Censur & självcensur Den kinesiska censuren av vad som får skrivas, visas eller sägas är omfattande, men idag ändå långt mer tillåtande än under Mao Zedongs tid (man har dock lång väg att gå innan man ens kommer i närheten av den öppenhet och tolerans mot oliktänkande som rådde i Kina under århundradena innan Kina enades till ett centralstyrt rike under ”förste kejsaren” år 221 f.Kr.). Dessutom har censuren blivit påtagligt hårdare sedan Xi Jinping blev kommunistpartiets ledare 2012.
I början av år 2010 skrev kinesiska media om en buddhistisk nunna som upptäckt en oansenlig vit blomma under hennes tvättmaskin. Blomman troddes vara den mytiska youtan poluo, som enligt en buddhistisk legend bara blommar en gång på tre tusen år. Enligt New York Times (21 mars 2010) utfärdade kinesiska regeringen i mars 2010 ett antal riktlinjer för censuren inför den Nationella folkkongressens möte. Bland annat beordrades media i punkt sju att radera nyheter relaterade till youtan poluo, med motiveringen att ”…myndigheterna är
bekymrade över spridandet av vidskepligheter”. Vad som dock inte nämndes i dessa direktiv var att den blommande youtan poluo enligt legenden ska förebåda ankomsten av en ny kung… Censur Under den maoistiska eran var de kinesiska massmedierna strängt kontrollerade, liksom alla kontakter mellan kineser och utlänningar. Vad som publicerades var starkt begränsat till framför allt positiva ”nyheter” om folkrepublikens framsteg under ledning av kommunistpartiet. Så är det inte längre. Idag är det normalt inga problem för utlänningar att samtala med vanliga kineser om vad som helst. Det finns undantag, journalister som vill intervjua folk som deltar i sociala protester kan till
exempel få problem. Värre är förstås att kineser som i sådana situationer låter sig intervjuas av utländska journalister kan få riktigt allvarliga problem. Idag kan massmedia i begränsad utsträckning publicera kritiska artiklar om sociala missförhållanden, om korruptionen – i alla fall på lokalplanet, etc. Kritik av enskilda regeringsbeslut kan till och med accepteras – men ingen kritik av kommunistpartiet i sig eller av dess ställning i landet, varken direkt eller indirekt. Tabu är också kritik av den högsta ledningen i partiet och staten, information om lokala protester, diskussioner om Tibets och Taiwans ställning, krossandet av demonstrationerna för demokrati i flera städer 1989, svälten under Stora språnget etc – och förstås Falun Gong
(se Idéerna > Falun Gong). Censuren är dock inte alltid förutsägbar och dess bedömningar kan variera över tiden. Den varierar också beroende på vad slags tidning det är fråga om, en nyhetstidning med stor spridning eller en mindre specialtidskrift. Tillåtet eller förbjudet? Om man jämför dagens Kina med Mao Zedongs var det då så att ”Allt som inte var uttryckligen tillåtet var förbjudet. Moderniseringsprogrammet har inneburit att det mesta som nu inte är uttryckligen förbjudet faktiskt är tillåtet” (Torbjörn Lodén: Kinas vägval, 2012). Dock, varje vecka kommer nya direktiv till medierna om vilken information som ska ges och vilken som är förbjuden, om ord och namn som
inte får publiceras etc. Så, listan över vad som är ”uttryckligen förbjudet” växer ständigt. Gränsen för yttrandefriheten går vid allt som på ett eller annat sätt anses hota kommunistpartiets ställning. För att hantera det hotet använder sig partiet av en avancerad och sofistikerad censur. Den är som nämnts på intet sätt så omfattande och så tydlig som den var tidigare under Mao Zedongs tid. Därför drabbar den inte heller så många i samhället – och provocerar därför inte heller så många. Det innebär dock inte att den kontroll som
sker är ineffektiv, tvärtom. Utbudet av massmedia? Fram till åttiotalet var massmediautbudet inte bara strikt kontrollerat utan också mycket begränsat. År 1978 ska det till exempel ha funnits sammanlagt 69 nyhetstidningar i hela Kina. Då fanns också totalt 38 TV-kanaler.
