrofer, om det enda barnet avlider, ska familjer också få tillstånd att skaffa ett barn till eller adoptera ett barn. Det gällde till exempel jordbävningen i provinsen Sichuan 2008, då ett stort antal barn omkom. År 2013 annonserade kommunistpartiet om ytterligare lättnader för stadsbor, så att det ska räcka med att den ena föräldern är enda barnet
för att man ska få skaffa två barn. Men beslut om sådana lättnader sker i respektive provins och de större städerna, vilket innebär att utvecklingen går i lite olika takt beroende på var man bor. Till exempel var Shanghai först med att tillåta de som skiljt sig och därefter gift om sig att skaffa ett barn i det nya äktenskapet även om de tidigare fått barn. Slutligen, i slutet av oktober 2015, deklarerade kommunistpartiet att det det är fritt fram för alla familjer att skaffa två barn. Ett-barns-politiken upphörde därmed – för att i praktiken ersättas av en inofficiell två-barns-politik. Varför denna kampanj? Kinas ett-barns-politik var alltså i kraft från 1979 till 2015. Den sägs officiellt ha lett till att Kina runt 2015 hade en befolkning som är fyra hundra miljoner mindre än den annars hade varit. Det är dock en grov överdrift. Antalet, fyra hundra miljoner, kanske stämmer – om man räknar från år 1970 och jämför med om
Kina då hade fortsatt med samma höga födelsetal som under sextiotalet. Men som nämnts lanserade man i början av sjuttiotalet kampanjen Senare–Glesare–Färre, vilken ledde till dramatiskt minskade födelsetal redan under sjuttiotalet. Dessutom hade födelsetalen säkerligen ändå minskat ytterligare i takt med att människor fick det bättre sedan refomperiodens start 1979, så som födelsetal brukar minska när familjer får det bättre ekonomiskt. Dessutom kan man med bättre hälsovård etc räkna med att det enda barnet kommer att överleva till vuxen ålder. Detta innebär att ett-barns-politiken med stor sannolikhet bara till en mindre del kan förklara minskningen av födelsetalen sedan 1970. Om det är så, varför beslöt partiledningen 1978 att satsa på
denna drastiska och impopulära kampanj? Svaret är förmodligen att partiledningen var helt fokuserad på att till varje pris få ned födelsetalen för att på så sätt se till att levnadsstandarden per invånare skulle öka. Ett-barns-politiken lanserades samtidigt som det ekonomiska reformprogrammet, som blev den definitiva brytningen med Mao Zedongs ideologiska styre. När man inte längre hade kommunismens ideal om jämlikhet som ledstjärna för samhället fanns knappast något annat kvar av legitimitet för kommunistpartiet än att utlova en ständigt stigande levnadsstandard. Å andra sidan, hur kunde partiledningen riskera partiets anseende och sympati genom de hårda metoder – tvångsaborter och tvångssteriliseringar – som användes för att
genomdriva kampanjens mål? Enda rimliga svaret är detsamma som varför man tjugo år tidigare kunde genomföra kampanjen Stora språnget framåt trots orealistiska mål och ovetenskapliga metoder. Partiledningens hegemoni förhindrade varje kritisk röst att störa den stora planen. De många kampanjerna mot oliktänkande sedan 1949 hade säkerligen också en avskräckande effekt på eventuella skeptiker. Mansöverskott Trots de magra resultaten av ett-barns-politiken vad gäller begränsningen av folkökningen har denna politik fått några andra konsekvenser – för individerna, för familjerna och för samhället. Sedan ett-barns-politiken
lanserades har det blivit ett anmärkningsvärt stort överskott av män, på grund av att pojkar fortfarande favoriseras, speciellt på landsbygden, och att flickfoster därför oftare aborteras. Även utan ett-barns-politiken hade antalet födda pojkar säkerligen varit betydligt högre än antalet flickor, men kampanjen kan ha förvärrat denna obalans (även i länder som Taiwan, Sydkorea och Indien är könsobalansen stor). Därmed är man tillbaka i den situation som rådde i det gamla Kina då det fanns ett proletariat av egendomslösa och ofta ogifta arbetare. Även då favoriserades pojkar på bekostnad av flickor (se Tema-sidor > Familjen). Under femtio-, sextio- och sjuttiotalen tycks det inte ha varit något anmärkningsvärt större överskott av födda pojkar. Men det var under de år då jordbruken och familjerna kollektiviserades, vilket innebar att försörjningsbördan för barnen främst låg på kollektiven och inte på de enskilda familjerna. Då fanns det inte heller någon anledning för familjerna att begränsa antalet söner på grund av arvsreglerna. Före kollektiviseringarna på femtiotalet skulle familjens egendom vid arvsskifte delas lika mellan sönerna. Det skapade en press på fattigare bönder att helst inte ha mer än en son som uppnådde vuxen ålder. Enligt Tyrene White föddes i början av åttiotalet ca 107 pojkar för varje hundratal kvinnor, vilket var bara lite mer än vad som är vanligt i världen totalt sett (105 pojkar på 100 flickor). Men under de följande åren förvärrades obalansen drastiskt, till 119 pojkar mot 100 flickor år 2000. Det är framför allt för barn nummer två som obalansen är extra stor, upp till 150 pojkar för varje hundratal flickor. Vissa har börjat tänka om Det är framför allt på landsbygden där man föredrar att få söner istället för döttrar. Det är också där som gamla traditioner fortfarande kan vara starka, som sonens rituella betydelse (se Tema-sidor > Familjen). Även i städerna är obalansen mellan könen
stor, men där har pojk-överskottet fått i alla fall en del att tänka om. På grund av att söner anses kosta mer än döttrar, främst i de stora städerna, hoppas ett ökande antal föräldrar numera på att få en dotter istället för en son. Det har också blivit alltmer uppenbart för alltfler att det blivit allt svårare för unga män att finna en äktenskapspartner (överskottet på män kan vara så stort som femtio miljoner). Dessutom visar det sig att söner i karriären inte längre självklart är så pigga på att ta hand om sina föräldrar; döttrar anses mer pålitliga. En följd av underskottet på kvinnor är en ökad handel med kvinnor från Kinas grannländer, där unga kvinnor, i många fall flickor, antingen lockas att bli bortgift med någon i
Kina eller helt enkelt rövas bort. Den 26 september 2015 hade Svenska Dagbladet en artikel om bortrövade flickor i norra Vietnam: Bortrövade flickor säljs som brudar. Vad händer med språket? Ett-barns-politiken har också lett till att syskon och kusiner blivit ännu sällsyntare än om kampanjen ej ägt rum. Detsamma är på väg att hända med mor- och farbrödrar liksom med mostrar och fastrar. Kina har en rik släkt-vokabulär med till exempel olika begrepp för en äldre syster (jiejie) och en yngre (meimei). Kommer dessa benämningar i framtiden att huvudsakligen användas i romaner om gångna tider? Kina har också, på grund av ett-barns-politiken, fått en ännu snabbare ökning av andelen äldre i samhället, som dessutom förväntas tas om hand av deras enda barn och enda barnbarn. De äldre tas traditionellt hand om av barn och barnbarn – och så är det fortfarande till stor del för de allra flesta. Men om inte samhället går in blir det en allt större börda för allt färre. Man talar numera om 4–2–1-familjer: fyra mor- och farföräldrar, två föräldrar och ett barn. Föräldrarna ska både hjälpa deras pensionerade föräldrar och se till att deras enda barn får bästa möjliga utbildning. Som vuxen riskerar detta enda barn, som följd av en fortsatt ökad levnadslivslängd, att få ta hand om upp till sex pensionärer… Andelen äldre kommer att fortsätta att öka. År 2050 kommer förmodligen var tredje kines att vara sextio år eller äldre. Samtidigt minskar antalet kineser i arbetsför ålder gradvis sedan 2011. Det har lett till högre löner för många arbetare – och till att Kina förlorar en del av dess konkurrenskraft på världsmarknaden. Kinas ”små kejsare” Ett speciellt fenomen i dagens Kina är de ”små kejsarna”, det vill säga barn, oavsett kön, som saknar syskon och som i många familjer kommit att bli extremt favoriserade och bortskämda. Under mer än två tusen år styrdes Kina av enväldiga kejsare. Nu är man på väg mot ett samhälle bestående av hundratals miljoner ”kejsare”, som är vana vid att få som de vill av deras föräldrar samt mor- och farföräldrar och som uppfostrats med att inte behöva ta ansvar. I hennes bok Buy me the Sky skildrar Xinran hennes chock när hon i London tog emot en 21-årig son till en vän i Kina. Sonen skulle bo ett år i London men visade sig vara totalt bortkommen när det gällde att ta hand om sig själv. Han hade exempelvis aldrig lärt sig att hänga in sina egna kläder i en garderob. Sonen hade studerat på ett universitet i Kina, och delade då som brukligt en sovsal med fem andra studenter. Men varje helg kom hans mamma dit för att plocka i ordning hans kläder m.m. Ett enda exempel säger förstås inget om hur det generellt
brukar vara. Om det bara vore ett enda exempel… Många barn växer således upp utan att lära sig ta hand om ens det mest självklara. Å andra sidan växer dessa barn också upp under trycket av mycket höga förväntningar på att de ska lyckas i skolan och ta sig vidare till något universitet för att därefter göra karriär. En stor del av Kinas ungdomar är så upptagna med att studera, med omfattande läxor, med extra kurser på helger och lov att det knappast finns någon tid över för att bara umgås med jämnåriga kamrater. Vad kan avskaffandet leda till? Som nämnts annonserade partiledningen i oktober 2015 om att ett-barns-politiken avskaffats och att alla familjer får skaffa två barn. Detta beslut kommer dock sannolikt bara marginellt att påverka den framtida befolkningsutvecklingen. Konkurrensen till högre utbildning är så hård att många föräldrar, kanske de flesta, inte anser sig ha råd att satsa vad som behövs på mer än ett barn. Det innebär till exempel att många av de familjer som redan tidigare haft tillåtelse att skaffa ett barn till har avstått från denna
förmån. På grund av den pågående urbaniseringen kommer dessutom allt fler att bli stadsbor och anpassa sig till städernas villkor, vilket innebär att allt fler kommer att föredra allt färre barn. Den stora boven… Det hävdas ibland att kampanjen för högst ett barn per familj har varit lika förödande för Kina som kampanjerna Stora språnget framåt och Stora proletära kulturrevolutionen – i alla fall på lång sikt. Men, ett-barns-politiken har bara haft en begränsad effekt på Kinas demografiska utveckling. De stora problemen med en åldrande befolkning och en obalans mellan könen är framför allt en följd av Kinas snabba ekonomiska
utveckling efter sjuttiotalet. En mer eller mindre snabbt ökande andel äldre i samhället är för övrigt en utmaning i alla länder. Vad Kinas ett-barns-politik, liksom den föregående kampanjen Senare–Glesare–Färre, har åstadkommit är framför allt ett antal onödiga tragedier för främst kvinnor som tvingats till aborter och steriliseringar. P.S. I Folkrepubliken Kina med dess ett-barns-politik föder varje kvinna i genomsnitt 1,55 barn. I Taiwan föder varje kvinna i genomsnitt bara 1,12 barn – utan någon ett-barns-politik… P.P.S: Det kan tilläggas att när ett-barns-politiken lanserades 1979 betraktades den av många i väst som ett föredömligt initiativ för att komma tillrätta med vad som många då uppfattade som det största hotet mot mänskligheten. Inte heller de hade således insett hur den demografiska övergångsperioden verkar… P.P.P.S. Även den kinesiska partiledningen har uppenbarligen insett att mer än ett barn per familj är mer än vad fletalet familjer anser sig mäkta med ekonomiskt. Det blev visserligen en uppgång av barnafödandet under 2016, efter beslutet att tillåta alla familjer att skaffa två barn, men den uppgången var långt mindre än vad man hoppats på. Sedan början av 2010-talet minskar antalet kineser i arbetsför ålder medan antalet äldre snabbt ökar. I början av 2017 meddelades att man planerar att införa någon slags stimulans eller belöning till de familjer som skaffar två barn. Att fundera på…
Fördjupningstips
2017-03-01 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net webb.folkbildning.net/kina |
 En liten pojke som av hans mormor visas runt på ett universitetsområde. |