Konfucianismens samhällsfilosofi Konfucianismen är en filosofisk riktning, uppkallad efter Kong-zi (Konfucius) som levde för ca 2500 år sedan. Konfucianismen handlar bland annat om konsten att styra riket enligt humanistiska ideal och fungerade som statsfilosofi i Kina under två årtusenden.
Konfucius levde från ca 551 till 479 f.Kr. Egentligen kallades han Kong Fu-zi eller Kong-zi, mäster Kong. Konfucius var det latiniserade namn han gavs av Matteo Ricci, en jesuitisk missionär som levde i Kina under Ming-dynastin i början av 1600-talet. Konfucius samlade en skara lärjungar och vandrade under en period runt till olika kungar
och försökte övertala dem att ta honom i sin tjänst. Han ville få en chans att prova sina idéer om hur riken skulle styras av välvilliga furstar som månade om alla sina undersåtars välfärd. Han fick aldrig någon högre tjänst, istället fick han nöja sig med att utveckla sina idéer i samtal med lärjungarna. Det finns inga skrifter som man med säkerhet vet är författade av Konfucius. Däremot finns det skrifter som är författade av hans lärjungar och efterföljare. En av skrifterna, Samtalen med Konfucius eller Analekterna, ska vara redovisningar av samtal som Konfucius haft med hans följeslagare, vilka i efterhand tecknat ned vad de samtalat om. Många lär ha grubblat över frågan om det verkligen är Konfucius som talar i den skriften eller om orden lagts i hans mun av dem som hållit i pennan. Men spelar det egentligen någon roll? Analekterna nedtecknades några hundra år före vår tideräknings början och har sedan dess betraktats som kärnan i det konfucianska tänkandet – vem eller vilka som nu än råkar ha varit tänkarna. Någon upphovsrätt lär i vilket fall som helst ingen kunna hävda idag. Konfucianismen är en västerländsk beteckning för den filosofiska riktning som i Kina kallas
rujia, de lärdes lära eller livsåskådning. På kinesiska blir det tydligare att denna filosofi består av ett stort antal personers tankemödor i ungefär samma riktning men i detaljer ibland motstridiga. Filosofi eller religion? Konfucianismen är en filosofi, men har av många betraktats som en religion trots att den inte innehåller några skapelsemyter, inga paradis eller helveten och inte heller refererar till någon gudom. Konfucianismen uppvisar
dock vissa likheter med en religion, bland annat det faktum att det finns konfucius-tempel i Kina, liksom det finns daoistiska och buddhistiska tempel. Framför allt tenderade konfucianismen, liksom religiösa läror, att bli dogmatisk. Ett tag var konfucianismen på väg att på allvar bli en religion under Han-dynastin, då olika riktningar tolkade de konfucianska skrifterna på skilda sätt och även försökte lägga till helt nya texter. Det fanns de som helt ville förändra bilden av Konfucius och till och med hävdade att han var en guds son och att han hade utfört ett antal mirakler... Hur riket ska styras… Men innan dessa idéer hann etableras som en ny religion såg andra konfucianer till att föra tillbaka den konfucianska läran i mer realistiska fåror. Enligt dem var Konfucius varken gud eller profet. Han betraktades istället som en filosof som framför allt ägnade sig åt praktiska frågor kring hur riket ska styras samt hur man skapar ett harmoniskt samhälle där individer och samhällsklasser samarbetar för det gemensammas bästa. På en fråga om statskonsten ska Konfucius till exempel ha svarat: ”Föregå folket med ditt föredöme och arbeta med nit i deras intresse” (Henrikson & Hwang: Samtalen med Konfucius, XIII:1). På ett annat ställe säger Konfucius: ”Den furste som i sitt eget liv gör det rätta, han blir åtlydd utan att befalla. Den som i sitt eget liv icke gör det rätta kan befalla, men åtlydd blir han icke.” (Henrikson & Hwang: Samtalen med Konfucius, XIII:6). För många konfucianer tycks religionernas främsta syfte ha varit att de bidragit till politisk och social stabilitet – vilket de har gjort utom i de fall då sekteristiska rörelser i perioder av social oro framstått som en frälsningsväg ut ur armodet. Konfucianismen själv har klarat sig utan några religiösa övertoner. Statsfilosofi Konfucianismen blev Kinas statsfilosofi i början av Han-dynastin (206 f.Kr.-220 e.Kr.). Men eftersom det då gått några hundra år sedan Konfucius dog uppstod oundvikligen diskussioner om vilka texter och tolkningar som skulle anses vara de riktiga. Bland annat anordnades några debatter mellan grupper av lärde. En sådan diskussion fördes år 53–51 f.Kr. om olika kommentarer till skriften Vår- och höstannalerna, som under