Trettio år senare, 2008, hade antalet nyhetstidningar ökat till nästan två tusen och antalet TV-kanaler till 3 700 (dessutom har det under åren tillkommit många andra som tvingats stänga på grund av felaktig politisk inriktning). Mediautbudet har således blivit avsevärt rikare för det kinesiska folket – och samtidigt betydligt besvärligare för censuren, dvs för propagandaministeriet. För kineser som är så gamla att de kommer ihåg tiden före reformperioden är naturligtvis denna utveckling synnerligen dramatisk – och så uppenbar. Mindre
uppenbar är den censur som fortfarande sker eftersom den i praktiken bara drabbar en liten grupp som aktivt söker information om kinesiska dissidenter, om vad som hände under den ”arabiska våren”, om systemkritik som ifrågasätter kommunistpartiets ställning och inte bara dess insatser när det till exempel gäller skolan. Dt är egentligen inte märkligt; hur många läsare har exempelvis seriösa kultursidor (ej nöjessidorna) i Sverige? Dessutom är det ett hinder att så få kineser behärskar engelska tillräckligt bra för att kunna ta del av mer avancerade texter. Självcensur Idag är det bara ett litet antal tidningar och TV-kanaler, de med mer officiell karaktär, vars innehåll förhandsgranskas av censuren. Där accepteras inga olämpliga artiklar som råkar publiceras av misstag. Vad gäller alla andra
medier är den politiska ledningen beroende av att utgivare och journalister tillämpar en omfattande självcensur. Till deras hjälp publicerar propagandaministeriet regelbunder instruktioner om vilka nyheter som inte får publiceras, vilka namn och begrepp som inte får nämnas etc – så som i fallet med blomman youtan poluo. Vid behov ges också direktiv om vilka nyheter som bör eller skall publiceras. Och nya sådana direktiv kommer varje vecka. De kinesiska medierna och de enskilda journalisterna vet att det är säkrast för deras välbefinnande och för
deras karriärer att följa dessa direktiv. Även om dessa medier inte förhandsgranskas före publiceringen lusläses de i efterhand av censuren. Omvälvande händelser i världen, som den s.k. arabiska våren 2011, leder ofelbart till nya order om förbjudna ord eller ordsammansättningar. Rörelsen ”Ockupera Wall Street” 2011 ledde till exempel till att ett antal kombinationer med tecknen för ”ockupation” och ett antal namngivna städer och kända torg blev tabu-belagda. Till och med Kinas premiärminister 2003-2013, Wen Jiaobao, censurerades i
kinesiska media, när han för utländska medier mer öppenhjärtligt påtalade behovet av en demokratisering i Kina. Pressfriheten? Trots att man numera inte annat än för vissa centrala tidningar tillämpar någon förhandscensur är kontrollen effektiv. Nätverket ”Reporters without borders” (Reportrar utan gränser) sammanställer ett index över pressfriheten i världen. Enligt detta index
2011-2012 låg Finland på delad första plats tillsammans med Norge. Kina kom på plats nr 174 (av totalt 179 jämförda länder). Bara Iran, Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea ansågs ligga sämre till än Kina när det gäller pressfrihet. Två år senare, 2014, hamnade Folkrepubliken Kina på plats 175, av 180 länder (World Press Freedom Index 2014). Också denna uppgift censurerades i Kina. Ibland är kontrollen så effektiv att den får komiska effekter. För några år sedan råkade en ung journalist på en dagstidning nämna torget vid Tiananmen i Beijing tillsammans med datumet 4 juni 1989. Journalisten blev genast, efter att tidningen kommit ut, anklagad för publiceringen av den i Kina mest förbjudna kombinationen av ett torg och ett daturm. Men det visade sig att hon helt enkelt inte kände till vad som hade hänt på det där torget den där dagen och därför inte hade någon anledning att misstänka att hon kanske passerade en gräns. Strejkande journalister i januari 2013 Vanligen blir som nämnts inte tidningars innehåll kontrollerade