Språk i Kina – kinesiska och andra Kinesiska, mandarin, kantonesiska...?
”Kinesiska” är modersmål för bortåt 1,2 miljarder (90-93 procent) av Kinas totala befolkning på drygt 1,3 miljarder invånare, dvs de som kallas han-kineserna. Övriga drygt 100 miljoner (8-9 procent) har som modersmål något av de några hundra minoritetsspråken i Kina. År 1990 utgjorde minoriteterna 7 procent av Kinas befolkning. (Osäkerheten betr. andelen minoritets-befolkning beror på olika uppksattningar vad ett-barns-programmet inneburit eftersom familjer som tillhör någon av de 55 officiella minoriteterna och bor i deras
ursprungliga områden får ha två eller tre barn – vilket inneburit att minoriteternas andel av befolkningen har ökat sedan åttiotalet.) ”Kinesiska” talas alltså av den övervägande delen av befolkningen, 90-93 procent. Men kinesiska består av flera starkt avvikande dialekter, vilka kan skilja sig åt lika mycket som t.ex. svenska och tyska. Dessutom finns mindre dialektala skillnader, subdialekter, inom de olika dialekterna, som t.ex. mellan småländska och dalmål. Man skiljer alltså dels på kinesiskan och minoritetsspråken, dels på olika dialekter
och subdialekter inom både kinesiskan och flera av minoritetsspråken.  Dialekt-karta över den traditionella språk- och dialekt-spridningen sedan 1600-talet. Gul färg anger spridningen av mandarin, med dess olika subdialekter. Grön färg är andra kinesiska dialekter eller språk, vilka skiljer sig från mandarin som från helt andra men
besläktade språk. Övriga färger anger olika minoritetsspråk (Wikimedia Commons). Totala antalet språk i Kina Hur många språk finns det i Kina? De är en knepig fråga som bland annat beror på hur man definierar ”språk” respektive ”dialekter”. Det finns 55 officiella minoritetsfolk i Kina plus ett antal andra små minoritetsgrupper. Men inom flera av dessa grupper talas flera språk, till exempel tre olika språk i Tibet (förutom kinesiska). Enligt Ethnologue, en webbplats om språk, ska det finnas 298 kinesiska språk (i Indien ska det enligt samma webbplats finnas 447 språk). Riks-kinesiska Den ”dialekt” som har ställning som rikskinesiska kallas i Kina ”putōnghuà” och är idag det gemensamma, nationella språket. ”Putōnghuà” dominerar t.ex. nästan totalt i radio och television – vilket i Kina liksom i andra länder påverkar främst yngres talspråk. Nästan alla kineser förstår därför ”putōnghuà”, men det är inte självklart att de som har något av de avvikande dialekterna eller minoritetsspråken som modersmål kan göra sig förstådda genom att tala ”putōnghuà” – i alla fall inte alltid ute i mer avlägsna byar. I väst, t.ex. i Sverige, kallas ”putōnghuà” vanligen mandarin, vilket egentligen är en felaktig benämning. ”Putōnghuà” baserades på det officiella talspråk (lingua franca) som de kejserliga ämbetsmännen, mandarinerna, använde sig av sinsemellan och som låg närmast dialekten i huvudstaden. De kejserliga ämbetsmännen var enligt lag förbjudna att tjänstgöra i sina egna hemtrakter, där de var födda, vilket innebar att de mycket ofta hade svårighet att enkelt kommunicera med sina underlydande – däremot delade de med andra ämbetsmän samma utbildning och samma talspråk. Idag är mandarin samlingsbeteckningen för främst nordkinesiska subdialekter. Mandarin är den dialekt som ursprungligen talades i de norra och centrala delarna av Kina. landets kärnområde. Att mandarin också talas i nordväst, nordost och i sydväst visar hur den inre migrationen har rört sig under de senaste fyra, fem hundra åren. Dock, mandarin och andra kinesiska språk talas allmänt i alla provinser parallellt med eventuella minoritetsspråk. Över hela landet, även i till exempel Inre Mngoliet och Tibet, finns stora grupper av han-kineser som flyttat dit, framför allt under de sista hundra åren. Mandarin är dock inget enhetligt språk utan består i sin tur av ett antal huvud-dialekter, som visas av denna karta:  Mandarin, eller