Han-dynastin ansågs vara den främsta av de s.k. fem klassikerna. Senare, år 59, påbjöds att offer skulle ges till Konfucius i särskilda Konfucius-tempel. Det äldsta och största hittar man i Konfucius hemstad Qufu i Shandong-provinsen. Det invigdes ett år efter Konfucius död, år 478 f.Kr. Konfucius ättlingar lever fortfarande i Qufu – och i Taiwan. Från och med Han-dynastins förste kejsare, Gaozu, har alla kinesiska kejsare med särskilda ceremonier helgat Konfucius. Och inte bara kejsarna; år 555 beslöts till exempel att varje distrikts-centrum
skulle anlägga ett tempel till Konfucius ära samt att lärare och elever skulle offra till Konfucius. Detta kan visserligen tolkas som religiösa yttringar, men Konfucius vördades som förfader och inte som en gud. Ritualerna i de konfucianska templen utlovade heller ingen personlig frälsning, så som var fallet i exempelvis buddhistiska tempel. Budskapet Konfucius budskap kan sammanfattas i några få begrepp: godhet och vishet. Att älska och bry sig om andra är godhet (ren); att ha insikter, inte minst om sig själv, är vishet (zhi). Andra moraliska värden är rättfärdighet (yi), pålitlighet (xin), lojalitet (zhong), eftergivenhet (rang) och sonlig vördnad (xiao). Ritualer (li), eller anständigt uppförande, var också viktiga för
Konfucius. Ritualer tycks inte ha haft någon utpräglad religiös innebörd för Konfucius utan kan snarare definieras som de traditionella normer som reglerar relationerna mellan människor i en beständig grupp, som i en bygemenskap. Till skillnad från av statsmakten nedtecknade lagar, som åtlyds genom hot om straff, upprätthålls de traditionella oskrivna lagarna av det sociala trycket från medmänniskorna i den gemenskap där de gäller. Konfucius tycks däremot ha haft en viss förkärlek för formalia. I Läran om medelvägen, en av de konfucianska
klassikerna, står det till exempel: ”Grundvalen för rangordningen vid offerceremonier i fädernetemplet är för det första att familjens medlemmar ordnas i nedstigande led. Därnäst tages deras rang i beaktande, på det att samhällsordningens princip må röna erkännande. Deras goda gärningar må därnäst uppmärksammas, på det att företräden i fråga om moraliskt värde må vinna erkänsla. Vid den allmänna måltiden har de underlydande företräde framför de överordnade vid värdskapets utövning, på det att det må synas att hänsyn visas även de ringaste. Såsom avslutning ges en fest där placeringen sker efter ålder, på det att det vita hårets princip må beaktas.” (Henrikson & Hwang: Kinesiska tänkare)
Idealet var en bildad man Konfucius ideal var junzi, ett svåröversättligt kinesiskt begrepp som på engelska ofta översätts med gentleman. På svenska skulle man kunna säga en bildad man (andra har översatt det med ”sann riddersman”, ”upphöjd man” eller ”ädel man”). Vad menade han då med en junzi? En av många förklaringar i hans
samtal är följande: ”Den upphöjde söker icke aptitens tillfredsställelse i sin föda, ej heller söker han i sin boning bekvämlighetens tillrustningar. Han är allvarsam i sitt handlande, samvetsgrann i sitt tal; han söker föredömliga mäns sällskap på det att han må vinna rättelse. Om honom kan i sanning sägas att han älskar att lära” (Henrikson & Hwang: Samtalen med Konfucius, I:14). Alla, i alla fall alla med utbildning, kunde mogna som människor till att bli junzi, det vill säga bildade och reflekterande personer som inte bara skaffat sig kunskaper om omvärlden utan även om sig själva, som var etiska föredömen och som odlade den inre godhet som alla människor förutsågs vara begåvade med. En junzi känns bland annat igen på att