före publiceringen. Men under 2012 skärptes kontrollen av tidningar, i alla fall av dem som blivit kända för att försöka tänja på censurens gränser. Anledningen var den partikongress som ägde rum i Beijing den 8-14 november 2012, då Kinas nya ledare formellt utsågs (ledamöterna i centralkommitténs ständiga utskott). En tidning som blivit känd för att vara mer frispråkig i dess kritik mot kommunistpartiets maktmissbruk är Nanfang Zhoumo (Södra veckotidningen) i Guangzhou (Kanton) i södra Kina. I början av januari 2013 planerade Nanfang Zhoumo att publicera en nyårsledare med krav på politiska reformer. Ledaren blev dock utbytt mot en artikel som hyllade det kommunistiska partiet. Den som anklagades för att ha tvingat fram bytet av artikel var propagandachefen i provinsen Guangdong, Tuo Zhen. Tidningens journalister gick ut i strejk i protest mot tilltaget och
demonstrade på gatan utanför tidningen, där de också fick stöd av studenter och andra. Journalisterna utnyttjade möjligheterna med att informera om hela affären via bloggar, vilka snabbt stängdes ner av myndigheterna. Men informationen om vad som hänt spreds ändå och de protesterande journalisterna fick ett omfattande stöd, bland annat av en del tidningar i andra delar av landet. Flera av dessa gav av försiktighetsskäl indirekta stöd till journalisterna vid Nanfang Zhoumo (se bild-text för exempel). I ett offentligt pm från centrala partiledningen den 7 januari slogs fast:
I pm:et beordras också myndigeter att förhindra redaktörer och journalister att uttrycka stöd för Nanfang Zhoumo på Internet. Internet Internet är populärt i Kina och anses dessutom som en viktig resurs i Kinas ekonomiska utveckling. Men alla försök att använda Internet för att sprida tabubelagda uppgifter eller tvivel på partiets överhöghet motas av en armé av kontrollanter. Inlägg som på ett av de många diskussionsforumena tar upp någon förbjuden fråga raderas till exempel snabbt. Vid behov stängs diskussionsforum ner, liksom privata hemsidor och bloggar. Avancerade filterprogram ser till att kinesiska Internet-användare inte kan söka på tabu-belagda ord eller blockerade webbplatser. Det är den omtalade kinesiska brandväggen, eller den nya ”Långa muren”. Till exempel kan man i Kina inte googla på ”Falun Gong”, den förbjudna sekten. Det innebär att man inte heller kan komma åt den gamla svenska staden Faluns hemsida. Ett annat exempel, från mars 2012, var då en son till en prominent partiboss, Ling Jihua, kraschade sin Ferrari. Föraren, dvs sonen, dödades och de två kvinnliga passagerarna
skadades svårt (en dog senare). En kort artikel och en bild spublicerades och han spridas på nätet, men togs snabbt bort av censuren, som även blockerade sökordet ”Ferrari” på Internet. Internet-muren Internet-muren är effektiv – men inte total. För den som vet hur man gör är det möjligt att komma åt blockerade webb-platser. Enligt Rebecca MacKinnon på CNN uppskattas att ungefär en procent av Kinas en halv miljard Internet-användare vet hur man tar sig förbi muren (detta gällde innan nuvarande ledning under Xi Jinping skärpte kontrollen i januari 2015). Det är flera miljoner, men trots det inte tillräckligt många för att i ett land av Kinas storlek skapa någon slags offentlig opinion (övriga Internet-användare vet inte hur man gör, är inte tillräckligt intresserade eller inser inte vad som finns på andra sidan ”muren”). Till denna grupp som kan skaffa sig av Kinas ledning ocensurerad information på Internet tillkommer också den stora och ständigt växande grupp kineser som studerat eller jobbat utomlands och som där haft fri tillgång till alla