rikskinesiskan består av några huvud-dialekter (Wikimedia Commons). En vanlig indelning av mandarin är i åtta större dialekter (se kartan ovan): nordöstra, Beijing, ji lu, jiao liao, zhongyuan, lan yin, jianghuai och sydvästra dialekter. Var och en av dessa består i sin tur av ett antal under-dialekter. De sydvästra dialekterna är till exempel tio till antalet. Andra kinesiska språk än mandarin Mandarin är modersmål för ca 70 procent (ca 900 miljoner) av de som talar kinesiska i Kina och de därefter största dialekterna, eller snarare kinesiska språken, är Shanghai-dialekten (ca sju procent) och yue/kantonesiska (ca fem procent). De starkt avvikande dialekterna inom det kinesiska språkområdet finns framför allt i de sydöstra provinserna Guangdong, Fujian, Hunan, Jiangxi och Zhejiang samt i delar av
provinserna Guangxi, Anhui och Jiangsu.  Källa: Atlas of China, 1987 (Wikimedia Commons). Kartan ovan visar utbredningen av mandarin (rikskinesiskan) och de andra kinesiska språken (vilka som nämnts brukar benämnas ”dialekter” trots att de skiljer sig åt som två olika språk). Kartan omfattar följande språk/dialekter med uppgift om i vilka provinser de huvudsakligen talas och om antal kineser som har dessa som modersmål (enligt Atlas of China, 1987):
Men det är egentligen mycket mer komplicerat än vad kartan ovan visar. Om man till exempel endast ser på det område som utmärker de som talar yue-dialekten i södra Kina i provinserna Guangdong och Guangxi kan denna dialekt (som således är obegriplig för dem som bara pratar mandarin) delas upp i ett antal under-dialekter, som följande karta visar:   Enligt Language Atlas of China (1987) kan den kinesiska yue-dialekten indelas i sju huvudgrupper, inom vilka det i sin tur finns varierande mängder av lokala dialekter. Ping-dialekten, som består av två varianter – guibei och guinan – vilka talas i områden norr respektive väster om gou-lou (ljusblått), klassas ibland som en separat huvuddialekt och inbland som en underdialekt till yue. Källa: Language Atlas of China, 1987 (Wikimedia Commons). Det finns – naturligtvis – andra sätt att klassificera de olika underdialekterna och dialekt-varianterna. Inom vart och ett av dessa under-dialekter finns mängder av mindre dialektala varianter, som exempelvis skånska eller gotländska i Sverige. Men även bland dessa språk/dialekter finns dialektala varianter som är i stort sett obegripliga för andra inom samma språkområde. De är särskilt vanliga i bergigare trakter där kommunikationer mellan områden och byar är svårare. Men även på slätterna, särskilt i risodlingsområden söder om Långa floden, kan det bli påtagliga skillnader i dialekt mellan olika byar – trots att avståndet mellan byarna ofta bara är runt
en halv kilometer. Här är det vanligt att varje by bebos av en enda klan och att således i stort sett alla män i byn har samma familjenamn (kvinnorna kommer från andra byar och andra klaner och behåller deras familjenamn även som gifta) – vilket bland annat innebär att man många gånger inte har så mycket kontakter med folk i grannbyarna. Alla kinesiska dialekter använder sig däremot i princip av samma skriftspråk, de kinesiska tecknen (det finns vissa varianter, särskilt skriven kantonesiska). Den stora fördelen med de kinesiska tecknen är att de förstås av alla läskunniga kineser oavsett vilken kinesisk dialekt de talar (i alla fall de vanligaste tecknen). Däremot, om t.ex. en kines från Guanzhou (Kanton) i södra Kina läser högt ur en tidskrift