han har förmåga att se allsidigt på frågor, utan att förledas av fördomar och egenintressen. En junzi är en person som ”…skolar sig själv för att ge frid åt allt folket” (Henrikson & Hwang: Samtalen med Konfucius, XIV:45). Att vara de första att bekymra sig om världens problem… Ungefär femton hundra år senare, under Song-dynastin, sammanfattade ämbetsmannen, utbildaren, poeten och qin-älskaren Fan Zhongyan de bildades ansvar på följande sätt: ”Att vara de första att bekymra sig om världens problem och de sista att njuta av dess nöjen”. Konfucius verkar ha haft en avspänd relation till de religiösa föreställningar som var vanliga i Kina på den tiden. Förmodligen såg han Himlen som någon slags universell kraft och en källa till etisk ordning, med åtminstone visst inflytande över livet på jorden och över människorna. Han tycks också ha uppfattat att han själv hade en himmelsk mission att fylla, ungefär som en kung med ett himmelsk mandat. Förmodligen vördade han, liksom andra kineser, sina förfädrar. Han ansåg det uppenbart som möjligt att andar och själar kunde existera – men övertygad verkar han inte ha varit.
Han verkar i alla fall inte ha varit överdrivet upptagen av sådana funderingar. Snarare än dogmatisk förefaller Konfucius ha varit lite av en skeptiker, som då och då anfäktades av tvivel och osäkerhet. Ömsesidigheten Konfucius poängterade ömsesidigheten, till exempel i följande svar på en fråga om det finns ett ord som ensamt kan tjäna som regel för våra handlingar genom hela livet: Är icke Ömsesidighet det ordet? Vad du icke vill att andra skall göra dig skall du icke göra mot andra. (Henrikson & Hwang: Samtalen
med Konfucius, IV:23). Ömsesidigheten är också framträdande i de fem relationer som ansågs vara grundläggande för ett fungerande samhälle – och som troligen var väl etablerade i kinesisk kultur långt före Konfucius. Det handlade om ömsesidiga förpliktelser mellan furstar och undersåtar, mellan män och hustrur, mellan föräldrar och barn, mellan äldre bror och yngre samt mellan vänner. I enlighet med kinesisk tradition skulle man kunna utöka listan med en sjätte relation, den mellan avlidna släktingar och levande. Som synes handlar det främst
om relationer mellan över- och underordnade, där den överordnade ska behandla den underordnade med välvilja och godhet och i gengäld får lojalitet och respekt. Konfucius poängterade också ett konsekvent handlande i det lilla såväl som i det stora. I skriften Den stora lärdomen, ytterligare en av de konfucianska klassikerna, står det: ”De som i forntiden önskade att ge prov på godhet och strålande dygd över hela världen reglerade först sina egna stater. För att kunna styra sina stater väl, skapade de först ordning i
sina egna familjer. För att kunna styra sina familjer väl, kultiverade de först sina egna personligheter. För att kunna kultivera sig själva, rättade de först sina medvetanden. För att kunna rätta sina medvetanden, sökte de först vara äkta och uppriktiga i sina tankar. För att kunna vara äkta och uppriktiga i sina tankar, utvidgade de först sina kunskaper. Man vidgar sina kunskaper genom att utforska tingen.” Familjen? Familjen var över huvud taget central i Konfucius tänkande. Platon i det antika Grekland såg familjen som motsatsen till en samhällelig gemenskap och som en institution där privata särintressen frodas. Konfucius däremot såg familjen som den skola där man lär sig utveckla sina dygder samt lär sig utöva och underordna sig auktoriteter, och därmed förbereder sig för att bli en del av ett gott samhälle. Ett viktigt begrepp inom konfucianismen är sonlig vördnad (xiao), dvs vördnad inför föräldrarna, speciellt inför fadern. Men det handlar inte om en okritisk underdånighet – varken gentemot fadern eller härskaren. I boken om sonlig vördnad (Xiao Jing), troligen skriven omkring fyra hundra år f.Kr. och utformad som ett samtal mellan Konfucius och hans lärjunge Zeng-zi, står det bland annat: ”Zengzi sade: Vad gäller kärlek, respekt, föräldrafrid och berömmelse så har jag lyssnat till dina instruktioner.