slags medier. Det är emellertid inte heller en tillräckligt stor – eller tillräckligt enad – grupp för att bilda någon samlad opinion. Däremot används Internet, och dess olika kinesiska forum, alltmer för att samla tillfälliga opinioner mot uppenbara rättsövergrepp, korruptionsskandaler m.m. Det är fråga om tillfälliga opinions-stormar, som om de blir tillräckligt kraftiga ofta tvingar fram tillrättalägganden, frisläppande av lagstridigt fängslade, rättande av lögner från myndigheter och liknande. Medan lokala missförhållanden ofta leder
till demonstrationer på gatan leder andra missförhållanden till demonstrationer på Internet. Dessa protester, liksom myndigheternas agerande, har gett de aktiva erfarenheter av att de faktiskt är en politisk kraft att räkna med – om de är tillräckligt många. Kinas ledning använder också Internet Internet används även aktivt av Kinas propagandaministerium, till exempel genom att betala unga studenter för att de ska skriva positiva inlägg om partiet på diskussionsforum o.dyl. (enligt en uppskattning av en sådan betald ”tyckare” 2012 skulle de inläggen svara för 10-20 procent av alla kommentarer online, se intervju
i New Statesman). Den 29 april 2010 höll Wang Chen från propagandaministeriet ett tal inför Nationella folkkongressens ständiga utskott och sa bland annat: ”Internet har breddat fronten för vår propaganda och vårt ideologiska arbete. Under senare år har vi använt Internet för att energiskt organisera och lansera positiv propaganda och aktivt stärka vår förmåga att vägleda den allmänna opinionen.” (Concerning the
Development and Administration of Our Country's Internet, min övers.) Kommunistpartiet använder sig också av Internet som ett sätt att så att säga känna av hur vindarna blåser i landet: Vad engagerar människor just nu? Vad oroar sig folk för? Vilka missnöjen frodas, var och i vilka kretsar? Etc… Rebecca MacKinnon tror att Internet kan bidra till att förlänga kommunistpartiets maktinnehav, genom att dels tillåta missnöjda att upp till en
gräns lufta deras frustrationer på nätet istället för på gatorna, dels ge partiet ovärderlig insikt i vad som mest retar upp medborgarna. Ord- och teckenlekar Alla medier tvingas följa direktiven om vad som inte får omnämnas etc. På internet måste också bloggare och andra anpassa sig, men där florerar istället mängder av ironiska skämt samt ord- eller teckenlekar för att kringgå censuren. Det kinesiska skriftspråket består av tusentals frekvent använda tecken, medan den talade kinesiskan består av relativt få stavelser. Det innebär att tecknen för många begrepp uttalas på samma sätt. Detta används för att i text ersätta ett förbjudet tecken med ett annat som uttalas på samma sätt och då kan man för ”lyhörda” läsare förmedla tabubelagda budskap genom synbarligen banala texter. Ett annat sätt att exempelvis nämna datumet den 4 juni är att skriva den 35 maj. ”4 juni” är blockerat på Internet, för att det var den dagen, 1989, som massakern på torget vid Himmelska fridens port ägde rum (men även censuren lär sig sådana trick, så de fungerar bara en kort tid). Många fler ord och uttryck är bannlysta, som till exempel ”(Xi) Jinping + stor hemlighet”, ”våga tänka men inte våga säga”, ”ny kejsare”, ”att älska landet är inte detsamma som att älska regeringen” och ”slå upp paraply” (det sista anspelar på den så kallade paraplyrevolutionen i Hongkong hösten 2014, då många demonstranter använde sig av paraplyer för att skydda sig mot polisens pepparspray). Detta är bara några få exempel från en mycket lång lista över blockerade nyckelord och -fraser (se China Digital Times). Med censuren kikande över axeln… Någon gång på åttiotalet hörde jag den jämtländske skribenten Carl-Göran Ekerwald berätta om sitt författarskap. Han såg sig skrivande för sig själv medan den tänkte läsaren stod och så att säga tjuvläste texten över hans axel. I Kina skriver journalister och andra skribenter medan de har censurens granskande ögon över axeln. Som Ha Jin, numera professor i USA, skrev i The American Scholar 2008: ”Det handlar inte bara om vad Kinas propagandaministerium gör mot konstnärer utan vad det tvingar konstnärerna att göra mot deras egna verk” (The Censor in the Mirror, min övers.). Författare och deras förlag vet vilka ämnen som är tabu. Dessutom måste