på sin dialekt blir han inte förstådd av t.ex. Shanghai-bor eller Beijing-bor (man kan jämföra det med vårt bruk av arabiska siffror – 1, 2, 3… – som används i alla språk men som uttalas olika). Minoritetsspråk Förutom kinesiska, med dess olika dialekter och subdialekter, finns alltså också några hundra minoritetsspråk i Kina, som talas av de 55 officiella minoritetsfolken och av ett stort antal andra, mindre minoriteter som inte har status av officiella minoriteter med vad det innebär i särskilda rättigheter etc (några minoriteter har dock kinesiska som modersmål). Dessa minoritetsspråk talas av sammanlagt åtta-nio procent av Kinas befolkning – drygt 100 miljoner – men är utbredda över drygt hälften av Kinas yta, främst i västra och norra Kina. Inom vissa minoriteter har flertalet eller så gott som alla det egna språket som modersmål, ex. uigurerna i Xingjiang, ca sju miljoner, som talar ett turkiskt språk. Andra har nästan helt förlorat sitt gamla modersmål, t.ex. manchurerna i nordöst, vilka är ca 10 miljoner, men där bara 0,001 procent fortfarande har deras gamla språk som modersmål (manchurerna erövrade Kina 1644 och etablerade Qing-dynastin som varade till 1911, men de sinisierades så effektivt att deras eget språk nästan försvann). Många minoritetsspråk har egna gamla skriftsystem, som i varierande grad används. Några minoriteter använder alltid eller nästan enbart kinesiska tecken när de skriver. Det är vanligt att äldre kineser inte kan engelska. Det gäller även många universitetsutbildade. Bland yngre är det förstås vanligare att man kan engelska, i alla fall bland dem som gått i motsvarande vår gymnasieskola och speciellt i städerna. Å andra sidan talar många kineser flera av de egna språken, sitt eget modersmål, som kan vara en ganska avvikande lokal subdialekt av en av de från mandarin helt avvikande dialekterna, den regionala avvikande dialekten samt ”putōnghuà”. Eller den som tillhör ett minoritetsfolk och har dess språk som modersmål, kanske lärt sig kantonesiska i grundskolan och därefter ”putōnghuà” via media och i gymnasieskolan. Tonerna och andra egenheter Kinesiska är ett ljudfattigt språk med relativt få fonem, vilket innebär att många ord (morfem) använder sig av samma fonem. För länge sedan hade kinesiskan många fler vokaler och konsonanter, men som händer med alla gamla språk så blir de med tiden enklare och enklare. Och eftersom kinesiskan är ett mycket gammalt språk, har förenklingen gått längre än i andra språk. Exempel: stavelsen ”ma” som kan ha följande
betydelser:
För att skilja på dessa olika betydelser använder man sig av olika toner vid uttalet av tecknen. Vi använder oss också av toner då och då i svenskan, som t.ex. för att skilja mellan ”stègen” (de man tar när man går) och ”stégen” (den man klättrar på). Andra svenska exempel är: anden, tomten. Andra exempel i svenskan är skillnaden mellan självständiga ord och sammansatta ord. ”Varm” i ”vam korv” uttalas på ett sätt medan samma ord i det sammansatta ”varmkorv” får en annan ton. I kinesiskan har nästan varje enskild
stavelse en specifik ton. Att använda sig av fel toner i kinesiska är ungefär som att i svenskan blanda ihop lång och kort vokal, som t.ex. att säga ”glas” när man menar ”glass”. Enstaka ton-missar klarar kineser vanligen av att tyda, men flera missar i en mening kan göra den helt obegriplig. De olika ”ma” i exemplet ovan uttalas på följande sätt:
Som hjälp vid uttalet av tonerna kan man tänka på hur olika vi kan uttala ordet ”ja”:
Till skillnad från de talade orden är de kinesiska tecknen mer entydiga och varje betydelse av ”ma” har t.ex. sitt tecken – men tecknen är ofta långt från helt entydiga. Tonerna är viktiga, ”köpa” och ”sälja” uttalas t.ex. båda som ”mai” och skiljer sig enbart beträffande tonen. Böjningar, ordklassser, måttsord? ”Kinesiska” är ett s.k. isolerande språk, vilket innebär att orden inte har några böjnings-former. Följande mening, 我爱你, som uttalas ”wo ài ni” består av tecknen för ”jag”, ”älskar” och ”dig” och kan – beroende på sammanhang – betyda ”jag älskar dig”, ”jag älskade dig” eller ”jag kommer att älska dig”. Som regel framgår betydelsen av sammanhanget, men det går också att förtydliga genom att skjuta in ett ”igår”, ”nu”, ”nästa år” o.dyl. Kinesiskan har också ett antal partiklar som anger sådant som avslutad handling o.dyl. Kinesiskan gör inte så tydlig åtskillnad mellan olika ordklasser som i t.ex. svenskan. Samma ord kan fungera både som substantiv, verb och adjektiv. Man kan säga att de flesta ord (tecken) har en benägenhet att vara t.ex. ett substantiv – men det är placeringen som avgör om det i ett visst sammanhang fungerar som ett substantiv eller t.ex. ett verb. Måttsord är en annan egenhet hos kinesiskan. I svenskan använder vi oss då och då också av måttsord. Vi säger t.ex. ”ett kilo mjöl” och inte ”en mjöl” men vi behöver bara använda måttsord i vissa sammanhang och ibland kan vi välja att använda eller ej (ex: ”en kopp kaffe” eller ”en kaffe”). I kinesiskan måste man alltid använda måttsord så fort man anger ett visst antal eller mängd av något slag, såsom ”en styck människa” eller ”två ytor bord” etc. Ljudfattigdom Kinesiskan har drygt fyra hundra möjliga uttal av stavelser; med de fyra tonerna blir det fyra gånger så många möjliga uttal. Som jämförelse består svenskan av över sex tusen möjliga stavelse-uttal. Därför är det många tecken i kinesiska som har samma uttal, även med tonerna, men enstaka ord eller begrepp består i modern kinesiska oftast av två eller tre tecken (t.ex. säger man inte ”mā” om mamma utan ”māma”). Två andra exempel: li (= kraft, exempel) men med två tecken får man kraft = liliang och exempel = lizi. Ibland kan även kineser bli osäkra på vilket begrepp någon avser när hon eller han säger en stavelse och då kan man se att de tecknar tecknet i handflatan (tecknen är normalt mer entydiga än de uttalade stavelserna). Trots ljudfattigdomen består kinesiskan av ett antal ljud,
fonem, som vi helt saknar i svenskan och som vi därför är ovana vid. På motsvarande sätt har vi ett antal fonem som kineser är ovana vid och som de dessutom inte har några skrivtecken för. Vill man t.ex. kunna uttala och skriva utländska namn i Kina, måste man hitta tecken som i möjligaste mån motsvarar det ursprungliga uttalet. Numera skapas inga nya tecken. Istället gör man nya kombinationer av existerande tecken för att skapa nya ord, som t.ex. dator: 电脑 (diànnao = blixthjärna). Fördjupningstips
2015-07-14 © Tore Persson Kommentarer till kinawebb@folkbildning.net webb.folkbildning.net/kina |
 En skylt i ett tibetanskt tempel i Beijing. Texterna, som läses uppifrån och ned, är skrivna på (frän vänster): mongoliska, tibetanska, kinesiska och manchuriska. Templet anlades under Qing-dynastin, dvs då Kina styrdes av manchurer (Wikimedia Commons). |