Törs man fråga om det kan kallas sonlig vördnad att följa sin fars order? Mästaren sade: Vad är det för prat? Vad är det du säger? Om Himlens Son förr i tiden hade sju kritiska ministrar så förlorade han inte herraväldet över allt under himlen även om han gick emot de eviga principerna. Om feodalherren hade fem kritiska ministrar så förlorade han inte herraväldet över staten även om han gick emot de eviga principerna. Om stormannen hade tre kritiska ministrar så förlorade han inte herraväldet över familjen även om han gick emot de eviga principerna. Om gentlemannen hade en kritisk vän så behövde han aldrig skiljas från sitt goda namn. Om en far har en kritisk son så kommer han inte att försjunka i orättfärdighet. Så när en orätt begås kan en son inte underlåta att påtala det för sin far och en minister inte underlåta att påtala det för sin furste. Alltså, när en orätt begås ska det kritiseras. Hur kan man få det till sonlig vördnad att bara följa sin fars order?” (översättning Östasiatiska museet i Stockholm). Traditionalist, reformator eller revolutionär? Vad var Konfucius, rent politiskt? En nostalgisk tillbakablickare eller en reformator? Julia Ching skriver i boken Chinese Religions att Konfucius ”…was a traditionalist by vocation, a reformer by choice, and a revolutionary in some of the consequences that his teachings produced” (…var en traditionalist genom hans intressen, en reformator efter val samt en revolutionär på grund av de konsekvenser en del av hans undervisning fick). Att han gav företräde för bildning och rättskaffenhet framför
börd fick till exempel revolutionerande konsekvenser för Kina. Människokärlek och rättfärdighet När Konfucius dog 479 f.Kr. ska han ha haft tre tusen följeslagare som fortsatte att verka i hans anda och som i sin tur skaffade egna lärjungar. En av dessa var Konfucius sonson, Kong Ji (ca. 481–402 f.Kr.), vanligen känd under
namnet Zisi, mäster Si. Han betraktas som författaren till skriften Läran om medelvägen. Zisi hävdade den bildade mannens (junzi) moraliska uppgift som lärare och rådgivare till härskare. En senare efterföljare, som i sin tur studerade för en av lärjungarna till Zisi, var Mencius (ca 372-ca 289 f.Kr.). Mencius var en av de konfucianer som mest konsekvent menade att alla människor av naturen är goda. Men människors inneboende godhet behöver utvecklas genom studier och genom vägledning av goda förebilder. Människor behöver inte bara andlig spis utan också mat på bordet, hus som skydd etc. Därför hävdade Mencius att det är härskarens uppgift att se till att folket kan leva ett gott liv, både materiellt och andligt. Härskaren ska agera
som en landsfader, styra med godhet och vishet och vara ett föredöme för alla i riket. Mencius ska ha haft flera tillfällen att ge råd till olika kungar och det lär han ha gjort med både mod och uppriktighet. Det är kanske onödigt att påpeka att hans tillrättavisningar vanligen inte föll i god jord under De stridande staternas period då han levde. Vid ett tillfälle blev Mencius tillfrågad av en av kungarna vilka fördelar han kunde ha av hans råd och fick svaret: ”Varför måste ers Majestät använda just ordet fördel? Vad jag
är i besittning av är orden människokärlek och rättfärdighet, dessa är mina enda läroämnen” (Henrikson: Kinesiska tänkare). Att bli vis? En annan konfucian var Xun-zi eller Xun Kuang (ca 310-ca 230 f.Kr.). Han hävdade att människan till sin natur är egoistisk och att den godhet hon kan äga är förvärvad. Människan har en förkärlek för girighet, avund och hat. Hon behöver därför undervisning och vägledning av exemplariska lärare men också