varje bok före utgivningen godkännas av propagandaministeriet, som beslutar om vad som eventuellt måste strykas före publiceringen. En utgivare som lyckats få en bok godkänd kan trots detta råka ut för att boken efter publiceringen förbjuds, varpå han förlorar vad han investerat i boken. Den risken är i de flesta fall tillräcklig för att han ska lägga band på sin publiceringsiver – och för att få honom att på egen hand tvinga hans författare att stryka i deras manus. Ett exempel från 2009, då sextioårsdagen av folkrepublikens grundande firades, är boken ”Chinese History Revisited” av Xiao Jiansheng som förbjöds trots att den tryckts upp av förlaget (den gavs istället ut i Hongkong). Felet med boken var, enligt Bertil Lundahl, att
”…den hävdade att Kina hade blomstrat som mest när samhället varit pluralistiskt, vilket framför allt inträffat när landet varit splittrat” (Kinas historia i kommunistpartiets tappning – en kritisk granskning). Yttrandefrihet? Kinas medborgare ska enligt konstitutionen åtnjuta yttrandefrihet, men de har också en skyldighet att inte yppa statshemligheter. Problemet är att avsevärt mycket mer av vad som händer i Kina betraktas som statshemligheter jämfört med i exempelvis Sverige. Se vidare Tema-sidor > Lagen. Xi Jinping? Sedan Kinas nye partichef, Xi Jinping, kom till makten hösten 2012 har det blivit avsevärt kärvare för skribenter och andra som försöker tänja gränserna för den begränsade yttrandefrihet som trots allt existerar. Genom ett antal fängelsedomar har partiet gjort klart för författare, bloggare och andra som verkar för ett
öppnare samhälle att de lever farligt. Antalet som hamnar i fängelse för deras frispråkighet behöver inte vara stort; det räcker med ett mindre antal fall som blir kända för att författare och andra ska ålägga sig själva en hårdare självcensur. På så sätt kan det räcka med några få hårda fängelsedomar för att påverka vad tusentals andra väljer att uttrycka i böcker, tidskrifter, internet etc. I april 2016 offentliggjordes Panama-dokumenten, som visade att ett stort antal förmögna från många länder, bland annat Sverige och Kina,
skaffat sig s.k. brevlådeföretag i olika skatteparadis för att slippa betala skatt i hemländerna. Bland annat ska en svåger till Xi Jinping varit en av dem som utnyttjat dessa möjligheter. Men i Kina finns inga nyhetsrapporteringar om panama-dokumenten. Istället har cencuren skickat ut följande instruktioner: ”Radera allt material om Panamadokumenten, inklusive nyhetsrapportering, mikrobloggar, WeChat, forum, samhällssidor, anslagstavlor, kommentarer och interaktiva medier.” (China Digital Times). Att fundera på…
Se även följande artikel av författaren Peter Hessler: Travels with my censor. 2016-10-03 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net webb.folkbildning.net/kina |
  Det finns flera olika sätt att kringgå censuren när det gäller att indirekt uttrycka till exempel tabubelagda åsikter. I början av januari 2013 fick den sydliga tidningen Nanfang Zhoumo (Södra veckotidningen) en planerad ledare med krav på reformer utbytt mot en artikel som hyllade kommunistpartiet. Tidningens journalister gick ut i strejk i protest mot tilltaget. Flera andra tidningar i Kina uttryckte mer eller mindre tydliga stöd för de strejkande journalisterna. Ovan ses ett exempel på
ett indirekt stöd. Det är en lista på sex olika rubriker på en förstasida som på gängse sätt talar om för läsaren vad som finns att läsa inne i tidningen. Första rubriken inleds med tecknet för söder (nan), det första tecknet i Nanfang Zhoumo. Om man läser de första sex tecknen uppifrån och ned så står det: Nanfang Zhoumo (fyra tecken) + håll ut (två tecken). |