lagar: ”Människans natur är ond; godhet är resultatet av medvetna aktiviteter. Människans natur är sådan att hon är född med en förkärlek för profit. Om hon ger efter för denna svaghet, kommer det att leda henne till gräl och missämja och all känsla av hövlighet och ödmjukhet kommer att försvinna. Människan är född med känslor av avund och hat och om hon ger efter för dessa svagheter, kommer de att leda henne till våld och brott, och all känsla av plikttrohet och tilltro kommer att försvinna.” Med ”medvetna
aktiviteter” syftade Xun-zi nog närmast på det vi kallar kultur. Allt som är gott och värdefullt är produkten av mänsklig kultur och människans intelligens. Men människan kan bara utvecklas i gemenskap med andra; ensam är hon för svag. Och för att kunna fungera tillsammans måste man ha regler, li, för ett moraliskt leverne. Medan Mencius menade att varje man kan bli vis tack vare sin medfödda godhet, menade Xun-zi att varje man kan bli vis tack vare sin intelligens och sin förmåga att lära trots sin medfödda girighet, lust för sinnliga njutningar etc. Himlen? Xun-zi hävdade också att Himlen (Tian) inte alls är gudomlig utan bara ett uttryck för det vi kallar natur eller naturlagar. Det var ordnat men hade varken vilja eller avsikt och hade inget att göra med mänsklig etik eller människors önskningar: ”Himlen sätter inte stopp för vintern därför att människor ogillar
kyla” (ur hans bok Xunzi, kapitel 17:5). Himlen bryr sig således enligt Xun-zi inte om människan. Däremot kan människor studera Himlens och naturens regelbundenheter eller lagar och lära sig utnyttja dem för sina egna syften, vilket känns bekant för dem som är uppfödda med modernt naturvetenskapligt tänkande. För Xun-zi var gudar och andar bara produkter av mänsklig fantasi. Han skrev till exempel följande om seden att offra till andarna vid sjukdomar: ”När alltså en person som fått reumatism av fukt slår på trumma och kokar en spädgris inträffar utan tvivel det slöseri som en sliten trumma och en förlorad gris innebär, men han får inte lyckan att bli befriad från sin sjukdom” (Stephen G. Haw). Xun-zi letade inte järtecken i naturen utan menade att de tecken man ska frukta är de mänskliga: ogräs på fälten, stigande spannmålspriser, lik av ihjälsvultna människor etc. Xun-zi verkade i stora delar av dåtidens Kina. Han föddes i Cao-riket och var under en period rådgivare till kungen i Chu-riket. Han ska också ha besökt det västliga riket Qin, där man börjat tillämpa den politik som förespråkades av Lord Shang och som senare skulle kallas legalismen. Xun-zi tycks dock ha haft lika lite inflytande över de kungar han försökte påverka som Mencius. Mer framgångsrika blev två av hans lärjungar, Han Fei-zi och Li Si, men då som företrädare för just legalismen. Han Fei skrev en bok som fick stor betydelse medan Li Si blev premiärminister under förste kejsaren. Vad ska man ha en kejsare till? Filosofen Dong Zhongshu (179-104 f.Kr.) var kanske den som framför allt medverkade till att konfucianismen blev statsfilosofi under Han-dynastin. Medan Mencius menade att den mänskliga naturen redan vid födseln är god hävdade Dong Zhongshu att den då ännu inte är god, men att den blir det genom kulturell påverkan.
Alla människor har däremot inte förmåga att av sig själva utveckla sin godhet och det är därför som Himlen har etablerat kejsaren som en uppfostrare med hjälp av hans fyra sätt att regera: visa godhet, belöna, straffa och avrätta. Om alla från början vore goda människor, vad skulle man då ha en kejsare till? Dong Zhongshu försökte skapa ett sammanhängande tankesystem som skulle kunna förklara livet och världen. Han menade till exempel att alla fenomen, mänskliga och andra, dynamiskt hänger ihop med varandra. Han hävdade att härskaren är
ansvarig inför Himlen för tillståndet i världen och att alla missgärningar av härskaren, på grund av hans nära relation med Himlen, måste ge utslag i form av abnorma naturfenomen. I sina samtal pläderade Konfucius för en återgång till förhållandena under den tidiga Zhou-dynastin, då Kina var ett feodalt och decentraliserat samhälle som hölls samman med starka personliga band av lojalitet. Med Dong Zhongshu blev konfucianismen istället den teoretiska grunden för en centraliserad och byråkratisk stat, där de gamla personliga banden inom eliten ersatts av en gemensam ideologi som förmedlades genom studier av klassiska texter, framför allt de fem konfucianska klassikerna: Förvandlingens bok, Sångernas bok, Riternas bok, Dokumentens bok samt Vår- och
höstannalerna. Konfuciansk renässans Under Kinas splittringsperiod åren 220-589 – Kinas medeltid – förlorade konfucianismen något i betydelse, medan buddhismen och daoismen blev allt populärare. Konfucianismen kom också att utvecklas lite olika i de norra respektive södra rikena. Efter att Kina igen enats blev konfucianismen under Tang-dynastin (618-907) åter central som sammanhållande statsfilosofi, särskilt manifesterat i de kejserliga examinationerna (se Historien > Examinationssystemet). Med början under Tang-dynastin, men framför allt under Song (960-1279) genomgick konfucianismen en renässans tack vare ett antal tänkare som ville gå tillbaka till de ursprungliga konfucianska källorna. De försökte också skapa en heltäckande och sammanhållen humanistisk världsbild, i vilken människan och den konfucianska etik- och samhällsfilosofin fick sin logiska plats. Man var påverkad av buddhismen och daoismen och skapade en slags syntes av konfucianism och dessa religioner. Men den nya konfucianska världsbild som skapades var i grunden sekulär eller krävde åtminstone inte någon personlig skapare eller gud. Den främste av dessa förnyare, Zhu Xi (1130-1200), menade att det inte finns någon personlig gud – men att det å andra sidan inte innebar att det inte finns någon ordning. Snarare gick den nya världsbilden tillbaka till gamla kinesiska föreställningar om kosmiska krafter, yin och yang, och beskrivningarna om dessa påminner lite om moderna spekulationer kring fysikens innersta väsen. Det var inte
fråga om naturvetenskap i modern mening utan snarare om naturfilosofi där man försökte förena förståelsen av tillvaron i en sammanhängande helhet. För människan gällde det inte bara att uppträda korrekt gentemot andra människor utan också gentemot naturen och universum. Resultatet blev en utvidgad konfucianism. Istället för enbart en etik- och samhällsfilosofi fick Kina som statsfilosofi en kosmologisk världsuppfattning, med en inbyggd etik- och samhällsfilosofi. Neokonfucianismen Zhu Xi ägnade sig bland annat åt jaget och dess rätta relation till samhället och kosmos (himlen, jorden och allting). Han skrev kommentarer till de fyra böcker som han såg som konfucianismens centrala texter: Samtalen med Konfucius, Samtalen med Mencius, Den stora lärdomen samt Läran om medelvägen. Under Yuan-dynastin (1279-1368), då mongolerna härskade över Kina, beslöts att de Fyra böckerna och Zhu Xis kommentarer skulle utgöra de centrala delarna i den textmassa som examenskandidaterna kom att traggla med fram till 1905. Examinationerna låg nere under en stor del av den kortvariga mongoliska Yuan-dynastin, trots flera försök att återinföra dem. Men beslutet att anamma Zhu Xis kommentarer m.m. kom att påverka examinationerna under de följande två dynastierna, Ming (1368–1644) och Qing (1644–1912). Zhu Xi försökte också förklara skillnaden mellan buddhismen och konfucianismen. Vad gäller frågan om naturen skrev han att buddhister talar om dess intethet medan konfucianer talar om dess solida realitet; medan buddhister talar om vad som inte är talar konfucianer om vad
som är. Denna konfucianska renässans benämns i Kina Läran om principen (Li Xue) och Läran om medvetandet (Xin Xue). I västerlandet kallas den neokonfucianismen (som inte ska förväxlas med nykonfucianismen som är en 1900-talsrörelse som vänder sig mot dem som menar att konfucianismen är ett hinder för samhällets utveckling). Under Qing-dynastin uppstod en reaktion mot den då ortodoxa neokonfucianismen samt mot dess buddhistiska och daoistiska inslag. Man sökte sig tillbaka till vad konfucianer hade skrivit under Han-dynastin, innan
buddhismen kom till Kina. En av dessa nygamla konfucianer, ämbetsmannen Kang Youwei (1858-1927), försökte skapa en inhemsk konfuciansk religion. Vad han framför allt ville var att motverka västmakternas och deras kristna missionärers inflytande i Kina. Med den ambitionen utvecklade han idén om Konfucius som gudomlig och profet. Enligt Kang Youwei var konfucianismen den religion som skulle leda Kina till datong (den stora gemenskapens samhälle). Olika syn på konfucianismen Konfucianismen – liksom examinations-systemet och den kejserliga förvaltningen – blev föremål för mycket beundran när Kina under 1600- och 1700-talen började bli mer känt i Europa, inte minst tack vare jesuitiska missionärer. Bland jesuiterna trodde man att det låg någon slags gudomlig uppenbarelse bakom konfucianismen, vilket skulle förklara att dess etik visade så många likheter med den kristna. Andra européer, som upplysningsfilosofen Voltaire, attraherades istället av konfucianismens icke-religiösa humanism. Det fanns till och med de som ville bjuda in konfucianska lärde från Kina för att undervisa i Europa. Kinas uppenbara svaghet under 1800-talet – under trycket av inre kriser och uppror samt av västerländska aggressioner – fick dock många i väst att tvivla på Kina som det stora förerdömet. Istället betraktades Kina alltmer som ett sjukt samhälle. När kejsardömen visade sig oförmöget att reformera sig självt började även många kinesiska intellektuella att
tvivla på den filosofi som utgjort den idémässiga grunden för den kinesiska civilisationen i mer än två tusen år. När kejsardömet slutligen föll samman 1911-12 fick konfucianismen till stor del bära skulden för Kinas ”efterblivenhet” och den förlorade dess ställning som statsfilosofi. Nykonfucianim Samtidigt växte en ny rörelse, nykonfucianismen, fram bland vissa intellektuella som försvarade den gamla statsfilosofin. Det första världskriget fick också en del kineser att tvivla på det europeiska föredömet och man började jämföra österns humanistiska värden med västerns materiella. Situationen för konfucianerna blev dock inte bättre efter kommunisternas seger 1949. Speciellt under kulturrevolutionen var det säkrast för eventuella konfucianer att behålla sina sympatier för sig själva. Konfucianism på 2000-talet? Under senare år har konfucianismen dock upplevt en viss renässans. Till exempel finns det numera ett antal Konfucius-institut runt om i världen, bland annat i Stockholm, med uppgift att stödja undervisning i kinesiska m.m. Men det kommunistiska partiet glömmer gärna – i likhet med många gamla kejsare – konfucianismens
mer krävande bud. Av skrifter funna i en grav i Guodian från trehundratalet före vår tideräknings början framgår till exempel att den konfucianska definitionen på en lojal minister var den ”…som konsekvent kritiserar kejsaren”. Dessutom har omsvängningen i synen på konfucianismen inte gått helt smidigt. Årtionden av kommunistisk propaganda mot och vantolkning av konfucianskt tänkande har satt sina spår. Många kineser känner idag helt enkelt inte till vad konfucianismen står för och vad den betytt för Kina. Att fundera på…
2015-07-16 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net webb.folkbildning.net/kina |
 Det kanske mest kända citat som tillskrivs Kong-zi är ”…det du inte vill att andra ska göra till dig ska du inte heller göra till dem”, motsvarigheten till Jesu gyllene regel. (Wikimedia Commons)  Zhu Xi (1130-1200), den ledande i den rörelse som kom att lakkas
neo-konfucianismen. (Wikimedia Commons) |